Stolt mamma

Igår hade jag en underbar heldag med min lilla familj. Vi åkte bland annat till Palma och jag skulle försöka få ett passfoto gjort medans N gjorde ett annat ärende. Det gick förstås inte så bra, till en början i alla fall. Jag väckte Oskar, som förstås sov gott efter bilturen, och han blev inte glad! Grät och höll ögonen stängda. Visste att det inte skulle fungera om han inte var mätt och belåten och det började bli matdags. Jag satte mig på en ganska tom uteservering (det regnade hela dagen), hade förberett mig idag med dubbla linnen, filt och hela köret i fall jag skulle vara tvungen att amma ute bland folk. Har inte behövt göra det så många gånger, så jättevan är jag ju inte. Det gick hur bra som helst, såklart. När han ätit klart lade jag han i vagnen, och där var ögonen! Han var nöjd och glad och tittade sig runt. Nu så tänkte jag, fortsätt så!!! Pratade med honom medans jag småsprang mot fotografen. Det kändes som om jag var på väg att ta någon slags tenta eller nåt, var nästan nervös. Ville verkligen att vi skulle lyckas idag så att vi skulle få det gjort.

Och det lyckades! Han satt på mitt knä så fint och tittade in i kameran. Det är inte speciellt lätt kan jag säga, att hålla upp en fyra veckors bebis rakt mot kameran, så att mina händer inte syns och allt vad det nu var... han kan ju inte hålla upp huvudet själv! Fick i alla fall tagit kort. Fotografen valde vilket kort som skulle tryckas ut, eftersom han var tvungen att ta bort mina händer från fotot, se till att ögonen syntes bra och så vidare. När jag fick korten höll jag på att skratta i hjäl mig! Det gjorde N också när han såg dom, och vi tar fortfarande upp dom då och då och skrattar lite. Det ser inte alls ut som Oskar! Dessutom ser han mer ut som 2-3 år än fyra veckor. Skumt! Men, men, passfoto blev det i alla fall så nu kan vi ansöka om Holländskt pass till honom!

Idag var vi hos vår virriga doktor på efterkoll för mig. Han var inte så virrig idag för han hade någon akut operation han var tvungen att springa iväg till, så han hade väl inte tid att vara virrig helt enkelt. Han hann i alla fall kolla om allt såg bra ut, vilket det gjorde.

Sedan passade vi på att gå till barnläkaren eftersom Oskar blev fyra veckor idag och vi skulle komma tillbaka när han var en månad. Nu väger han 4 kilo och är 56cm lång! Läkaren gav ifrån sig något puffande ljud, och jag frågade snabbt om det var ett bra eller dåligt ljud. Hon var helt imponerad över hur mycket han gått upp sedan sist, och att han växt 5cm på fyra veckor. Härligt! Vad skönt det är när någon säger till en att allt är bra. Visst tycker jag att han äter jättebra, men man vet ju liksom inte innan någon bekräftat det. Gud vad han är duktig vår lilla kille... Så igår var jag stolt för att han poserade framför kameran (och för att han sov otroligt bra i natt efter att ha sovit i stort sätt hela dagen igår), och idag är jag stolt för att han växer så bra!

Oskar fick sitta en del i sin bärsele när vi var ute på äventyr idag, och det tyckte han om!

Hösten är nära

Igår shoppade jag lite! Kändes konstigt att köpa "vanliga" kläder... utan att tänka på att en stor mage ska få plats. Köpte en skitsnygg höstjacka och två par byxor. Jag bara älskar när höstkläderna kommer! Det är så skönt att bylta på sig lite efter en lång sommar. Sommaren är min favorit säsong, men klädmässigt så är det definitivt hösten!

Imorgon ska vi till Palma, så då blir det nog lite mer shopping kan jag tänka mig. Vi ska försöka oss på att ta ett passfoto till Oskar igen också. Igen också... kan man skriva så? Det gick ju inte så bra sist. Bebisarna måste ha ögonen öppna, och han var då bara 13 dagar tror jag, så det var inte så lätt. Vi får se om det går bättre denna gången!

Just nu ligger Oskar och sover i sin säng. Han måste drömma en himla mycket för då och då rycker han till så både armar och ben flyger i luften. Han gör alltid så när han sover. Dessutom "pratar" han mer i sömnen än när han är vaken tror jag... Undra vad dom kan drömma om dom små liven? Nej, nu ska jag nog också i säng. Jag är trött och man vet ju aldrig hur natten kommer att se ut. Även om han sover väldigt bra för det mesta så är det väldigt olika hur ofta han vaknar för mat och hur länge han äter, och hur tidigt han vaknar!

Bye bye

Musen är inte längre med oss... Vi har nu inga husdjur längre.

Idag är det riktigt oväder ute och eftersom N skulle spela utomhus idag så blev showen inställd! Så ikväll ska vi ha vår första riktiga familjekväll. N är nu och hämtar hem chinamat och hyr en film, så snart ska vi ha myskväll! Därför blir det nget mer här idag.

Ett underbart leende!

Idag log Oskar mot mig!!! Och jag vet att ni säkert sitter där nu och säger Ja, ja, det var säkert bara gaser... Men nej! Han log mot mig, stort och brett och flera gånger på rad när jag pussade på honom och gullade. Ahhh vad härligt det var. N kom direkt och Oskar log en gång mot honom också, fast bara EN gång, mot mig log han MÅNGA gånger... såklart!

Dessutom har han blivit väldigt fascinerad av sin mobil över sängen nu, han kan ligga där länge och lyssna och titta. Det är så skoj att se att han hänger med. Han kan sitta och studera våra ansikten länge med, fast inte lika länge som vi studerar hans! Det går nämligen åt mycket tid om dagen till det.

Jag skulle vilja säga att han har fått en första lilla rutin också, fast jag är rädd att det kommer att ändras om jag säger det... Efter att han vaknat, vilket kan vara allt från 6-9 på morgonen, så är han jättepigg och glad i ca tre timmar. Efter det sover han i tre timmar, åtminstone har han gjort det i flera dagar nu. Det är skönt att man vet att han kommer sova ganska länge då, så att man kan passa på att göra saker, som städning och så. Fortsätter han med det så blir det nog lite träning på Wii fit vid den tiden!

Nu har vi inte längre hunden hemma... Jag ringde hans ägare och sade att han måste hämta upp honom nu. Jag tycker det blir för jobbigt att ha honom här när jag har Oskar. För det första är det svårt att ta honom på promenader och för det andra så är jag trött på allt hundhår här hemma. Det spelar verkligen ingen roll hur mycket vi städar. Jag får ju dåligt samvete också när jag inte ger han den uppmärksamheten han behöver och vill ha.

Jag trodde nog jag skulle bli lite ledsen när han försvann, men med Oskar här så känns det faktiskt bara skönt.

Musen är kvar.

Vad duktig jag är på att blogga nu förresten... Trodde inte det skulle blir så ofta nu.

Det blir många sovkort. Men det är svårt att låta bli när han är så här vacker!

Oskar och musen mår bra

I natt har Oskar sovit som en ängel. Och det var tur det, för jag var trött! Natten innan sov han nämligen inte speciellt mycket. Han vaknade varje timma och åt hela tiden. Jag kunde somna 15-20 minuter mellan gångerna och drömde att mina bröstvårtor blödde för att han åt så mycket. Vaknade och såg till min stora lättnad att så inte var fallet. Jag trodde att han skulle sova hela dagen igår eftersom han ju också måste vara trött efter en sådan natt, men nej. Han sov gott i tre timmar på förmiddagen och var sedan vaken till elva på kvällen! Och då fick jag kämpa för att få honom att somna eftersom han var riktigt övertrött. Men i natt har han alltså sovit jättebra och man kan ju inte klaga om man har en sådan natt här och där, han har sovit väldigt bra över lag. Nu mår han också mycket bättre, hostar knappt någonting mer, så skönt!

Tyvärr så har musen det också väldigt bra ännu. Han har varit här ett tag nu, och efter att musfällorna har kommit på plats verkar han ha det ännu bättre. N har försökt med alla sina knep, har lagt på ost, nötter, kex. Allt som händer är att musen går till fällan, tittar glatt Ah, mat igen! Tar maten och går sin väg. Hur är det möjligt??? Han måste vara väldigt mätt och belåten!

Idag var jag, N och Oskar i hamnen och fikade igen. Jag gick in på Mango för första gången på länge. Åhhhhh vad jag vill ha allt! Det blir nog snart en stor shopping dag. Nu har dom även kläder för män på Mango nu, så nu kan jag och N gå och shoppa tillsammans! Höst kläder är definitivt mina favoriter! Så skönt att bylta på sig efter en lång, varm sommar!

Oskar älskar sin bilstol!

JAG BOR HÄR!!!

Idag är Oskar tre veckor gammal! Tiden går redan fort.

Är det inte konstigt ibland att folk tar så mycket saker för givet? Ni ska bara veta alla blickar vi fick när vi var ute och promenerade varje dag; jag, Oskar och mina föräldrar. Dom tittade ner i vagnen, vände sig mot varandra och viskade med förskräckta blickar. Ett par vågliga folk vågade ställa frågan som alla ställde sig, dom tog mod till sig och frågade lite försiktigt: Hur gammal är han? Men är det inte jobbigt att flyga ner hit med en sådan liten? Eftersom jag fick sådana blickar från början så förstod jag ganska snabbt att det var det dom tänkte Men Gud! Flyga hit med en liten bebis som bara är några dagar gammal, stackars liten! När dom frågar är det helt okej och man kan förklara och skratta lite, men till dom andra som bara antar och fördömmer vill jag bara skrika JAG BOR HÄR!!!!!!!!! Vad tror dom egentligen, att man bokar en sista minuten biljett från sjukhussängen och åker direkt när man kommer ut? Ja, ja det är sånt man får ta. Jag har säkert förutfattade meningar av folk ibland jag med utan att jag tänker på det.

Det här är alltså förstås turisterna. Av spanjorerna är det en helt annan historia. Dom tittar förtjust ner i vagnen Åh vad han är söt bla bla bla och då säger jag stolt Ja visst är han, han är BARA tre veckor idag!! Då får jag alltid till svars Men oj, han är ju jättestor!!!

Stor?!? Han väger 3570 g och är 51cm lång, hur kan han vara jättestor?

Jag tror att många tycker han ser större ut för att han har så mycket hår, det måste vara det helt enkelt, för han är ju faktiskt inte jättestor, han är en helt vanlig liten bebis! En väldigt söt sådan!

Jag tror att Oskar mår lite bättre nu. Han har hostat mindre i alla fall. Fast nu ikväll verkar det lite värre igen... Nej usch, jag vet inte. Visst är förkylningar alltid lite värre på kvällarna? Han verkar vara okej i alla fall. Han äter ju fortfarande som han ska, sover bra, är glad när han är vaken och har inte fått någon feber.

Just nu ligger han och sover en lite rastlös sömn i vagnen, vi har precis varit på kvällspromenad. Han verkar drömma mycket, viftar på armarna, ger i från sig lite ljud och gör en massa grimaser. Han är så söt!

Sluta ta kort på mig när jag sover!

Jag och Oskar leker

Min lilla älskling är sjuk...

Oskar är sjuk! Inte ens tre veckor gammal och redan sjuk, stackarn! Han hostar och är snorig. Han verkar i och för sig inte bry sig om det speciellt mycket, han sover och äter och gråter inte mer än vanligt, så kanske gör det mer ont på mig än honom? Usch, det låter som det river i hela halsen när han hostar...

Jag har inte varit så orolig eftersom han inte verkade sjuk förrutom hostan, men idag var vi hos doktorn och hon gjorde mig orolig. Vi skulle gå i dag vilket fall som helst eftersom det var dags att väga Oskar igen. Doktorn tyckte inte alls att hostan lät bra och sade att vi måste vara uppmärksamma på några förändringar hos honom, som feber, tung andning eller liknande. Hon ville också att vi skulle sätta på varmvattnet i badrummet och sitta där inne i ångan med honom några gånger om dagen. Så efter det doktorsbesöket blev jag alltså orolig.

Han har gråtit lite mer än vanligt idag, men han sover och äter normalt så jag tror ändå att han är okej. Jag försökte mig på ett litet "ångbad" på eftermiddagen, men vi hade inte tillräckligt med varmvatten av någon anledning, så det blev inte mycket med det. Han får sova med oss i sängen hela natten i natt så att jag kan hålla extra koll på honom. Mest för min egen skull för jag kommer aldrig kunna sova om han ligger i sin egen säng och jag inte kan se honom riktigt! Och så är det ju mysigt att sova bredvid honom också...

3570 gram vägde han idag, så han hade gått upp i vikt som han ska. Jag är glad att amningen fungerar bra!

Idag har mina föräldrar åkt hem, så nu är det bara lilla familjen C här hemma igen. Det var skönt att ha dom här, speciellt som man är ganska trött i början. Men nu börjar jag känna mig som vanligt igen, alla krämpor i stort sätt helt borta och inte lika trött. Usch, vad tråkigt det kommer att bli med alla ensamma promenader nu! Det är klart att N kommer gå med ibland på dagen, men kvällspromenaden får jag och Oskar klara själva.

Här är Oskar med sin första leksak som han fått av hans mormor och morfar. Mycket passande är det en insekt, som jag ju inte är så förtjust i. Men som tur är så är jag inte rädd för just denna, och jag tänkte det var bra om Oskar kan lära sig att inte vara rädd för insekter, så att han kan ta bort alla från mig när han blir större!

För övrigt har vi en liten mus i vårt tvättrum, så numera vågar jag knappt gå in dit... Mer om den kommer säkert i ett senare inlägg, nu ska jag glömma bort att den finns igen!

Svalare dagar

Nu har det alltså gått över två veckor. Tänk vad fort det går, inte bara tiden, men vad fort det går att komma in i allt. Det känns ju som om jag alltid varit mamma.



Än så länge har Oskar inte några rutiner. Fast det gör ingenting, det har ju vi knappt heller. Så länge han sover så här bra på natten är jag super glad! Han har haft några dagar och nätter då han varit väldigt rastlös, inte riktigt hittat sin ro, men idag är han tillbaka till lugnet själv. Åh vad han är underbar. Förlåt men det är svårt att skriva ett inlägg utan att skriva det, eftersom det är det som kommer i huvudet så fort jag tänker på honom.


På dagarna försöker vi hitta på lite saker. Nyblivna mormor och morfar är ju här nu, så en del promenader med kaffe och glass och så blir det. Framför allt vill jag ut och hitta på saker, inte sitta inlåst hemma. Jag vill kunna känna att man inte blir låst för att man har en bebis, för det behöver man ju absolut inte bli. Jag känner än så länge att jag kan göra allt jag gjorde innan. Det enda som ändrats är att det tar lite längre tid att komma ut ur huset, speciellt då jag försöker tajma allt så mycket som möjligt med amning och så vidare. Måste jag amma när jag är ute någonstans så gör jag det, men kan jag hålla mig till innan och efter så är det såklart skönare.

Det har varit väldigt varmt och svettigt för både honom och mig sedan han föddes. Jag har tyckt det varit svårt att veta vad jag ska göra för honom. Tycker inte om att ha aircondition på hela tiden, jag vill ju inte att han ska bli sjuk. Nu har det äntligen kommit ett åsk oväder i alla fall, efter att det varit så kvavt att vi knappt kunnat andas på ett par dagar. Graderna gick ner en massa så nu är det svalare och skönare. Solen får såklart gärna komma tillbaka, men jag hoppas och tror att graderna kommer vara närmare 25 än 35 nu!

Här är Oskar på promenad idag!

Foton

Ett av teamen i båtracet (behöver jag säga att en av personerna är min man?!)

Underbara Oskar sover Zzzzzzz

Oskars första bad hemma

Jag är vuxen!

Ja, det blir inte många inlägg numera. Vet ni varför? Jag är vuxen! Jag har en bebis att ta hand om. Och det är underbart!!! Han är underbar. Jag vill inte göra något annat än att sitta och titta på honom eller ligga och mysa med honom aaahhhh. Idag är han två veckor, stor pojke.

En vecka har gått sedan jag skrev, det har hänt mycket. Bland annat har årets händelse i Alcudia varit. Bamboo Annual Boatrace. Japp, ett helt galet båtrace som "uppfanns" för tre år sedan. Två personer teamar upp och skaffar sig en gummibåt och några åror, sedan ska dom paddla en speciell runda på kanalerna och sjön och svepa öl och... Ta sig i mål så fort som möjligt helt enkelt. Det blir mer och mer seriöst (samtidigt som det är väääldigt oseriöst) för varje år. I år spelades en film in från båtracet, och det finns till och med en oficiell sång numera.

Mina föräldrar är här nu och det har blivit en massor av promenader med lilla Oskar. Jag och N och Oskar var i Palma en dag för att fixa papper. Vi har nu ansökt om svenskt personnummer och vi har i stort sätt alla spanska papper. Vi försökte fixa ett holländskt pass också men det gick mindre bra. Bebisarna måste ha öppna ögon på sitt passfoto. Ja, försök få en 12 dagars bebis att sitta där med öppna ögon... Inte lätt! Oskar vägrade. Så det är bara att vänta och testa en annan dag. Som tur är har vi inte jättebråttom, så vi får väl vänta ett par veckor tills han är vaken lite oftare.

Tyvärr så fungerar det inte att ladda upp bilder idag, ska försöka att göra det imorgon!

1 vecka gammal

Oskar fyller en vecka! Känns som om jag haft honom hos mig alltid...
Han har varit underbar, sovit hela nätterna i fyra nätter i rad nu, bara vaknat för mat. Duktig pojke! Han har ju däremot ingen rytm alls, så bland sover han hela dagarna och ibland är han vaken hela dagarna.

Jag måste säga om förlossningen, att även om jag fick lite panik i slutet när det gick så fort, så tyckte jag ändå att jag hade en riktigt bra förlossning. Och den där kvinnliga läkaren ändrade jag min inställning till under dagen. Hon var bestämd men bra. Det var nog inte så att dom inte lyssnade på mig, det är ju inte alltid lätt för dom heller att veta hur fort eller långsamt det kommer att gå. När jag skrek att jag kände huvudet så förstod dom nog inte att jag faktiskt kände det med handen... Jag hade liksom inte tid att förklara.
De 24 timmarna jag var hemma med värkar var inte speciellt jobbigt. Det enda som var jobbigt var ca två timmar på sjukhuset då jag var helt slut, innan jag tog ryggmärgsbedövningen. Sedan kunde jag ju sova i tre timmar, vilket var underbart, det var skönt att samla krafter. Även om det nu blev så att det gick så fort att jag inte behövde speciellt mycket av dom krafterna. Om jag kommer vara med om fler förlossningar får dom gärna vara likadana!!! Jag har en kompis som var i förlossningssalen i 20 timmar... 20 timmar! Nej tack, en minut räckte gott och väl!

Idag var vi på 1 veckas kontroll. Oskar hade gått ner till 3210g, men det verkade som om han får tillräckligt med mat. Vi ska tillbaka om 10 dagar och se om han gått upp i vikt. Alla reflexer och sånt som dom kollade var också bra.

Jag är bara så grymt stolt hela tiden. Vi har redan varit ute en massa på små promenader och det är så underbart att gå med honom där i vagnen. Det är varmt för han stackarn, men han mår bra. Han är den absolut finaste bebisen i hela världen!!!

Oskar säger god natt!

2 dagar gammal

Det sade bara plopp!

På väg till doktorn på tisdagen var både jag och N förväntansfulla. Något hade ju börjat hända och vi ville få höra från doktorn att ja nu är det förlossning på gång. Det fick vi ju inte direkt höra, som det lät på doktorn så var det mer troligt att det skulle ta en vecka än en dag.
Dagen fortsatte och sammandragningarna fortsatte. De gjorde ju som sagt ondare än innan, men inte alls så ont som jag förstod att det skulle göra. Jag gick till säng vid tolv och tittade lite på tv. N kom hem från jobbet klockan ett. Precis då fick jag en sammandragning som gjorde mycket mer ont än de andra och jag förstod med en gång att det var en "riktig" värk. Jag tittade på tv i sovrummet i kanske en timma, N somnade. Sedan kunde jag bara inte ligga kvar där. För varje värk som kom gjorde det ondare och ondare och det var omöjligt att ligga ner. Jag gick ner till vardagsrummet. Jag försökte verkligen sova i mellan värkarna, som kom med ca 10 minuters mellanrum. Man hör ju hela tiden att när värkarna börjar bör man försöka sova för att klara av förlossningen. Men det var bara helt omöjligt. Hur ska man kunna somna på en sådan kort stund?

Natten gick och värkarna fortsatte. Värkarna gjorde ont men det var inte så jobbigt tyckte jag eftersom jag kände mig helt som vanligt mellan värkarna och kunde andas ut. Jag tyckte inte heller det var speciellt jobbigt att inte sova, tyckte det var hur spännande som helst att sitta och klocka värkar och veta att snart var det dags.
När N kom upp på morgonen så var det fortfarande runt tio minuter mellan värkarna, hade alltså inte hänt speciellt mycket. Vi pratade om det och diskuterade om han skulle ställa in sin show direkt eller om vi skulle avvakta. Värkarna kunde ju avta, jag har hört många som haft värkar så där i två eller till och med tre dagar. Han ringde i alla fall och varnade dom att det kanske skulle hända idag och att han skulle höra av sig längre fram på dagen.

Värkarna avtog lite fram på förmiddagen, dom var lika intensiva men kom väldigt oregelbundet och inte så ofta som innan. Jag blev lite besviken och ville inget hellre än att ha mer ont! Det är väl ändå gången i livet man vill ha ont... Jag, N och Cachao gick ut på en promenad och jag fick stanna med jämna mellanrum och luta mig mot N när värkarna kom, det gjorde ondare för varje timma som gick. Det var snart uppe i var tioende minut igen, men ville inte komma tätare. På eftermiddagen hade jag i alla fall så ont att N sade att han förstås inte kunde gå och jobba. Han skulle vara långt bort och det skulle ta tid för honom att komma hem om det skulle sätta igång.

N åkte och hämtade thaisoppa framåt kvällen. Promenader och stark mat, det ska ju hjälpa vad jag hört. Vilket fall som helst var soppa det enda jag kunde tänka mig att äta den dagen. Strax efter att maten var uppäten började det äntligen hända saker. För varje värk var det en minut mindre i mellan. Det var bara tre minuter mellan ett tag och vi började bli stissiga, nervösa och förväntansfulla. Nu hade N städat hela huset... Jag tror det var någon slags terapi. Vi packade ner de sista sakerna i BB väskan, eller väskorna rättare sagt, det blev en hel del grejer till slut. Det gick upp lite till fem minuter mellan och jag ville vänta lite till, ville verkligen inte vara på sjukhuset längre än vanligt. Problemet var att nu gjorde det så ont så jag hade svårt att stå ut. Jag lutade mig mot en vägg eller N vid varje värk och gungade fram och tillbaka. Aj aj aj. Nu var det dags att åka! Jag hade gått med värkar i 24 timmar.

Var nervös för att sitta i bilen i ca 50 minuter som det tog till sjukhuset. Det gjorde ju så mycket ondare när jag satt ner! Det gick ändå bra, jag kramade sönder N's hand medans han körde och lyfte mig från sätet med den andra armen.

Väl framme på sjukhuset fick jag lägga mig på en brits och kolla ctg kurvan. Det kom en kvinnlig doktor som undersökte mig. Hon konstaterade att jag börjat öppna mig men att det inte var någon panik ännu. Hur mycket jag öppnat mig sade hon inte. Jag tyckte inte om doktorn, det kändes som hon var en sådan där person som rullar på ögonen så fort man säger något. Dessutom var jag inte glad av att ligga där med banden runt magen när det gjorde så grymt ont att ligga ner när värkarna kom. Såg på ctg kurvan att värkarna var uppe i nästan 100% i styrka. Vad det betyder vet jag inte, men det var precis så det kändes, att det bara inte kan göra ondare än så där. Hon frågade om jag ville ha epidural. Jag sade nej. Tyvärr blir man heller inte erbjuden något annat, dom har inte lustgas eller akupunktur eller andra lyxgrejer som finns i Sverige.

Vi fick ett rum där vi kunde ställa av våra saker, det var alltså där vi skulle spendera tiden runt förlossningen. Sovrum, vardagsrum och badrum. Bra rum. Jag satte mig i badet eftersom det kändes som om det skulle lindra smärtan. Det gjorde det inte! Jag var uppe på fem minuter igen. N tittade på mig bekymrat och frågade om jag inte skulle tänka på den där epiduralen i alla fall. Nu visste jag nämligen inte var jag skulle ta vägen när värkarna kom, det gick inte att försöka vara tyst och lugn längre och min kropp skakade av trötthet. Jag hade ju inte sovit något natten innan och bara ca 3 timmar natten innan det. Jag bestämde mig för att det var dags för smärtlindring, jag förstod inte längre varför det skulle vara bra att stå där med en sådan smärta i "onödan".

Epidural= himmelriket!!! Ja, så var det verkligen. På bara några sekunder försvann smärtan. Det var inte heller speciellt smärtfyllt att få den. Det var lite läskigt att inte se vad läkaren gjorde, men det var nog lika bra. Jag fick en värk precis som han satte in den så jag hade fullt upp med att försöka hålla mig still. Dom tog även hål på hinnorna så att vattnet gick.
Jag kom till sjukhuset klockan två på natten, runt fyra var smärtan alltså som bortblåst och jag fick lägga mig och sova med ctg banden på. Aaaahhhh, det var skönt! Jag sov i tre timmar. Klockan sju kom doktorn tillbaka och kollade kurvan. Hon frågade om jag hade ont. Det hade jag inte, men kände ett tryck neddåt. Helt normalt sade hon. Hon skulle komma tillbaka runt kvart över åtta för att se om det var dags att gå till förlossningsrummet och börja krysta.

En kort stund efter att hon gått fick jag väcka N. Jag MÅSTE på toa sade jag. Det var ett enormt tryck neddåt och allt jag visste var att om jag inte kom på toa NU så visste jag inte vad som skulle hända. Det är nog ingen fara sade N, vänta du lite, hon kommer ju snart igen. Jag väntade några minuter till men när värkarna och därmed trycket kom så fick jag panik. Det här går bara inte!!! Tryck på knappen, jag måste få gå på toa NU!!! Jag hade ju banden och allt på mig så jag kunde inte bara gå. N tryckte på knappen och doktorn kom. Hon undersökte mig och sade att nej, du behöver nog inte gå på toa, det ser ut som att det är dags att börja krysta. Hon sade till oss att hon skulle gå och förbereda förlossningsrummet och att dom där kunde sätta in rör för att ta ut urinet om jag fortfarande kände att jag behövde kissa.

Med en gång hon lämnde rummet började jag småskrika. Det kändes väldigt konstigt och jag kände att jag bara var tvungen att börja krysta där och nu. N försökte lugna mig och säga till mig att inte krysta medans jag skrek att jag måste, så där höll vi på i vad som kändes en evighet men nog inte var längre än några minuter. Jag började få panik! Jag kände ju att huvudet var på väg ut, det kändes som att om jag bara skulle krysta en gång så skulle huvuvdet vara ute. Jag beredde mig på att göra det där i rummet utan läkarna som enligt mig aldrig kom. Till slut kom dom i alla fall med britsen, efter att hört hur jag skrek som en stucken gris. Det gjorde jag också genom hela korridorerna, hela sjukhuset måste hört mig. Jag låg på sidan och var säkert på att huvudet redan var halvvägs ute. Jag kände efter, och visst var det det! En del av ett hårigt huvud kände jag. Jag skrek att han kommer nu, jag känner huvudet, men ingen lyssnade eller trodde mig.
Väl inne på förlossningsrummet ville dom att jag skulle lägga mig på rygg så jag kunde flyttas till sängen bredvid. Det här såg jag som en omöjlighet, hur rör man sig när man har ett huvud mellan benen? Dessutom sade dom till N att stanna utanför rummet för han måste få på sig en rock först. Jag blev skitförbannad. Jag skulle hellre slängt ut alla läkare och bara haft N där. Dom lyssnade ju ändå inte!
Den virriga doktorn, alltså min doktor, som ju skulle ta hand om förlossningen, såg jag stående med sina civila kläder i någon korridor på vägen till rummet. Han såg lite halvt chockad ut.
Jag lades på sängen i gynställning och hörde läkarna konstatera att Oj då, huvudet är faktiskt halvvägs ute, du kan börja krysta nu. Tack f#"¤ för det!!! Samtidigt kom min doktor och N in på rummet.

När jag skulle börja krysta så visste jag helt plötsligt inte hur jag skulle göra. Jag var ju i mer eller mindre chocktillstånd! Jag började andas som jag gjort med värkarna innan och den kvinnliga doktorn fick säga till mig hur jag skulle ta ett djupt andetag och trycka på. Två gånger gjorde jag det och han var ute! Jag var nog inte inne i förlossningsrummet mer än en minut.

Det var en underbart känsla när huvudet kom ut, tyckte inte det gjorde jätteont, det var mer än skön känsla att veta att nu var det värsta över. Resten av kroppen bara flöt med. Han skrek med en gång och det var ett sådant underbart ljud! Han lades på min mage innan dom tog undan honom för vägning och avtorkning. Jag fick sys fyra stygn, jag visste inte att jag spruckit så det gjorde alltså inte ont. Stygnen kändes men det var ju förstås inget mot smärtan innan, så inget att tänka på.

Jag rullades tillbaka till vårt rum där vi fick vila oss i väntan på att vår son skulle få komma till oss. Här lägger dom alla bebisar i kuvös i en timma för att dom inte ska bli så chockade över värmen. Det kändes som en evighet innan han kom. Men det var skönt att vila lite och vi ringde den närmsta famliljen och skickade meddelande till alla. Vi bestämde oss för att kalla honom Oskar. Oskar kom till världen 08.17 den 2008-08-28, en underbar kille på 3380g, 51cm och massor av fint mörkt hår!

Hur allt gick efter får ni snart reda på, men jag tycker det här inlägget blev tillräckligt långt!!! Trött och överlycklig kan tiden efter sammanfattas med i alla fall!