En vecka...

...gammal är min lilla flicka nu! Hon väntade snällt i magen tills jag sade till henne att hon fick titta ut. Det vill säga efter att alla sjuklingar i huset tillfrisknat. Förlossningen gick bra. Den gick mycket fortare den här gången, men var också mer smärtsam. Kanske för att jag inte tog ryggmärgsbedövning, eller kanske för att krystandet tog mycket längre tid den här gången. Jag hade säkert 6-7 krystvärkar i jämförelse till 2 sist. Usch, jag har verkligen respekt för dom som har krystvärkar i timmar. Det gör ONT!

Men världens sötaste, friskaste, piggaste lilla flicka kom ut, så vad gör lite smärta? Normal stor, nästan lika mycket hår som hennes bror hade vid födseln och väldigt lik storebror, åtminstone de första dagarna.

Vi åkte hem från sjukhuset dagen efter och både jag och lillan mådde bra. O tycker det är spännande och vill gärna komma och klappa och pilla på henne hela tiden. Förrutom när han är trött och gnällig, då vill han ha mamma för sig själv!

Nu när jag är tvåbarnsmor har jag inte tid att blogga.
Okej, det var en lögn, jag har än så länge lika mycket tid som innan eftersom lilla R sover mycket och N är ju hemma för det mesta han med.
Jag vill helt enkelt inte blogga mer. Jag trodde lusten skulle komma tillbaka, och jag har därför skrivit något inlägg då och då. Men lusten kom aldrig tillbaka, och med det så avslutar jag faktiskt bloggen. Lite sorgligt nästan eller hur?! Nej okej, kanske lite överdrivet...
Skulle jag fortsatt skriva så skulle jag ju ändå fått byta namn på bloggen. För nu har jag två barn, är gift och bor i radhus.

Jag är vuxen!


(Eller hur storebror)