Jag = galen mamma

Folk tycker nog jag är helt galen. Åtminstone säger många blickar det när dom tittar på mig när jag kommer till stranden.
Själv tycker jag ju förstås att jag är en riktigt supermamma när jag går ensam till stranden med barnen. Men kan jag tyda folk rätt så tycker inte alla det.

Idag gick jag tidigt till stranden. Det är så skönt att komma innan stranden har blivit helt packad med folk. Jag kom förstås släpande på min traktor till vagn, men två barn i som verkar bli tyngre för varje dag som går. För det mesta går det ganska bra att putta ner vagnen ner mot vattnet. Men inte idag. Jag putte och putte och putte, tills jag nästan var raklång med sanden och jag inte kom någonstans längre. Vagnen var nergrävd i den tjocka sanden. Jag försökte vända på den för att dra den istället, men den stod där den stod. R skrek som en stucken gris, och O fick jag ta ut ur vagnen för att göra den lite lättare.
En snäll dam kom och frågade på knagglig engelska om jag ville ha hjälp, jag svarade på (nästan) ren svenska att ja tack, det skulle vara snällt. Efter alla åren på Mallorca är det lätt att lista ut var folk kommer från...
Vi fick rull på vagnen igen och fick ner den mot vattenbrynet. Det var lite svårare att få rull på O bara, han stod där vagnen varit fast och grät och vägrade komma efter. Snälla damen fick med honom tillslut medans jag gick upp arga R.
Snabbt som attan på med Os badkläder och sedan var han glad och nöjd då han fick leka i vattnet. Ett barn klart. Amma, amma, amma. Vagga, vagga, vagga. Efter en hel del skrik somnade R och livet var så där lätt och gott igen. O hittade en kompis som underhöll honom, R sov i ett par timmar och jag satt och drack en cola i solen.

Jobbigt att ta ungarna själv till stranden? Äh, inte alls! Lite gråt får man ta när man har två små. Och de där blickarna från folk är bara att ignorera. Visst skulle ni ta barnen själva till stranden hemma?! Skillnaden är ju förstås att folk inte vet att jag är "hemma". Dom tror helt enkelt att jag åkte på semester själv med två spädbarn. Och även om jag, supermamman, så klart skulle klara det med, så kan jag erkänna att det skulle vara lite väl galet.

O kan läsa!

Idag blev jag helt chockad. Jag läste boken "Hitta på" för O. Och visst har jag gjort det miljoner gången, vi började läsa den när han var 4 månader, men jag läser ju massor av andra böcker också.

När jag läste så sade han orden samtidigt. Jag tänkte först att han härmade var jag sade, men han sade det precis på samma gång som jag. Så jag slutade läsa. Och O fortsatte: "Hoppa, dunsa, ramla, brak" (jag bytte sida) "Ute natten, alla stjärnor (även om just den meningen inte var lätt att förstå), inget mera, hitta på" (bytte sida) "Ingen mera, hittar på".
O har läst sin första bok!

Det verkar även som att R kommer att bli en liten bokmal. Jag brukar alltid ligga och amma R medans jag läser och nattar O. Men de senaste dagarna har hon släpt bröstet och tittat på böckerna i stället, eller på mig när jag läser.

Svar tack!

Nu måste jag bara fråga. När ni säger "hon/han TOG aldrig nappen". Vad menar ni då?
Jag har alltid trott att det har menats att bebisen inte VILL ta nappen, alltså inte varit intresserad... Men det kanske är fel.
Om det menas att bebisen inte KAN ta nappen, ja då tar inte R nappen. Jag blir galen på det! Hon kan bara inte hålla den förbaskade nappen inne. Och det skulle väl vara okej om hon inte ville ta nappen, men hon tycker ju om den, och den fungerar väldigt bra då och då.
Först trodde jag att hon skulle lära sig, att det skulle ta lite tid helt enkelt. Men nu har det gått tre månader och hon kan fortfarande inte hålla inne den. Inte en enda gång har hon lyckats, hon bara trycker ut den istället. Det fungerar bara när jag lägger något intill nappen som får den att stanna där.

O tog nappen lätt som en plätt från första dagen vi testade. Jag var ganska kaxig i början och sade att jag skulle sluta med napp innan han fyllde ett, då sugbehovet släppt. HA HA HA. Aldrig i livet! Utan nappen skulle jag nog blivit galen! Jag har då inga planer på att sluta snart.

Jag får nog helt enkelt inse att R inte kommer att ta nappen. Det verkar som om hon kommer att använda snutten till tröst istället. Vi använder nappen mindre och mindre redan och hon somnar lika ofta med nappen som utan just nu.

Nu kommer nästa problem. R har ont i magen och jag gick i dag till apoteket för att se om hon kunde få någonting. Jag fick något man ska blanda med vatten. Jag har aldrig testat att ge henne flaska förrut, men det gjorde jag alltså idag. Det gick inte bra! Hon använde samma "teknik" som med nappen, alltså tryckte ut den med tungan istället. Hon var ju i och för sig inte intresserad heller, och det smakade nog väldigt konstigt när hon bara är van vid mjölk. Men det är kanske bra att jag börjar vänja henne vid flaskan redan, för ska det ta lika lång tid som men nappen, ja då kan jag få fortsätta amma resten av mitt liv känns det som!

Iihh

På Rs 3 månaders dag, för två dagar sedan, hände något stort. O började säga Rs namn!
Under 3 månaders tid har hon fått heta iihh, alltså ett kort gråt-ljud. Han har kunnat säga hennes namn, mer eller mindre rätt, men har helt enkelt bestämt sig för att hon heter iihh. Det har inte spelat någon roll hur mycket vi har rättat honom, eller att vi själva inte kallat henne det.



Men nu helt plötsligt har han insett att hennes riktiga namn kanske var finare ändå!

Småpratarna

O pratar så mycket nu. Han säger hur mycket ord som helst och försöker att sätta ihop så många han kan. Han har också börjat härma allt.

Här om dagen stoppade han, som vanligt, något i munnen. Jag sade, som vanligt, -INTE i munnen! O svarade smart -INTE i munnen!
Han sade det så rent och så korrekt att det lät som att han pratade lika bra som du och jag. Jag blev helt chockad och började förstås skratta. Då var han förstås tvungen att ta saken i munnen tio gånger till för att han skulle kunna säga det igen, för att få mig att skratta (det var dock bara första gången han prickade helt rätt).

Han förstår även mycket mer än vad jag tror. Jag pratar alltid mycket med honom, förklarar saker och berättar saker, även om jag inte tror att han förstår hälften av vad jag säger.
Igår berättade jag att vi skulle gå och köpa nya skor till honom eftersom hans gått sönder. Ja, svarade han lyckligt, eftersom han älskar skor. Sedan fortsatte han -skor, ramla, oj!
Dagen innan gick skorna sönder och när han försökte gå i dom så ramlade han hela tiden. Han hade alltså precis förstått vad jag sade. Han är smart min pojk!

Lilla R verkar ta efter O. Hon pratar en hel del. Mest med folk hon inte känner av någon anledning. Om någon håller henne och pratar med henne så brukar hon svara med en gång, hon använder hela munnen och pratar högt och tydligt. Det låter jätteroligt och det är så gulligt. Det brukar sluta i gråt, så antagligen berättar hon att hon vill tillbaka till sin mamma!

Lika som bär?

Idag var en sådan där dag som man visste att det skulle bli en hel del av när man får barn tätt. En sådan där dag då båda barnen gråter floder mest hela dagen och de avlöser och överröstar varandra med gråt. Oj, vad det tar på krafterna.

O har varit mer gnällig sedan vi kom hit, och haft en hel del utbrott utan anledning. Inte utan anledning förresten, det kanske inte verkar finnas en anledning just då, men anledningen är nog samma varje gång. Den stora omställningen. Barn tycker ju om rutiner, och att göra och se saker de känner igen. Så även om han tycker allt är spännande och väldigt roligt, så får han lite utbrott ibland.

O somnar mycket lättare nu. Både på dagen och på kvällen. Det är riktigt skönt för det var jobbigt att få han att somna ett tag innan vi kom hit. Sover bättre gör han däremot inte. Varken bättre eller sämre. Och jag har inget hopp om att han kommer göra det inom en snar framtid.
I några månader har han fått sova bredvid oss i sängen hela nätterna. Vi försökte med allt innan det men inget fungerade och nätterna var riktigt jobbiga. Vi beslöt oss för att göra så att vi fick så mycket sömn som möjligt, och det var att ha honom i vår säng.
Sedan vi kom hit har han sovit i eget rum, sedan får han komma in till oss under natten då han vaknar. Det är skönt att ha några timmar för sig själv i alla fall. Och det får vi åtminstone ibland...

R däremot sover som den lilla prinsessan hon är. Hon somnar någon gång mellan 20-22 och sover till ca 7.30. Under den tiden vaknar hon en eller två gånger för mat. Hon vaknar inte och gråter utan vänder och vrider sig tills jag vaknar. Jag ammar och lyfter sedan över henne till hennes säng så fortsätter hon att sova. Det har hon gjort varje dag i sitt snart 3 månader långa liv. Varje morgon är jag helt förundrad över hur hon kunnat sova så bra. Vilken skillnad mot hennes bror!

Man hör ofta det, att barnen ofta är olika. En vild, en lugn. En som sover dåligt, en som sover bra osv. Och så är det verkligen här. Visst gråter R, men inte hälften så mycket som O gjorde i hennes ålder. Jag tror inte jag satt ner en enda gång under de första 6 månaderna med O. R kan vara för sig själv i babygymmet, filten eller bilstolen (som jag använder som babysitter ibland) och vara tyst och nöjd länge.
Däremot tycker hon inte om att ligga i vagnen när hon är vaken när vi är ute och går, så bärsjalarna används flitigt!

Så lika som bär... nää. Åtminstone inte till sättet.

Wow!

Jag gjorde det! Jag funderade, funderade och funderade lite till. Sedan bestämde jag mig för att det var dumt att spendera tid på att fundera och bara göra det helt enkelt.

Dagens (kanske årets?!) situps är gjorda!

En fundering

Jag funderar på att börja göra situps. Graviditetskilona har försvunnit, men kvar finns en slapp, stor mage... Inte alls kul när man är på stranden var och varannan dag.
Jag kommer inte att börja träna, det vet jag så det funderar jag inte ens på. Däremot funderar jag alltså på att göra situps. Det kan väl inte vara så svårt att göra några varje dag?!

Tyvärr är det nog så långt jag kommer att gå. Att fundera på att göra situps. Kanske, kanske kommer jag att göra det en dag för att sedan medvetet glömma bort det.
Nej, nu ska jag ta en croissant till och fundera lite till...

Aaaaaaa sommar!

Jag har haft en väldigt bra vinter, men den var lång och kall som ni vet. Och oj vad man uppskattar soliga, varma dagar efter det!

Idag var en sådan där underbar, solig och varm sommardag. Tyvärr var N tvungen att jobba, så jag tog barnen ut på en lång promenad och vi hade en härlig dag. Vi var på lekplatsen, gick till stranden, åt lunch i hamnen och promenerade långt och länge. Eller jag promenerade rättare sagt, O satt förstås i vagnen och lilla R satt mest i bärsjalen eftersom hon inte alls tycker det är kul i vagnen när hon är vaken. Undra just varför man släpar runt på en dubbelvagn överallt...

En gång på dagen hände det som väldigt sällan, alldeles för sällan, händer. Båda två sov samtidigt! Nu ska jag passa på att riktigt njuta tänkte jag och spred ut mig på en parkbänk i solen. Jag hann ta det här fotot, sedan var lilla R vaken. Ja, ja, så där är det alltid så jag är van. Den ena avlöser den andra.

En skön dag hade vi i alla fall. Och jag har nu klarat av både att flyga ensam med två spädbarn, och att ta dom ensam till stranden. Jag kände mig som värsta grymma, avslappnade mamman idag. Tills jag var tvungen att gå till affären och handla. En dubbelvagn som kommer in i affären men inte ut, en skrikig unge som fick bäras, en hungrig unge som ville äta upp allt som åkte ner i korgen och ohjälpsamma (är det ett ord?) spanjorer. Ingen bra blandning!

Solståle och badkrukor

Första doppet är avklarat. Ja, av O i alla fall. Resten av oss badkrukor väntar några dagar.
Så fort vi kom till stranden sken O upp som en sol och han sprang runt helt överlycklig. Det här kommer bli en rolig sommar för vår lilla grabb!

Förra sommaren gjorde vi några tappra försök att gå till stranden men det var inte alls kul. O tyckte väl att det var roligt, men för oss var det mest jobbigt med allt som skulle bäras med och med en liten kille som tyckte det var mest kul att krypa runt och äta sand. Eftersom han tyckte det var lika roligt vid poolen så stannade vi mest där.

I år är det mycket lättare, trots att vi har två barn. Den lilla kommer inte röra sig långt på hela sommaren och den stora är lätt att underhålla, leker även bra själv och äter bara lite sand ibland...

Lycka!

Material girl

Jag tycker om kläder och skor och älskar att shoppa, men bryr mig inte alls vad det är för märke på sakerna. Snygga saker ska det vara, märket struntar jag i.

Jag skulle behöva en helt ny garderob. Det har inte blivit så mycket mer än graviditetskläder och amningstoppar de senaste åren. Väldigt, väldigt tråkigt! Nu ammar jag förstås ännu, men kan i alla fall börja tänka på nya fräscha saker i garderoben.

Jag har börjat med skorna. Fem par nya vår/sommar skor har det blivit, än så länge. Mer än vad jag brukar köpa på ett år. Speciellt när det gäller sommaren, då brukar jag köpa ett par sandaler och gå i dom tills det är hål i sulan.

Mina favoriter är dom här, som ju faktiskt är "märkes-skor", men dom är bara helt underbara. Om man kan vara kär i skor så är jag kär i dom här!

O älskar också skor. Han blir överlycklig när han får pröva nya skor och går gärna runt här hemma med mina eller Ns skor. Hans favorit skor just nu är också röda, precis som mammas!

Bad hairdays

Lilla R har underbart, långt, mjukt hår. Men jag tror inte det kommer vara så länge till. O hade lika underbart, långt och mjukt hår tills han var ca fyra månader, då ramlade allt av förrutom en liten tofs av luggen. Som tur var så växte håret ut igen.

Själv har jag knappast underbart och mjukt hår, men långt är det. Jag har börjat tappa hår i massor, precis som efter att jag fått O. Trots att jag vet att det är "överflödigt" hår, och jag ändå har hår så det räcker och blir över, så är det lite hemskt att se det ramla av.
Hoppas jag får behålla mer än en liten tofs från luggen...

Känner mig hemma

Idag var det regnigt, molnigt, blåsigt och ganska så kallt. Jippie! Det var första dagen jag satte på mig och barnen exakt rätt kläder. Det kändes som om jag kunde det här vädret bättre än sommarvädret. Ett tecken på att jag, för första gången väldigt länge, varit i Sverige en lång period.

Det låter lite deprimerande faktiskt... Att vara mer van vid kyla än värme... Det är nog dags att vi vänder på det och bor i Sverige på sommaren och på varmare breddgrader på vintern.

Bjuder på en bild på mina underbara barn när dom busar i sängen. Eller ja, O busar. R är mest söt.

Det är svårt att vänja sig vid...

... att inte ta på sig så mycket kläder. Jag vet ju att det är varmt och jag ser att solen skiner, och ändå är det så svårt att förstå att det faktiskt är sommar. De där byxorna och tröjorna som togs med lär inte bli använda många gånger. Och jag kan tänka mig att det är en hel del söta små R kläder som inte ens kommer lämna garderoben. Lite synd förstås. Ni ska se att den dagen jag sätter på mig och barnen tunna sommarkläder så kommer det vara kallt som tusan. Det är så det brukar fungera.

Det är också svårt att vänja sig vid att inte dricka vattnet i kranen. Första gången jag kom hem till Sverige efter att ha varit på Mallorca en säsong så blev jag nästan irriterad när jag öppnade mina föräldrars kylskåp och där inte fanns något vatten. Nu är det tvärt om. O blev måttligt road när jag ryckte den precis färdig gjorda vällingen ur händerna på honom. Flaskvatten var det ja!

Skadeglädje?

Eller vad man nu ska kalla det.

N var så orolig för hur O skulle reagera när han såg honom igen. 3,5 veckor är länge för en 20 månaders. Lillflickan var ganska uppenbart att hon inte skulle känna igen honom, och att han knappt skulle känna igen henne.

O reagerade ungefär som jag trodde. Samtidigt som han var glad att träffa sin pappa tyckte han det var lite konstigt, och han var ganska så reserverad och lite blyg. Vi kom ganska sent på kvällen så det var inte direkt någon tid att umgås. N skulle dessutom jobba.
Morgonen efter var O ungefär likadan till en början. Efter en timma eller så skulle N gå ut för att hämta vagnen i bilen, han stängde dörren, och innan hissen hann komma hade O hunnit få ett sammanbrott och tårarna sprutade. Stackarn trodde väl att pappa skulle "lämna" honom igen. N kom direkt tillbaka och fick en väldigt lång och hård kram av sin son. Ju mer tårarna sprutade på O, desto bredare blev leendet på N. Han kände väl ungefär att "jippie, han älskar mig fortfarande lika mycket som innan".

Så ja, en liten annan betydelse av ordet skadeglädje kanske?!

Resan mot den långa semestern

Ja visst kan detta inlägget bli långt. Men inte alls av de anledningarna jag trodde.

Mina föräldrar följde med oss till flygplatsen. Vi gick i god tid så att vi kunde vara bland de första att checka in och sedan ta en lunch innan jag och barnen gick igenom säkerhetskontrollen.
Man kanske skulle kunna tro att jag, som har flugit en hel del i mitt liv, skulle förstå att man var tvungen att checka in på maskinerna och sedan bara lämna in väskorna. Istället stod vi där som fån i säkert 20 minuter och var irriterade på att dom aldrig öppnade någon check in disk.
När vi väl fått biljetter och bagage och vagn lämnats dit det skulle var det för sent för oss att sätta oss ner och äta. Istället åt jag och barnen när vi gått igenom säkerhetskontrollen.

R hade jag i bärsjalen och O i en lånesulky, och så en ryggsäck på ryggen. Det gick väldigt bra, men så fort man behöver göra något annat, som att även få hämtat en tallrik med mat och barnstol och allt det där, i en full restaurang, ja då får man verkligen försöka pussla ihop det.

Direkt efter maten var det dags att gå på planet, vilket var ganska skönt. Dötid var något jag kunde klara mig utan! Vi satte oss på planet, det började rulla, och jag hann precis tänka att det var riktigt skönt att planet gick i tid för en gång skull.
"Mina damer och herrar, vi måste vänta med att lyfta eftersom en av våra motorer inte fungerar som den ska". Så klart, tänkte jag, så lätt ska det inte gå.
Skulle min man, N, varit med på planet så skulle han helt klart fått panik och antagligen försökt slå sönder ett fönster för att komma ur planet. Allt jag tänkte var "åh nej, nu kommer jag få ta i R i bärsjalen igen, packa ner sakerna i handbagaget, få av båda barnen ur flyget efter en lång väntan, vänta på nytt plan och börja om från början". Men nej, något var på min sida den där dagen, för efter bara några minuter lyfte vi.

Flygresan gick hur bra som helst. Knappt ett litet gnäll från lilla R, och bara glada miner från O. Jag skulle kunna flyga varje dag om dom skulle uppföra sig så bra. Stolt nickade jag både åt höger och vänster när alla berömde mina snälla barn när vi steg av planet.

Väl på Palma flygplats hittade jag snabbt en bagagevagn som jag kunde sätta O på, och R satt glatt i sjalen. Det enda som var jobbigt var väntan på bagaget. Alltid, alltid, alltid den där långa väntan... speciellt i Palma. Vid den här tidpunkten var O riktigt trött och tyckte inte alls det var kul. Han ville mest gråta och slänga sig på golvet. R var nöjd och somnade efter en stund, och utan bärsjalen vet jag inte hur jag skulle klara resan. Det enda som är svårt är förstås att lyfta O när han är ledsen.

När resväskan äntligen kommit såg jag fortfarande inte skymten av dubbelvagnen. Som vanligt vet man inte om den kommer på vanliga bandet eller special bandet, och som vanligt springer jag runt som en dåre för att få tag på den. Helt i onödan eftersom den tillslut kom på vanliga bandet. Som tur var stod ett snällt ungt par (med eget barn ska tilläggas) och väntade på mig så att dom kunde hjälpa mig att lyfta av vagnen, något jag aldrig skulle klara själv!

Allt som allt var resan smidigare än vad jag kunnat drömma om, och det var underbart att äntligen få se N igen! Jag lämnade alla alla sympati-blickar och "men gud, hur kan hon flyga på semester själv med två så små barn- blickar" efter mig och njöt av att vara på Mallorca igen.

Nu väntar en lång härlig semester! Ja, N ska ju jobba förstås, men bara på kvällarna, så vi har massor av familje tid, och det ska vi njuta av!

På väg

Ja nu är vi på väg till flygplatsen. Nu ska jag flyga med två spädbarn, ett handbagage, en (eller två om dom inte låter mig ha övervikt) resväska och en dubbelvagn.
Jag kan tänka mig att inlägget efter detta kan bli lååångt...
Fortsättning följer.

Okej... ett till då.

...för jag måste ju testa om det fungerar från min Iphone, vilket det verkar göra. Frågan är bara om det inte går att lägga in bilder från telefonen eller om det är jag som är oteknisk, hmmm.

Smygskriver...

Jag är väldigt sugen på att börja blogga igen! Jag känner att jag skulle ha hur mycket som helst att skriva om just nu. Mestadels barn förstås, för mycket annat än barn blir det inte när man har två barn under två år.
Frågan är om jag kommer att känna att jag har tid att skriva. När barnen sover är jag ju helt slut. Och det finns inte en minut på dagen då båda barnen sover just nu. Därför smygskriver jag. Det kanske bara blir det här inlägget.

På lördag åker jag och barnen till Mallorca igen. N är redan där. Han har varit där i tre veckor redan, så jag har känt på livet som singel-mamma. Det har gått bra, men det är inget jag rekommenderar!
Vi har haft en underbar vinter här i Sverige men nu är det dags att åka och fylla på solförrådet. Det blir en kortare sväng denna gången, det ska bli skönt att komma dit när allt redan är öppnat och turist-redo, och ännu skönare att åka där i från innan allt stängs ner och blir till en spökstad igen.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag inte skrivit på så länge, så det får bli en liten kort presentation av mina barn just nu. Så får vi se om det kommer ett inlägg någon annan dag...

O är i en helt underbar ålder. Närmare bestämt 20 månader. Han pratar en massor, både hans egna språk som jag inte riktigt förstår (kan det vara kinesiska?! nog för att han är flerspråkig men...), och riktiga, mest svenska, ord. Han har avancerat till tre ords meningar nu och övar flitigt.
Humöret är det inget fel på, det kan ändras fort, men mestadels är han glad och sprallig. Han tycker fortfarande inte det är speciellt kul att sova, så nu sover jag med en unge på varje sida av mig. Även om det betyder att jag vaknar flera gånger per natt så är det ändå det sättet jag får sova mest.
Han älskar mat. Får han inte mat så äter han gärna jord eller något annat, eller leker att han äter. Enda anledningen till att han är helt normalviktig är att jag helt enkelt inte låter han äta varje gång han säger -macka -juice -mat -ost -glass... vilket han gör väldigt ofta!
Han är ett energi knippe och får sina utbrott då och då, men mest av allt är han snäll och gosig. Han blir aldrig arg när någon tar hans leksak och han är väldigt bra på att dela med sig (än så länge vill säga).
Han är en bra storebror.

Lilla R är så söt. Hon hade några skrikiga veckor, men nu tycker jag hon är mycket lugnare. Hon ler stort varje gång hon ser mig, så jag blir alldeles varm i hjärtat. Hon visar även tendenser till att bli en liten pratkvarn, som sin bror. Hon är drygt två månader nu.
I motsats till sin bror så har hon sovit bra från första dagen. Hon vaknar en eller två gånger per natt för att äta och somnar sedan med en gång.
Hon har hormonprickar i ansiktet (som förhoppningsvis försvinner snart), men är ändå så söt så man nästan dör.

Tänk att man kan vara så trött att man känner att man inte orkar med dagen, för att sedan få ett leende från ett av, eller båda, barnen som sedan vänder på allt och gör en till den lyckligaste personen i världen! Åh vad jag älskar min lilla familj!