Det har inte blivit några inlägg på länge. Den här gången betyder det inte att jag kommer att sluta. Det betyder bara att det är sommar och det finns just nu roligare saker att göra än att sitta här och skriva.
Veckan i Sverige var härlig, och nu är mina föräldrar här på Mallorca, vilket är jätteskönt. Det är roligare att hitta på saker och jag får mycket hjälp med barnen och lite tid för mig själv. Om en vecka åker dom tillbaka till Sverige, och då hittar ni mig säkert här igen!
Men vem sitter och läser blogger så här i semestertider vilket fall som helst...
Måste bara lägga till en liten parantes. Solsidan är den bästa serien jag sett på länge. Antagligen den bästa svenska serien jag någonsin sett! Eftersom jag missade avsnitten i höstas så tog jag med en dvd hit med alla tio avsnitt. Det kan vara skönt att ha något svenskt att titta på här ibland. Av de få minutrarna jag lyckats se innan visste jag att jag skulle tycka om den, men ååhhh vad rolig den är! Jag hoppas verkligen det är fler avsnitt på gång?!
lördag 17 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Semester
Imorgon flyger jag och barnen hem på semester i en vecka! Och sedan åker mina föräldrar med hit och stannar i två veckor.
Underbart!!!
Underbart!!!
söndag 27 juni 2010
Sol och pool
Nu simmar O så bra att han kan bada själv i poolen. Det är skönt för då kan jag gå till poolen själv med barnen. Han har väl egentligen kunnat göra det länge, men det är först för några dagar sedan som han velat.
Idag har även lilla R fått ta sitt första dopp i poolen. Hon tyckte det var ganska skönt. Lite förvånad blev jag nog ändå, eftersom hon hatar att bada i baljan. Jag får väl börja bada henne i badkaret i stället, det kanske går bättre om jag kan ha henne lite sittandes istället för liggandes...
Skönt är det att barnen tycker om att bada i alla fall, för det börjar bli riktigt varmt nu. Värmen kom faktiskt ganska sent i år, men nu blir det varmare för varje dag som går. För mig räcker det så här. Eller rättare sagt för barnen räcker det så här. Men jag vet att graderna kommer stiga både fem och tio grader innan sommaren är slut!
Idag har även lilla R fått ta sitt första dopp i poolen. Hon tyckte det var ganska skönt. Lite förvånad blev jag nog ändå, eftersom hon hatar att bada i baljan. Jag får väl börja bada henne i badkaret i stället, det kanske går bättre om jag kan ha henne lite sittandes istället för liggandes...
Skönt är det att barnen tycker om att bada i alla fall, för det börjar bli riktigt varmt nu. Värmen kom faktiskt ganska sent i år, men nu blir det varmare för varje dag som går. För mig räcker det så här. Eller rättare sagt för barnen räcker det så här. Men jag vet att graderna kommer stiga både fem och tio grader innan sommaren är slut!
lördag 26 juni 2010
Lilla R
Lilla R verkligen hatar att ligga på rygg. Hon sover alltid på sidan, somnar gärna på mage, men då lägger jag henne på sidan när hon somnat. Lägger jag henne på golvet, på babygymmet till exempel, så tar det två sekunder innan hon vänder sig till mage. Mobilen i sängen tycker hon väl om, åtminstone musiken, själva mobilen ser hon inte mycket av eftersom hon vänder sig med en gång.
Eftersom hon hatar att ligga på rygg så hatar hon också att ligga i vagnen. Det går bra om hon sover men annars skriker hon. Min lilla R är en glad tjej, och gråter inte speciellt ofta, men vagnen, den gillar hon inte! Så för det mesta så syns jag bärandes på R, eller R i bärsjalen, och släpandes på stora vagnen (ibland undrar jag varför jag har en dubbelvagn).
Ibland går det dock bra, då hon lyckats vända sig till mage...
Eftersom hon hatar att ligga på rygg så hatar hon också att ligga i vagnen. Det går bra om hon sover men annars skriker hon. Min lilla R är en glad tjej, och gråter inte speciellt ofta, men vagnen, den gillar hon inte! Så för det mesta så syns jag bärandes på R, eller R i bärsjalen, och släpandes på stora vagnen (ibland undrar jag varför jag har en dubbelvagn).
Ibland går det dock bra, då hon lyckats vända sig till mage...
2 veckor av somna själv träning
Ja det har gått ca två veckor sedan jag började låta O somna själv i sitt rum.
Någonstans läste jag innan jag började med det här att 95 av 97 personer som använt sig av den här "metoden" tyckte att deras barn sov bättre efter två veckor. Jag var förstås lite rädd att jag skulle vara någon av de där två personerna som inte höll med... Jag har ju dessutom inte gjort det fullt ut, då jag endast gör det när han lägger sig på kvällen och inte när han vaknar på natten.
Men jag kan glatt säga att det verkligen hjälpte! Något av det bästa jag gjort! Det var helt fruktansvärt de första 2-3 kvällarna, men sedan var det lätt som en plätt. De senaste dagarna har jag fått lyfta tillbaka honom till sängen 3-4 gånger och det var längesedan det var något gråt eller gnäll. Jag väntar fortfarande på dagen då han inte ska gå upp ur sängen alls, men två minuter är oftast allt det tar nu.
Slutsatserna av min "lära sova själv träning" är; Han älskar mig fortfarande lika mycket trots att han måste somna själv! Han vaknar färre gånger per natt, oftast bara två gånger, vilket är en stor skillnad. Han sover längre på morgonen (idag ända till 9!!!). Han är mindre gnällig på dagarna då han uppenbarligen sovit bättre!
Jag hoppas att han så småningom kommer att sova hela natten utan att vakna, men just nu är vi nöjda om det fortsätter så här.
Jag tycker inte om att använda mig av "elaka metoder" med mina barn. Jag tror starkt på att dom behöver så mycket närhet och trygghet som möjligt. Men om man har ett problem, som alla lider utav, så måste man ibland göra saker man inte tycker om. Och både min man och jag (och säkert O också om han skulle kunna berätta) är väldigt eniga om att det här verkligen fungerat!
Någonstans läste jag innan jag började med det här att 95 av 97 personer som använt sig av den här "metoden" tyckte att deras barn sov bättre efter två veckor. Jag var förstås lite rädd att jag skulle vara någon av de där två personerna som inte höll med... Jag har ju dessutom inte gjort det fullt ut, då jag endast gör det när han lägger sig på kvällen och inte när han vaknar på natten.
Men jag kan glatt säga att det verkligen hjälpte! Något av det bästa jag gjort! Det var helt fruktansvärt de första 2-3 kvällarna, men sedan var det lätt som en plätt. De senaste dagarna har jag fått lyfta tillbaka honom till sängen 3-4 gånger och det var längesedan det var något gråt eller gnäll. Jag väntar fortfarande på dagen då han inte ska gå upp ur sängen alls, men två minuter är oftast allt det tar nu.
Slutsatserna av min "lära sova själv träning" är; Han älskar mig fortfarande lika mycket trots att han måste somna själv! Han vaknar färre gånger per natt, oftast bara två gånger, vilket är en stor skillnad. Han sover längre på morgonen (idag ända till 9!!!). Han är mindre gnällig på dagarna då han uppenbarligen sovit bättre!
Jag hoppas att han så småningom kommer att sova hela natten utan att vakna, men just nu är vi nöjda om det fortsätter så här.
Jag tycker inte om att använda mig av "elaka metoder" med mina barn. Jag tror starkt på att dom behöver så mycket närhet och trygghet som möjligt. Men om man har ett problem, som alla lider utav, så måste man ibland göra saker man inte tycker om. Och både min man och jag (och säkert O också om han skulle kunna berätta) är väldigt eniga om att det här verkligen fungerat!
fredag 25 juni 2010
Pink Ribbon
Vi har en vän och arbetskollega som startat upp en förening som informerar folk i allmänhet om riskerna av bröstcancer och hur man hanterar sjukdomen. Dom finansierar projekt för att förbättra den psykosociala livskvaliten för patienter och deras familjer på de Baleariska öarna. Hon, som så många andra har fått slåss med den tuffa sjukdomen.
Vi försöker hjälpa till där vi kan, förra året bidrog vi till exempel med showband till en stor "insamlingsdag" och min man skrev även texten till en fin låt.
Idag var det dags att försöka få in lite mer pengar, och i samarbete med ett gym i närheten hade dom bland annat Zumba på stranden. Det såg kul ut! Tyvärr kunde jag inte vara med själv. Jag gick och hälsade på alla och fick sedan stå en bit bort med skrikande R som inte tycker om höga ljud.
En av sakerna vi köpte idag för att bidraga med en slant, var det här underbara armbandet. Jag tycker det är jättefint och kommer att bära det stolt! 4 ynka euros kostade det...
"Un Lazo De Movimiento"
torsdag 24 juni 2010
söndag 20 juni 2010
Den elaka pojken
Det finns inte mycket att göra här förrutom att bada, och när det är dåligt väder, som idag, kan det bli riktigt tråkigt! Men det finns ett litet lekhus, visserligen inte ens en tiondel i storlek till det "lilla" bushuset vi går till hemma i Sverige, men alltid något.
Idag var andra dagen vi var där. Sist vi var där var det bara jag och barnen. O tyckte inte det var speciellt roligt. Eller, jo, han tyckte det var roligt. Han tyckte det var roligt att sitta på en liten barn stol och titta på en plansch med musse pigg och gänget. Tyvärr betalar man efter hur länge man är där, så jag kände mig lite stressad och rabblade någon slags ramsa "åk på rutshkanan, hoppa i hopptornet, klättra i ställningen, lek i bollarna", men han satt lugnt på sin stol och tittade på planschen. Lite som tjuren Ferdinand ni vet.
Idag gick det lite bättre. Det var en hel del barn där och han sprang glatt runt och testade det mesta. Men för andra gången, av helt andra anledningar, hade han roligare än mig. Anledningen var "den stygga pojken". Det var nämligen en pojk i tre års åldern som var elak. Han kastade bollar på O och slog han två gånger i huvudet/ansiktet. Han slog min O! Min snälla, underbara pojk som delar med sig av allt, som vill leka med alla och som inte vet vad slåss är.
Som tur var så var O på väldigt bra humör och brydde sig inte om den stygga pojken utan lekte vidare. Jag däremot kokade. Barnets mamma, som sett att han kastade bollar på O, och visserligen sagt till honom, men inte tagit bort honom, satt lugnt och fikade med sin vän. Andra gången barnet slog O såg hon det och sade till sin son igen, och då fick jag snäst lite åt henne att "ja, och inte är det första gången"... Hon skämdes väl lite men hon gjorde inget direkt åt det.
Jag tror inte att O alltid kommer vara så här snäll och underbar som han är just nu mot alla, det går säkert lite i vågor. Men om man vet att ens son är lite extra "elak", hållar man då inte ett öga på sin son och gör något åt saken om han gör något??? Alla är vi olika antar jag.
Gud, hur ska man stå ut med sånt här? Att folk är dumma mot sina barn alltså? Om jag blir så här upprörd över en sak som O inte ens brydde sig om, hur ska det gå om, eller rättare sagt, när värre saker händer?
Idag var andra dagen vi var där. Sist vi var där var det bara jag och barnen. O tyckte inte det var speciellt roligt. Eller, jo, han tyckte det var roligt. Han tyckte det var roligt att sitta på en liten barn stol och titta på en plansch med musse pigg och gänget. Tyvärr betalar man efter hur länge man är där, så jag kände mig lite stressad och rabblade någon slags ramsa "åk på rutshkanan, hoppa i hopptornet, klättra i ställningen, lek i bollarna", men han satt lugnt på sin stol och tittade på planschen. Lite som tjuren Ferdinand ni vet.
Idag gick det lite bättre. Det var en hel del barn där och han sprang glatt runt och testade det mesta. Men för andra gången, av helt andra anledningar, hade han roligare än mig. Anledningen var "den stygga pojken". Det var nämligen en pojk i tre års åldern som var elak. Han kastade bollar på O och slog han två gånger i huvudet/ansiktet. Han slog min O! Min snälla, underbara pojk som delar med sig av allt, som vill leka med alla och som inte vet vad slåss är.
Som tur var så var O på väldigt bra humör och brydde sig inte om den stygga pojken utan lekte vidare. Jag däremot kokade. Barnets mamma, som sett att han kastade bollar på O, och visserligen sagt till honom, men inte tagit bort honom, satt lugnt och fikade med sin vän. Andra gången barnet slog O såg hon det och sade till sin son igen, och då fick jag snäst lite åt henne att "ja, och inte är det första gången"... Hon skämdes väl lite men hon gjorde inget direkt åt det.
Jag tror inte att O alltid kommer vara så här snäll och underbar som han är just nu mot alla, det går säkert lite i vågor. Men om man vet att ens son är lite extra "elak", hållar man då inte ett öga på sin son och gör något åt saken om han gör något??? Alla är vi olika antar jag.
Gud, hur ska man stå ut med sånt här? Att folk är dumma mot sina barn alltså? Om jag blir så här upprörd över en sak som O inte ens brydde sig om, hur ska det gå om, eller rättare sagt, när värre saker händer?
Syskonkärlek...
... är bara helt underbart! Idag var jag så lycklig att jag kände att det nog var ett av de lyckligaste stunderna i mitt liv.
O var i badkaret och kom på att man kan "koka kaffe" alltså blåsa bubblor, i vattnet. Gud vad roligt han tyckte det var. Han låg på mage i badet och gjorde det och vände sig sedan gång på gång mot mig och Rika och bara tjöt av skratt.
R har skrattat högt ett par gånger förrut, men bara lite och kort. Nu, varje gång O tittade på henne och skrattade så där härligt, så gjorde hon likadant, alltså fullständigt tjöt av skratt! Så där höll dom på i säkert tio minuter.
Jag blir lika förvånad varje dag hur roligt O tycker det är med sin lillasyster. Vad jag trodde innan hon kom var att han skulle vara svartsjuk först och att han sedan inte kanske skulle bry sig speciellt mycket. Han verkligen älskar sin syster! Han är aldrig arg på henne, väldigt sällan svartsjuk, endast någon gång om har är väldigt trött och vill vara hos mig säger han något i stil med "pappa hålla R". Han vill alltid pussa och krama henne, gärna sitta i soffan och hålla henne. Och så fort jag lägger ner henne på babygymmet eller på sängen, så ligger han där bredvid och håller om henne och pratar och skrattar. Och hon pratar och skrattar glatt tillbaka.
Lycka!!!
O var i badkaret och kom på att man kan "koka kaffe" alltså blåsa bubblor, i vattnet. Gud vad roligt han tyckte det var. Han låg på mage i badet och gjorde det och vände sig sedan gång på gång mot mig och Rika och bara tjöt av skratt.
R har skrattat högt ett par gånger förrut, men bara lite och kort. Nu, varje gång O tittade på henne och skrattade så där härligt, så gjorde hon likadant, alltså fullständigt tjöt av skratt! Så där höll dom på i säkert tio minuter.
Jag blir lika förvånad varje dag hur roligt O tycker det är med sin lillasyster. Vad jag trodde innan hon kom var att han skulle vara svartsjuk först och att han sedan inte kanske skulle bry sig speciellt mycket. Han verkligen älskar sin syster! Han är aldrig arg på henne, väldigt sällan svartsjuk, endast någon gång om har är väldigt trött och vill vara hos mig säger han något i stil med "pappa hålla R". Han vill alltid pussa och krama henne, gärna sitta i soffan och hålla henne. Och så fort jag lägger ner henne på babygymmet eller på sängen, så ligger han där bredvid och håller om henne och pratar och skrattar. Och hon pratar och skrattar glatt tillbaka.
Lycka!!!
torsdag 17 juni 2010
Tråkiga inlägg
Jag vet att det har varit riktigt tråkig läsning de senaste dagarna, så jag tänkte bjuda på något som visserligen har med sovträningen att göra, men något som jag tyckte var roligt och något som ni kanske tycker är roligt...
Första kvällen var det väldigt mycket gråt som sagt och jag var förvånad att R inte vaknade. Jag hade inte tid att gå och titta till henne när jag "bråkade" med O, men det var det första jag gjorde när O hade tystnat.
R låg på sidan och hade på något sätt fått tag på en kudde som låg i hennes säng. Hon hade fått kudden över örat och låg med armen över kudden. Så där som man gör när man ligger och försöker sova och det är en massa ljud runt om, eller om någon snarkar eller liknande. "HÅLL TYST STOREBROR". Jag försökte ta ett kort för det såg så roligt ut, men jag ville inte väcka henne med blixten.
Den andra saken är en sådan där sak som jag egentligen inte borde skriva eftersom det antagligen bara får mig att se patetisk ut. Men jag känner att jag får bjuda på det i så fall.
Efter den där första kvällen, då det tog en timma att få honom att somna, så vaknade jag med träningsvärk i hela ryggen. Det blev värre under dagen och gick längs hela ryggraden och i korsryggen. Jag hade inte ont för att jag lyft för mycket utan verkligen träningsvärk!
Man kan välja att se det här på två sätt (precis som man kan med det mesta här i livet).
1. Jag är så grymt otränad att jag får träningsvärk av att lyfta min knappt två-åriga son till sängen några gånger. Kanske dags att börja tänka lite mer seriöst på det där med att träna...
2. Det var inte så att han låg i sängen några minuter och sedan kom ut i vardagsrummet. Jag kan tänka mig att jag lyfte honom från vardagsrummet till sängen ca 4 gånger per minut. Det tog en timma att få honom att somna. Jag lyfte honom alltså 240 gånger ungefär. Upp från golvet, ner i sängen. Det måste väl räknas som ett träningspass och berättiga mig träningsvärk?!
Vilket alternativ jag själv tycker är mest sant? Tyvärr båda...
Första kvällen var det väldigt mycket gråt som sagt och jag var förvånad att R inte vaknade. Jag hade inte tid att gå och titta till henne när jag "bråkade" med O, men det var det första jag gjorde när O hade tystnat.
R låg på sidan och hade på något sätt fått tag på en kudde som låg i hennes säng. Hon hade fått kudden över örat och låg med armen över kudden. Så där som man gör när man ligger och försöker sova och det är en massa ljud runt om, eller om någon snarkar eller liknande. "HÅLL TYST STOREBROR". Jag försökte ta ett kort för det såg så roligt ut, men jag ville inte väcka henne med blixten.
Den andra saken är en sådan där sak som jag egentligen inte borde skriva eftersom det antagligen bara får mig att se patetisk ut. Men jag känner att jag får bjuda på det i så fall.
Efter den där första kvällen, då det tog en timma att få honom att somna, så vaknade jag med träningsvärk i hela ryggen. Det blev värre under dagen och gick längs hela ryggraden och i korsryggen. Jag hade inte ont för att jag lyft för mycket utan verkligen träningsvärk!
Man kan välja att se det här på två sätt (precis som man kan med det mesta här i livet).
1. Jag är så grymt otränad att jag får träningsvärk av att lyfta min knappt två-åriga son till sängen några gånger. Kanske dags att börja tänka lite mer seriöst på det där med att träna...
2. Det var inte så att han låg i sängen några minuter och sedan kom ut i vardagsrummet. Jag kan tänka mig att jag lyfte honom från vardagsrummet till sängen ca 4 gånger per minut. Det tog en timma att få honom att somna. Jag lyfte honom alltså 240 gånger ungefär. Upp från golvet, ner i sängen. Det måste väl räknas som ett träningspass och berättiga mig träningsvärk?!
Vilket alternativ jag själv tycker är mest sant? Tyvärr båda...
Dag 5
Igår tog det bara 13 minuter! Jag var helt i chock! Skulle det vara så lätt?
Idag, femte dagen, började han gnälla redan då vi läste sista sidan i boken eftersom han visste att jag skulle gå ut ur rummet. Varje gång jag lyfte in honom till sängen reste han sig nästan innan jag hunnit lägga ner honom. Men, stort MEN till och med, bara lite "gnäll-gråt" och det tog 6 minuter. Helt otroligt! Aldrig trodde jag det skulle gå så fort.
Idag somnade han 20.30, vilket är en halvtimma senare än vad han brukar, men ändå helt okej. Jag hoppas jag kan flytta tillbaka tiden till åtta sedan, men först ska han ju lära sig att det är helt okej att somna själv och då är det lättare om han är riktigt trött när jag lägger honom.
Det känns verkligen jätteskönt att det går framåt så här fort. Å andra sidan är det ju inte läggningen vi haft problem med, utan att han vaknar hela tiden. Men det är första steget i alla fall.
Nätterna har än så länge varit något bättre, om det har med läggningen att göra eller om han bara är i en okej period just nu vet jag inte. Han har åtminstone inte hunnit vakna redan innan jag lagt honom, och bara vaknat 2-3 gånger per natt.
Idag, femte dagen, började han gnälla redan då vi läste sista sidan i boken eftersom han visste att jag skulle gå ut ur rummet. Varje gång jag lyfte in honom till sängen reste han sig nästan innan jag hunnit lägga ner honom. Men, stort MEN till och med, bara lite "gnäll-gråt" och det tog 6 minuter. Helt otroligt! Aldrig trodde jag det skulle gå så fort.
Idag somnade han 20.30, vilket är en halvtimma senare än vad han brukar, men ändå helt okej. Jag hoppas jag kan flytta tillbaka tiden till åtta sedan, men först ska han ju lära sig att det är helt okej att somna själv och då är det lättare om han är riktigt trött när jag lägger honom.
Det känns verkligen jätteskönt att det går framåt så här fort. Å andra sidan är det ju inte läggningen vi haft problem med, utan att han vaknar hela tiden. Men det är första steget i alla fall.
Nätterna har än så länge varit något bättre, om det har med läggningen att göra eller om han bara är i en okej period just nu vet jag inte. Han har åtminstone inte hunnit vakna redan innan jag lagt honom, och bara vaknat 2-3 gånger per natt.
tisdag 15 juni 2010
Dag 3
Japp, tredje kvällen av "lära somna själv kursen".
Igår gick det verkligen inte bra. Det var nog lite mitt fel. Jag försökte lägga honom för tidigt, man ska helst lägga honom när han är så trött att han inte orkar hålla sig vaken så länge, så kan man justera tiden dit man vill senare.
Han är alltid trött vid åtta, då han brukar lägga sig, och han bad att vi skulle lägga oss i sängen och läsa, vilket betyder sovdags, så jag gjorde som han sade. Det var dumt. En timma och tjugo minuter tog det, alltså tjugo minuter mer än dagen innan när det egentligen "ska" ta halva tiden andra dagen.
Första timman grät han inte speciellt mycket. Men efter en timma hade han fått nog och grät hysteriskt igen. Usch, stackars lilla pojke! Måste man göra så här mot sina änglar?? Jag fick påminna mig gång på gång att jag ju faktiskt gör det för hans skull också. Och tillslut kollapsade han igen.
Idag var det ännu mindre gråt. Gråt var det förstås och jag fick bära honom många gånger tillbaka till sängen. Men han blev inte hysterisk och efter en halvtimma sov han.
Man kan välja att se detta på två olika sätt.
1. Klockan 21.20 är antagligen hans bristningsgräns. Han lade sig nämligen olika tider varje kväll, men somnade 21.20 alla tre kvällar.
2. Han vet nu att jag inte kommer att lägga mig bredvid honom. Han försöker ett tag men väljer tillslut att ge upp, innan han kollapsar.
Jag väljer att tro på alternativ nummer två, positiv som jag är (för det mesta). Det gav mig i alla fall lite hopp och styrka att fortsätta det här. Nu ska den här familjen få sova!
Vem skulle kunna tro att den här lilla söta pojken gör oss galna på natten...
söndag 13 juni 2010
Somna-själv träning
Jag har nämnt att O sover dåligt. Mer än en gång jag vet, men det tar upp mycket tid av våra liv det där. Alltså frustrationen av att aldrig kunna få sova bra.
Det är mer vanligt än ovanligt att han vaknar fem gånger per natt. Och en natt är inte den samma som den andra, man vet aldrig hur det kommer bli. Ibland vaknar han men somnar om fort, ibland vaknar han och skriker hysteriskt i en timma och ibland är han helt enkelt vaken och kan bara inte somna om. Det är inte bra, varken för oss eller för honom.
Dåligt har han sovit mer eller mindre hela sitt liv. Fast första året var det nog att det var väldigt svårt att få honom att somna, han sov lite bättre när han väl somnade. Sedan oktober ungefär har han sovit väldigt dåligt. I slutet av graviditeten med R lät vi honom sova i vår säng när han vaknade. Vilket han tyckte var skönt. Det var inte så att han vaknade mindre gånger, men han somnade om fortare och vi slapp gå ur sängen. Innan dess har vi testat allt!
De senaste veckorna har hans sömnvanor blivit om möjligt ännu värre! Han hinner oftast vakna två gånger innan jag ens gått och lagt mig. Och ibland hinner jag inte gå och lägga mig innan jag måste flytta över honom till vår säng. Jag håller på att bli galen. Och hans humör dagen efter påverkas förstås också av dåligt sömn.
Så nu, idag, har jag börjat med "somna själv" träning. När han var mindre kunde han somna själv i sin säng, men det var längesedan nu. Nu ligger jag i hans säng tills han somnar och han somnar snabbt och lätt. Problemet är väl, som det står överallt, att när han vaknar till och jag då inte är där, så kan och vill han inte somna om.
En timma tog det idag. En timma med tårar, svett, dåligt samvete och näst intill panik. Det mesta från oss båda. Inga tårar från mig, jag var väldigt lugn, men usch vad hemsk jag kände mig. Han kan ju inte förstå varför jag "straffar" honom när han inte gjort något...
Nu hoppas jag verkligen att det här kommer att hjälpa för det är verkligen inget som är kul att göra! Jag ska börja med att göra det på kvällarna, om han fortsätter sova dåligt på natten måste jag göra det på natten med (och det kommer bli grymt svårt).
En timma ikväll alltså... Hoppas vi kan halvera tiden imorgon!
Det är mer vanligt än ovanligt att han vaknar fem gånger per natt. Och en natt är inte den samma som den andra, man vet aldrig hur det kommer bli. Ibland vaknar han men somnar om fort, ibland vaknar han och skriker hysteriskt i en timma och ibland är han helt enkelt vaken och kan bara inte somna om. Det är inte bra, varken för oss eller för honom.
Dåligt har han sovit mer eller mindre hela sitt liv. Fast första året var det nog att det var väldigt svårt att få honom att somna, han sov lite bättre när han väl somnade. Sedan oktober ungefär har han sovit väldigt dåligt. I slutet av graviditeten med R lät vi honom sova i vår säng när han vaknade. Vilket han tyckte var skönt. Det var inte så att han vaknade mindre gånger, men han somnade om fortare och vi slapp gå ur sängen. Innan dess har vi testat allt!
De senaste veckorna har hans sömnvanor blivit om möjligt ännu värre! Han hinner oftast vakna två gånger innan jag ens gått och lagt mig. Och ibland hinner jag inte gå och lägga mig innan jag måste flytta över honom till vår säng. Jag håller på att bli galen. Och hans humör dagen efter påverkas förstås också av dåligt sömn.
Så nu, idag, har jag börjat med "somna själv" träning. När han var mindre kunde han somna själv i sin säng, men det var längesedan nu. Nu ligger jag i hans säng tills han somnar och han somnar snabbt och lätt. Problemet är väl, som det står överallt, att när han vaknar till och jag då inte är där, så kan och vill han inte somna om.
En timma tog det idag. En timma med tårar, svett, dåligt samvete och näst intill panik. Det mesta från oss båda. Inga tårar från mig, jag var väldigt lugn, men usch vad hemsk jag kände mig. Han kan ju inte förstå varför jag "straffar" honom när han inte gjort något...
Nu hoppas jag verkligen att det här kommer att hjälpa för det är verkligen inget som är kul att göra! Jag ska börja med att göra det på kvällarna, om han fortsätter sova dåligt på natten måste jag göra det på natten med (och det kommer bli grymt svårt).
En timma ikväll alltså... Hoppas vi kan halvera tiden imorgon!
Teknikens under
En Ipad vill jag ha! Vill ha vill ha vill ha!
Jag älskar min Iphone. När min man berättat innan att Mac är sååå mycket bättre än PC så tyckte jag nog att han överdrev. Aldrig att jag skulle kunna tänka mig att lägga så mycket mer pengar för att få en Macintosh.
Jag hade heller inga planer på att skaffa en Iphone. Jag och N skulle starta nytt abonnemang, men jag tänkte kanske en samsung eller så. Men N tyckte vi båda skulle skaffa en Iphone, så det gjorde vi. Lite så där impuls-köp. Det är vi bra på.
Aldrig att jag går tillbaka till en "vanlig" telefon nu! Som sagt, jag älskar verkligen min Iphone.
Och just därför tänker jag att en Ipad, en sådan vill jag ha! En sådan måste jag ha!
Men måste jag det? Är det som man hör, att det är som en stor Iphone, fast utan möjligheten att ringa förstås? Är det lite onödigt att ha båda då..?
Eller är det så att om jag nu vill ha en Iphone och en dator, så kan jag lika gärna välja att ha en Ipad istället för en PC?
Hmm, stora funderingar så här på kvällen...
Jag älskar min Iphone. När min man berättat innan att Mac är sååå mycket bättre än PC så tyckte jag nog att han överdrev. Aldrig att jag skulle kunna tänka mig att lägga så mycket mer pengar för att få en Macintosh.
Jag hade heller inga planer på att skaffa en Iphone. Jag och N skulle starta nytt abonnemang, men jag tänkte kanske en samsung eller så. Men N tyckte vi båda skulle skaffa en Iphone, så det gjorde vi. Lite så där impuls-köp. Det är vi bra på.
Aldrig att jag går tillbaka till en "vanlig" telefon nu! Som sagt, jag älskar verkligen min Iphone.
Och just därför tänker jag att en Ipad, en sådan vill jag ha! En sådan måste jag ha!
Men måste jag det? Är det som man hör, att det är som en stor Iphone, fast utan möjligheten att ringa förstås? Är det lite onödigt att ha båda då..?
Eller är det så att om jag nu vill ha en Iphone och en dator, så kan jag lika gärna välja att ha en Ipad istället för en PC?
Hmm, stora funderingar så här på kvällen...
måndag 7 juni 2010
Att bada eller att inte bada...
Jag ska aldrig mer ge R ett bad. Aldrig! Min glada lilla tjej blir så hysteriskt ledsen och otröstlig så det gör ont i mig. Jag vet inte varför. Jag lägger ner henne i vattnet och så tar den ett par sekunder och så börjar hon tjuta. I ren och skär panik. Igår tog det över en halvtimma att trösta henne, ingenting hjälpte!
Nej, nu får hon vara smutsig helt enkelt. Aldrig mer!
Medans R hatar att bada så älskar O det. Badkar, pool, hav, vad som helst! Ren och skär lycka! Nu har vi lärt honom att hoppa från kanten i poolen, och om huvudet kommer över eller under vattnet spelar ingen roll. Dessutom kan han nu hålla sig uppe vid ytan med sina armpuffar på, och till och med simma (eller sprattla med benen i alla fall) tillbaka till kanten. Duktig pojke!
Nej, nu får hon vara smutsig helt enkelt. Aldrig mer!
Medans R hatar att bada så älskar O det. Badkar, pool, hav, vad som helst! Ren och skär lycka! Nu har vi lärt honom att hoppa från kanten i poolen, och om huvudet kommer över eller under vattnet spelar ingen roll. Dessutom kan han nu hålla sig uppe vid ytan med sina armpuffar på, och till och med simma (eller sprattla med benen i alla fall) tillbaka till kanten. Duktig pojke!
lördag 5 juni 2010
Mina änglar
Jag måste erkänna något...
Jag är ingen supermamma. Åtminstone inte en superbra mamma. Möjligtvis en superdålig mamma. Ibland tycker jag att det är jättejobbigt. Som när O inte låter mig sova på nätterna, eller när R skriker så att det ser ut som att hon tror hon kommer att dö. Eller när det ena barnet försöker överrösta det andra med skrik och tårar, och ingenting hjälper. Då är det jobbigt. Riktigt jobbigt.
Det som är så skönt är att det räcker med ett litet leende från ett av barnen så vänds allting, då är livet så där lätt och härligt igen. Konstigt det där, att det kan ändras så fort, på bara en sekund. Jag är säker på att ni som har barn själva förstår precis vad jag menar. Och för er som ännu inte har några barn... titta på de här bilderna så kanske ni förstår!
En annan sak man får uppleva en hel del av när man är mamma, förutom obeskrivlig kärlek, är tyvärr dåligt samvete. Mycket dåligt samvete får man. När jag är med O får jag dåligt samvete att jag inte get R uppmärksamhet och tvärt om. Och när jag ryter till när O gör något han inte får, som egentligen inte är speciellt farligt, så får jag dåligt samvete.
Skulle ni hört mig här hemma skulle ni nog skratta lite. Ena sekunden är jag arg som ett bi; O sluuuuuuta!!!! Och sedan får jag dåligt samvete och måste liksom sudda över att jag just rytit till och berömmer honom för något litet, näst intill obetydligt, han gör; BBRRAAA O, guuuuud vad duktig du är!!! Mammas äääälskling!!!
Blir lite trött på mig själv ibland...
Jag är ingen supermamma. Åtminstone inte en superbra mamma. Möjligtvis en superdålig mamma. Ibland tycker jag att det är jättejobbigt. Som när O inte låter mig sova på nätterna, eller när R skriker så att det ser ut som att hon tror hon kommer att dö. Eller när det ena barnet försöker överrösta det andra med skrik och tårar, och ingenting hjälper. Då är det jobbigt. Riktigt jobbigt.
Det som är så skönt är att det räcker med ett litet leende från ett av barnen så vänds allting, då är livet så där lätt och härligt igen. Konstigt det där, att det kan ändras så fort, på bara en sekund. Jag är säker på att ni som har barn själva förstår precis vad jag menar. Och för er som ännu inte har några barn... titta på de här bilderna så kanske ni förstår!
En annan sak man får uppleva en hel del av när man är mamma, förutom obeskrivlig kärlek, är tyvärr dåligt samvete. Mycket dåligt samvete får man. När jag är med O får jag dåligt samvete att jag inte get R uppmärksamhet och tvärt om. Och när jag ryter till när O gör något han inte får, som egentligen inte är speciellt farligt, så får jag dåligt samvete.
Skulle ni hört mig här hemma skulle ni nog skratta lite. Ena sekunden är jag arg som ett bi; O sluuuuuuta!!!! Och sedan får jag dåligt samvete och måste liksom sudda över att jag just rytit till och berömmer honom för något litet, näst intill obetydligt, han gör; BBRRAAA O, guuuuud vad duktig du är!!! Mammas äääälskling!!!
Blir lite trött på mig själv ibland...
torsdag 3 juni 2010
Glada och arga miner
O har varit lite skeptisk till poolen. Han har bara velat sitta på kanten och plaska med benen. Även på stranden har han helst inte velat doppa sig helt.
Men igår fick jag i honom på riktigt i poolen och oj vad skoj han hade det! Han tjöt av skratt när han hoppade till mig från kanten, och brydde sig inte alls om han kom helt under vattnet med huvudet.
Idag hann vi med dopp i två pooler. N har varit sjuk ett tag nu och har inte direkt varit på strand och pool humör, och jag tycker det är väldigt svårt att ta båda barnen med till poolen. O vill hoppa i hela tiden och R vill inte ligga ensam i vagnen om hon är vaken.
Så idag på förmiddagen promenerade jag runt tills hon somnade och då hoppade vi snabbt i poolen så vi kunde leka lite. Vi gjorde samma sak på eftermiddagen, och det fungerade riktigt bra. Nu, eftersom O tycker det är väldigt roligt att bada i poolen så får jag dra till med historier om glassar, hästar, musse pigg och allt annat han älskar, för att få upp honom från vattnet. Men det kan det vara värt! Det är underbart att se honom så där lycklig!
R har nu lärt sig att vända sig från rygg till mage. Jag har för mig att bebisar börjar vända sig från mage till rygg? Känns som att det är lättare att liksom falla över när dom trycker upp armarna i magläge. Men R kan alltså bara från rygg till mage. Och bara om hon är arg och inte vill ligga där. Hon vrider huvudet åt sidan och ner mot marken och sprattlar med armarna, och så vips ligger hon på mage!
Men igår fick jag i honom på riktigt i poolen och oj vad skoj han hade det! Han tjöt av skratt när han hoppade till mig från kanten, och brydde sig inte alls om han kom helt under vattnet med huvudet.
Idag hann vi med dopp i två pooler. N har varit sjuk ett tag nu och har inte direkt varit på strand och pool humör, och jag tycker det är väldigt svårt att ta båda barnen med till poolen. O vill hoppa i hela tiden och R vill inte ligga ensam i vagnen om hon är vaken.
Så idag på förmiddagen promenerade jag runt tills hon somnade och då hoppade vi snabbt i poolen så vi kunde leka lite. Vi gjorde samma sak på eftermiddagen, och det fungerade riktigt bra. Nu, eftersom O tycker det är väldigt roligt att bada i poolen så får jag dra till med historier om glassar, hästar, musse pigg och allt annat han älskar, för att få upp honom från vattnet. Men det kan det vara värt! Det är underbart att se honom så där lycklig!
R har nu lärt sig att vända sig från rygg till mage. Jag har för mig att bebisar börjar vända sig från mage till rygg? Känns som att det är lättare att liksom falla över när dom trycker upp armarna i magläge. Men R kan alltså bara från rygg till mage. Och bara om hon är arg och inte vill ligga där. Hon vrider huvudet åt sidan och ner mot marken och sprattlar med armarna, och så vips ligger hon på mage!
tisdag 1 juni 2010
måndag 31 maj 2010
Jag = galen mamma
Folk tycker nog jag är helt galen. Åtminstone säger många blickar det när dom tittar på mig när jag kommer till stranden.
Själv tycker jag ju förstås att jag är en riktigt supermamma när jag går ensam till stranden med barnen. Men kan jag tyda folk rätt så tycker inte alla det.
Idag gick jag tidigt till stranden. Det är så skönt att komma innan stranden har blivit helt packad med folk. Jag kom förstås släpande på min traktor till vagn, men två barn i som verkar bli tyngre för varje dag som går. För det mesta går det ganska bra att putta ner vagnen ner mot vattnet. Men inte idag. Jag putte och putte och putte, tills jag nästan var raklång med sanden och jag inte kom någonstans längre. Vagnen var nergrävd i den tjocka sanden. Jag försökte vända på den för att dra den istället, men den stod där den stod. R skrek som en stucken gris, och O fick jag ta ut ur vagnen för att göra den lite lättare.
En snäll dam kom och frågade på knagglig engelska om jag ville ha hjälp, jag svarade på (nästan) ren svenska att ja tack, det skulle vara snällt. Efter alla åren på Mallorca är det lätt att lista ut var folk kommer från...
Vi fick rull på vagnen igen och fick ner den mot vattenbrynet. Det var lite svårare att få rull på O bara, han stod där vagnen varit fast och grät och vägrade komma efter. Snälla damen fick med honom tillslut medans jag gick upp arga R.
Snabbt som attan på med Os badkläder och sedan var han glad och nöjd då han fick leka i vattnet. Ett barn klart. Amma, amma, amma. Vagga, vagga, vagga. Efter en hel del skrik somnade R och livet var så där lätt och gott igen. O hittade en kompis som underhöll honom, R sov i ett par timmar och jag satt och drack en cola i solen.
Jobbigt att ta ungarna själv till stranden? Äh, inte alls! Lite gråt får man ta när man har två små. Och de där blickarna från folk är bara att ignorera. Visst skulle ni ta barnen själva till stranden hemma?! Skillnaden är ju förstås att folk inte vet att jag är "hemma". Dom tror helt enkelt att jag åkte på semester själv med två spädbarn. Och även om jag, supermamman, så klart skulle klara det med, så kan jag erkänna att det skulle vara lite väl galet.
Själv tycker jag ju förstås att jag är en riktigt supermamma när jag går ensam till stranden med barnen. Men kan jag tyda folk rätt så tycker inte alla det.
Idag gick jag tidigt till stranden. Det är så skönt att komma innan stranden har blivit helt packad med folk. Jag kom förstås släpande på min traktor till vagn, men två barn i som verkar bli tyngre för varje dag som går. För det mesta går det ganska bra att putta ner vagnen ner mot vattnet. Men inte idag. Jag putte och putte och putte, tills jag nästan var raklång med sanden och jag inte kom någonstans längre. Vagnen var nergrävd i den tjocka sanden. Jag försökte vända på den för att dra den istället, men den stod där den stod. R skrek som en stucken gris, och O fick jag ta ut ur vagnen för att göra den lite lättare.
En snäll dam kom och frågade på knagglig engelska om jag ville ha hjälp, jag svarade på (nästan) ren svenska att ja tack, det skulle vara snällt. Efter alla åren på Mallorca är det lätt att lista ut var folk kommer från...
Vi fick rull på vagnen igen och fick ner den mot vattenbrynet. Det var lite svårare att få rull på O bara, han stod där vagnen varit fast och grät och vägrade komma efter. Snälla damen fick med honom tillslut medans jag gick upp arga R.
Snabbt som attan på med Os badkläder och sedan var han glad och nöjd då han fick leka i vattnet. Ett barn klart. Amma, amma, amma. Vagga, vagga, vagga. Efter en hel del skrik somnade R och livet var så där lätt och gott igen. O hittade en kompis som underhöll honom, R sov i ett par timmar och jag satt och drack en cola i solen.
Jobbigt att ta ungarna själv till stranden? Äh, inte alls! Lite gråt får man ta när man har två små. Och de där blickarna från folk är bara att ignorera. Visst skulle ni ta barnen själva till stranden hemma?! Skillnaden är ju förstås att folk inte vet att jag är "hemma". Dom tror helt enkelt att jag åkte på semester själv med två spädbarn. Och även om jag, supermamman, så klart skulle klara det med, så kan jag erkänna att det skulle vara lite väl galet.
söndag 30 maj 2010
O kan läsa!
Idag blev jag helt chockad. Jag läste boken "Hitta på" för O. Och visst har jag gjort det miljoner gången, vi började läsa den när han var 4 månader, men jag läser ju massor av andra böcker också.
När jag läste så sade han orden samtidigt. Jag tänkte först att han härmade var jag sade, men han sade det precis på samma gång som jag. Så jag slutade läsa. Och O fortsatte: "Hoppa, dunsa, ramla, brak" (jag bytte sida) "Ute natten, alla stjärnor (även om just den meningen inte var lätt att förstå), inget mera, hitta på" (bytte sida) "Ingen mera, hittar på".
O har läst sin första bok!
Det verkar även som att R kommer att bli en liten bokmal. Jag brukar alltid ligga och amma R medans jag läser och nattar O. Men de senaste dagarna har hon släpt bröstet och tittat på böckerna i stället, eller på mig när jag läser.
När jag läste så sade han orden samtidigt. Jag tänkte först att han härmade var jag sade, men han sade det precis på samma gång som jag. Så jag slutade läsa. Och O fortsatte: "Hoppa, dunsa, ramla, brak" (jag bytte sida) "Ute natten, alla stjärnor (även om just den meningen inte var lätt att förstå), inget mera, hitta på" (bytte sida) "Ingen mera, hittar på".
O har läst sin första bok!
Det verkar även som att R kommer att bli en liten bokmal. Jag brukar alltid ligga och amma R medans jag läser och nattar O. Men de senaste dagarna har hon släpt bröstet och tittat på böckerna i stället, eller på mig när jag läser.
fredag 28 maj 2010
Svar tack!
Nu måste jag bara fråga. När ni säger "hon/han TOG aldrig nappen". Vad menar ni då?
Jag har alltid trott att det har menats att bebisen inte VILL ta nappen, alltså inte varit intresserad... Men det kanske är fel.
Om det menas att bebisen inte KAN ta nappen, ja då tar inte R nappen. Jag blir galen på det! Hon kan bara inte hålla den förbaskade nappen inne. Och det skulle väl vara okej om hon inte ville ta nappen, men hon tycker ju om den, och den fungerar väldigt bra då och då.
Först trodde jag att hon skulle lära sig, att det skulle ta lite tid helt enkelt. Men nu har det gått tre månader och hon kan fortfarande inte hålla inne den. Inte en enda gång har hon lyckats, hon bara trycker ut den istället. Det fungerar bara när jag lägger något intill nappen som får den att stanna där.
O tog nappen lätt som en plätt från första dagen vi testade. Jag var ganska kaxig i början och sade att jag skulle sluta med napp innan han fyllde ett, då sugbehovet släppt. HA HA HA. Aldrig i livet! Utan nappen skulle jag nog blivit galen! Jag har då inga planer på att sluta snart.
Jag får nog helt enkelt inse att R inte kommer att ta nappen. Det verkar som om hon kommer att använda snutten till tröst istället. Vi använder nappen mindre och mindre redan och hon somnar lika ofta med nappen som utan just nu.
Nu kommer nästa problem. R har ont i magen och jag gick i dag till apoteket för att se om hon kunde få någonting. Jag fick något man ska blanda med vatten. Jag har aldrig testat att ge henne flaska förrut, men det gjorde jag alltså idag. Det gick inte bra! Hon använde samma "teknik" som med nappen, alltså tryckte ut den med tungan istället. Hon var ju i och för sig inte intresserad heller, och det smakade nog väldigt konstigt när hon bara är van vid mjölk. Men det är kanske bra att jag börjar vänja henne vid flaskan redan, för ska det ta lika lång tid som men nappen, ja då kan jag få fortsätta amma resten av mitt liv känns det som!
Jag har alltid trott att det har menats att bebisen inte VILL ta nappen, alltså inte varit intresserad... Men det kanske är fel.
Om det menas att bebisen inte KAN ta nappen, ja då tar inte R nappen. Jag blir galen på det! Hon kan bara inte hålla den förbaskade nappen inne. Och det skulle väl vara okej om hon inte ville ta nappen, men hon tycker ju om den, och den fungerar väldigt bra då och då.
Först trodde jag att hon skulle lära sig, att det skulle ta lite tid helt enkelt. Men nu har det gått tre månader och hon kan fortfarande inte hålla inne den. Inte en enda gång har hon lyckats, hon bara trycker ut den istället. Det fungerar bara när jag lägger något intill nappen som får den att stanna där.
O tog nappen lätt som en plätt från första dagen vi testade. Jag var ganska kaxig i början och sade att jag skulle sluta med napp innan han fyllde ett, då sugbehovet släppt. HA HA HA. Aldrig i livet! Utan nappen skulle jag nog blivit galen! Jag har då inga planer på att sluta snart.
Jag får nog helt enkelt inse att R inte kommer att ta nappen. Det verkar som om hon kommer att använda snutten till tröst istället. Vi använder nappen mindre och mindre redan och hon somnar lika ofta med nappen som utan just nu.
Nu kommer nästa problem. R har ont i magen och jag gick i dag till apoteket för att se om hon kunde få någonting. Jag fick något man ska blanda med vatten. Jag har aldrig testat att ge henne flaska förrut, men det gjorde jag alltså idag. Det gick inte bra! Hon använde samma "teknik" som med nappen, alltså tryckte ut den med tungan istället. Hon var ju i och för sig inte intresserad heller, och det smakade nog väldigt konstigt när hon bara är van vid mjölk. Men det är kanske bra att jag börjar vänja henne vid flaskan redan, för ska det ta lika lång tid som men nappen, ja då kan jag få fortsätta amma resten av mitt liv känns det som!
tisdag 25 maj 2010
Iihh
På Rs 3 månaders dag, för två dagar sedan, hände något stort. O började säga Rs namn!
Under 3 månaders tid har hon fått heta iihh, alltså ett kort gråt-ljud. Han har kunnat säga hennes namn, mer eller mindre rätt, men har helt enkelt bestämt sig för att hon heter iihh. Det har inte spelat någon roll hur mycket vi har rättat honom, eller att vi själva inte kallat henne det.
Men nu helt plötsligt har han insett att hennes riktiga namn kanske var finare ändå!
torsdag 20 maj 2010
Småpratarna
O pratar så mycket nu. Han säger hur mycket ord som helst och försöker att sätta ihop så många han kan. Han har också börjat härma allt.
Här om dagen stoppade han, som vanligt, något i munnen. Jag sade, som vanligt, -INTE i munnen! O svarade smart -INTE i munnen!
Han sade det så rent och så korrekt att det lät som att han pratade lika bra som du och jag. Jag blev helt chockad och började förstås skratta. Då var han förstås tvungen att ta saken i munnen tio gånger till för att han skulle kunna säga det igen, för att få mig att skratta (det var dock bara första gången han prickade helt rätt).
Han förstår även mycket mer än vad jag tror. Jag pratar alltid mycket med honom, förklarar saker och berättar saker, även om jag inte tror att han förstår hälften av vad jag säger.
Igår berättade jag att vi skulle gå och köpa nya skor till honom eftersom hans gått sönder. Ja, svarade han lyckligt, eftersom han älskar skor. Sedan fortsatte han -skor, ramla, oj!
Dagen innan gick skorna sönder och när han försökte gå i dom så ramlade han hela tiden. Han hade alltså precis förstått vad jag sade. Han är smart min pojk!
Lilla R verkar ta efter O. Hon pratar en hel del. Mest med folk hon inte känner av någon anledning. Om någon håller henne och pratar med henne så brukar hon svara med en gång, hon använder hela munnen och pratar högt och tydligt. Det låter jätteroligt och det är så gulligt. Det brukar sluta i gråt, så antagligen berättar hon att hon vill tillbaka till sin mamma!
Här om dagen stoppade han, som vanligt, något i munnen. Jag sade, som vanligt, -INTE i munnen! O svarade smart -INTE i munnen!
Han sade det så rent och så korrekt att det lät som att han pratade lika bra som du och jag. Jag blev helt chockad och började förstås skratta. Då var han förstås tvungen att ta saken i munnen tio gånger till för att han skulle kunna säga det igen, för att få mig att skratta (det var dock bara första gången han prickade helt rätt).
Han förstår även mycket mer än vad jag tror. Jag pratar alltid mycket med honom, förklarar saker och berättar saker, även om jag inte tror att han förstår hälften av vad jag säger.
Igår berättade jag att vi skulle gå och köpa nya skor till honom eftersom hans gått sönder. Ja, svarade han lyckligt, eftersom han älskar skor. Sedan fortsatte han -skor, ramla, oj!
Dagen innan gick skorna sönder och när han försökte gå i dom så ramlade han hela tiden. Han hade alltså precis förstått vad jag sade. Han är smart min pojk!
Lilla R verkar ta efter O. Hon pratar en hel del. Mest med folk hon inte känner av någon anledning. Om någon håller henne och pratar med henne så brukar hon svara med en gång, hon använder hela munnen och pratar högt och tydligt. Det låter jätteroligt och det är så gulligt. Det brukar sluta i gråt, så antagligen berättar hon att hon vill tillbaka till sin mamma!
Lika som bär?
Idag var en sådan där dag som man visste att det skulle bli en hel del av när man får barn tätt. En sådan där dag då båda barnen gråter floder mest hela dagen och de avlöser och överröstar varandra med gråt. Oj, vad det tar på krafterna.
O har varit mer gnällig sedan vi kom hit, och haft en hel del utbrott utan anledning. Inte utan anledning förresten, det kanske inte verkar finnas en anledning just då, men anledningen är nog samma varje gång. Den stora omställningen. Barn tycker ju om rutiner, och att göra och se saker de känner igen. Så även om han tycker allt är spännande och väldigt roligt, så får han lite utbrott ibland.
O somnar mycket lättare nu. Både på dagen och på kvällen. Det är riktigt skönt för det var jobbigt att få han att somna ett tag innan vi kom hit. Sover bättre gör han däremot inte. Varken bättre eller sämre. Och jag har inget hopp om att han kommer göra det inom en snar framtid.
I några månader har han fått sova bredvid oss i sängen hela nätterna. Vi försökte med allt innan det men inget fungerade och nätterna var riktigt jobbiga. Vi beslöt oss för att göra så att vi fick så mycket sömn som möjligt, och det var att ha honom i vår säng.
Sedan vi kom hit har han sovit i eget rum, sedan får han komma in till oss under natten då han vaknar. Det är skönt att ha några timmar för sig själv i alla fall. Och det får vi åtminstone ibland...
R däremot sover som den lilla prinsessan hon är. Hon somnar någon gång mellan 20-22 och sover till ca 7.30. Under den tiden vaknar hon en eller två gånger för mat. Hon vaknar inte och gråter utan vänder och vrider sig tills jag vaknar. Jag ammar och lyfter sedan över henne till hennes säng så fortsätter hon att sova. Det har hon gjort varje dag i sitt snart 3 månader långa liv. Varje morgon är jag helt förundrad över hur hon kunnat sova så bra. Vilken skillnad mot hennes bror!
Man hör ofta det, att barnen ofta är olika. En vild, en lugn. En som sover dåligt, en som sover bra osv. Och så är det verkligen här. Visst gråter R, men inte hälften så mycket som O gjorde i hennes ålder. Jag tror inte jag satt ner en enda gång under de första 6 månaderna med O. R kan vara för sig själv i babygymmet, filten eller bilstolen (som jag använder som babysitter ibland) och vara tyst och nöjd länge.
Däremot tycker hon inte om att ligga i vagnen när hon är vaken när vi är ute och går, så bärsjalarna används flitigt!
Så lika som bär... nää. Åtminstone inte till sättet.
O har varit mer gnällig sedan vi kom hit, och haft en hel del utbrott utan anledning. Inte utan anledning förresten, det kanske inte verkar finnas en anledning just då, men anledningen är nog samma varje gång. Den stora omställningen. Barn tycker ju om rutiner, och att göra och se saker de känner igen. Så även om han tycker allt är spännande och väldigt roligt, så får han lite utbrott ibland.
O somnar mycket lättare nu. Både på dagen och på kvällen. Det är riktigt skönt för det var jobbigt att få han att somna ett tag innan vi kom hit. Sover bättre gör han däremot inte. Varken bättre eller sämre. Och jag har inget hopp om att han kommer göra det inom en snar framtid.
I några månader har han fått sova bredvid oss i sängen hela nätterna. Vi försökte med allt innan det men inget fungerade och nätterna var riktigt jobbiga. Vi beslöt oss för att göra så att vi fick så mycket sömn som möjligt, och det var att ha honom i vår säng.
Sedan vi kom hit har han sovit i eget rum, sedan får han komma in till oss under natten då han vaknar. Det är skönt att ha några timmar för sig själv i alla fall. Och det får vi åtminstone ibland...
R däremot sover som den lilla prinsessan hon är. Hon somnar någon gång mellan 20-22 och sover till ca 7.30. Under den tiden vaknar hon en eller två gånger för mat. Hon vaknar inte och gråter utan vänder och vrider sig tills jag vaknar. Jag ammar och lyfter sedan över henne till hennes säng så fortsätter hon att sova. Det har hon gjort varje dag i sitt snart 3 månader långa liv. Varje morgon är jag helt förundrad över hur hon kunnat sova så bra. Vilken skillnad mot hennes bror!
Man hör ofta det, att barnen ofta är olika. En vild, en lugn. En som sover dåligt, en som sover bra osv. Och så är det verkligen här. Visst gråter R, men inte hälften så mycket som O gjorde i hennes ålder. Jag tror inte jag satt ner en enda gång under de första 6 månaderna med O. R kan vara för sig själv i babygymmet, filten eller bilstolen (som jag använder som babysitter ibland) och vara tyst och nöjd länge.
Däremot tycker hon inte om att ligga i vagnen när hon är vaken när vi är ute och går, så bärsjalarna används flitigt!
Så lika som bär... nää. Åtminstone inte till sättet.
tisdag 18 maj 2010
Wow!
Jag gjorde det! Jag funderade, funderade och funderade lite till. Sedan bestämde jag mig för att det var dumt att spendera tid på att fundera och bara göra det helt enkelt.
Dagens (kanske årets?!) situps är gjorda!
Dagens (kanske årets?!) situps är gjorda!
En fundering
Jag funderar på att börja göra situps. Graviditetskilona har försvunnit, men kvar finns en slapp, stor mage... Inte alls kul när man är på stranden var och varannan dag.
Jag kommer inte att börja träna, det vet jag så det funderar jag inte ens på. Däremot funderar jag alltså på att göra situps. Det kan väl inte vara så svårt att göra några varje dag?!
Tyvärr är det nog så långt jag kommer att gå. Att fundera på att göra situps. Kanske, kanske kommer jag att göra det en dag för att sedan medvetet glömma bort det.
Nej, nu ska jag ta en croissant till och fundera lite till...
Jag kommer inte att börja träna, det vet jag så det funderar jag inte ens på. Däremot funderar jag alltså på att göra situps. Det kan väl inte vara så svårt att göra några varje dag?!
Tyvärr är det nog så långt jag kommer att gå. Att fundera på att göra situps. Kanske, kanske kommer jag att göra det en dag för att sedan medvetet glömma bort det.
Nej, nu ska jag ta en croissant till och fundera lite till...
måndag 17 maj 2010
Aaaaaaa sommar!
Jag har haft en väldigt bra vinter, men den var lång och kall som ni vet. Och oj vad man uppskattar soliga, varma dagar efter det!
Idag var en sådan där underbar, solig och varm sommardag. Tyvärr var N tvungen att jobba, så jag tog barnen ut på en lång promenad och vi hade en härlig dag. Vi var på lekplatsen, gick till stranden, åt lunch i hamnen och promenerade långt och länge. Eller jag promenerade rättare sagt, O satt förstås i vagnen och lilla R satt mest i bärsjalen eftersom hon inte alls tycker det är kul i vagnen när hon är vaken. Undra just varför man släpar runt på en dubbelvagn överallt...
Idag var en sådan där underbar, solig och varm sommardag. Tyvärr var N tvungen att jobba, så jag tog barnen ut på en lång promenad och vi hade en härlig dag. Vi var på lekplatsen, gick till stranden, åt lunch i hamnen och promenerade långt och länge. Eller jag promenerade rättare sagt, O satt förstås i vagnen och lilla R satt mest i bärsjalen eftersom hon inte alls tycker det är kul i vagnen när hon är vaken. Undra just varför man släpar runt på en dubbelvagn överallt...
En gång på dagen hände det som väldigt sällan, alldeles för sällan, händer. Båda två sov samtidigt! Nu ska jag passa på att riktigt njuta tänkte jag och spred ut mig på en parkbänk i solen. Jag hann ta det här fotot, sedan var lilla R vaken. Ja, ja, så där är det alltid så jag är van. Den ena avlöser den andra.
En skön dag hade vi i alla fall. Och jag har nu klarat av både att flyga ensam med två spädbarn, och att ta dom ensam till stranden. Jag kände mig som värsta grymma, avslappnade mamman idag. Tills jag var tvungen att gå till affären och handla. En dubbelvagn som kommer in i affären men inte ut, en skrikig unge som fick bäras, en hungrig unge som ville äta upp allt som åkte ner i korgen och ohjälpsamma (är det ett ord?) spanjorer. Ingen bra blandning!
söndag 16 maj 2010
Solståle och badkrukor
Första doppet är avklarat. Ja, av O i alla fall. Resten av oss badkrukor väntar några dagar.
Så fort vi kom till stranden sken O upp som en sol och han sprang runt helt överlycklig. Det här kommer bli en rolig sommar för vår lilla grabb!
Förra sommaren gjorde vi några tappra försök att gå till stranden men det var inte alls kul. O tyckte väl att det var roligt, men för oss var det mest jobbigt med allt som skulle bäras med och med en liten kille som tyckte det var mest kul att krypa runt och äta sand. Eftersom han tyckte det var lika roligt vid poolen så stannade vi mest där.
I år är det mycket lättare, trots att vi har två barn. Den lilla kommer inte röra sig långt på hela sommaren och den stora är lätt att underhålla, leker även bra själv och äter bara lite sand ibland...
Så fort vi kom till stranden sken O upp som en sol och han sprang runt helt överlycklig. Det här kommer bli en rolig sommar för vår lilla grabb!
Förra sommaren gjorde vi några tappra försök att gå till stranden men det var inte alls kul. O tyckte väl att det var roligt, men för oss var det mest jobbigt med allt som skulle bäras med och med en liten kille som tyckte det var mest kul att krypa runt och äta sand. Eftersom han tyckte det var lika roligt vid poolen så stannade vi mest där.
I år är det mycket lättare, trots att vi har två barn. Den lilla kommer inte röra sig långt på hela sommaren och den stora är lätt att underhålla, leker även bra själv och äter bara lite sand ibland...
Lycka!
lördag 15 maj 2010
Material girl
Jag tycker om kläder och skor och älskar att shoppa, men bryr mig inte alls vad det är för märke på sakerna. Snygga saker ska det vara, märket struntar jag i.
Jag skulle behöva en helt ny garderob. Det har inte blivit så mycket mer än graviditetskläder och amningstoppar de senaste åren. Väldigt, väldigt tråkigt! Nu ammar jag förstås ännu, men kan i alla fall börja tänka på nya fräscha saker i garderoben.
Jag har börjat med skorna. Fem par nya vår/sommar skor har det blivit, än så länge. Mer än vad jag brukar köpa på ett år. Speciellt när det gäller sommaren, då brukar jag köpa ett par sandaler och gå i dom tills det är hål i sulan.
Mina favoriter är dom här, som ju faktiskt är "märkes-skor", men dom är bara helt underbara. Om man kan vara kär i skor så är jag kär i dom här!
O älskar också skor. Han blir överlycklig när han får pröva nya skor och går gärna runt här hemma med mina eller Ns skor. Hans favorit skor just nu är också röda, precis som mammas!
Bad hairdays
Lilla R har underbart, långt, mjukt hår. Men jag tror inte det kommer vara så länge till. O hade lika underbart, långt och mjukt hår tills han var ca fyra månader, då ramlade allt av förrutom en liten tofs av luggen. Som tur var så växte håret ut igen.
Själv har jag knappast underbart och mjukt hår, men långt är det. Jag har börjat tappa hår i massor, precis som efter att jag fått O. Trots att jag vet att det är "överflödigt" hår, och jag ändå har hår så det räcker och blir över, så är det lite hemskt att se det ramla av.
Hoppas jag får behålla mer än en liten tofs från luggen...
Själv har jag knappast underbart och mjukt hår, men långt är det. Jag har börjat tappa hår i massor, precis som efter att jag fått O. Trots att jag vet att det är "överflödigt" hår, och jag ändå har hår så det räcker och blir över, så är det lite hemskt att se det ramla av.
Hoppas jag får behålla mer än en liten tofs från luggen...
fredag 14 maj 2010
Känner mig hemma
Idag var det regnigt, molnigt, blåsigt och ganska så kallt. Jippie! Det var första dagen jag satte på mig och barnen exakt rätt kläder. Det kändes som om jag kunde det här vädret bättre än sommarvädret. Ett tecken på att jag, för första gången väldigt länge, varit i Sverige en lång period.
Det låter lite deprimerande faktiskt... Att vara mer van vid kyla än värme... Det är nog dags att vi vänder på det och bor i Sverige på sommaren och på varmare breddgrader på vintern.
Bjuder på en bild på mina underbara barn när dom busar i sängen. Eller ja, O busar. R är mest söt.
onsdag 12 maj 2010
Det är svårt att vänja sig vid...
... att inte ta på sig så mycket kläder. Jag vet ju att det är varmt och jag ser att solen skiner, och ändå är det så svårt att förstå att det faktiskt är sommar. De där byxorna och tröjorna som togs med lär inte bli använda många gånger. Och jag kan tänka mig att det är en hel del söta små R kläder som inte ens kommer lämna garderoben. Lite synd förstås. Ni ska se att den dagen jag sätter på mig och barnen tunna sommarkläder så kommer det vara kallt som tusan. Det är så det brukar fungera.
Det är också svårt att vänja sig vid att inte dricka vattnet i kranen. Första gången jag kom hem till Sverige efter att ha varit på Mallorca en säsong så blev jag nästan irriterad när jag öppnade mina föräldrars kylskåp och där inte fanns något vatten. Nu är det tvärt om. O blev måttligt road när jag ryckte den precis färdig gjorda vällingen ur händerna på honom. Flaskvatten var det ja!
Det är också svårt att vänja sig vid att inte dricka vattnet i kranen. Första gången jag kom hem till Sverige efter att ha varit på Mallorca en säsong så blev jag nästan irriterad när jag öppnade mina föräldrars kylskåp och där inte fanns något vatten. Nu är det tvärt om. O blev måttligt road när jag ryckte den precis färdig gjorda vällingen ur händerna på honom. Flaskvatten var det ja!
tisdag 11 maj 2010
Skadeglädje?
Eller vad man nu ska kalla det.
N var så orolig för hur O skulle reagera när han såg honom igen. 3,5 veckor är länge för en 20 månaders. Lillflickan var ganska uppenbart att hon inte skulle känna igen honom, och att han knappt skulle känna igen henne.
O reagerade ungefär som jag trodde. Samtidigt som han var glad att träffa sin pappa tyckte han det var lite konstigt, och han var ganska så reserverad och lite blyg. Vi kom ganska sent på kvällen så det var inte direkt någon tid att umgås. N skulle dessutom jobba.
Morgonen efter var O ungefär likadan till en början. Efter en timma eller så skulle N gå ut för att hämta vagnen i bilen, han stängde dörren, och innan hissen hann komma hade O hunnit få ett sammanbrott och tårarna sprutade. Stackarn trodde väl att pappa skulle "lämna" honom igen. N kom direkt tillbaka och fick en väldigt lång och hård kram av sin son. Ju mer tårarna sprutade på O, desto bredare blev leendet på N. Han kände väl ungefär att "jippie, han älskar mig fortfarande lika mycket som innan".
Så ja, en liten annan betydelse av ordet skadeglädje kanske?!
N var så orolig för hur O skulle reagera när han såg honom igen. 3,5 veckor är länge för en 20 månaders. Lillflickan var ganska uppenbart att hon inte skulle känna igen honom, och att han knappt skulle känna igen henne.
O reagerade ungefär som jag trodde. Samtidigt som han var glad att träffa sin pappa tyckte han det var lite konstigt, och han var ganska så reserverad och lite blyg. Vi kom ganska sent på kvällen så det var inte direkt någon tid att umgås. N skulle dessutom jobba.
Morgonen efter var O ungefär likadan till en början. Efter en timma eller så skulle N gå ut för att hämta vagnen i bilen, han stängde dörren, och innan hissen hann komma hade O hunnit få ett sammanbrott och tårarna sprutade. Stackarn trodde väl att pappa skulle "lämna" honom igen. N kom direkt tillbaka och fick en väldigt lång och hård kram av sin son. Ju mer tårarna sprutade på O, desto bredare blev leendet på N. Han kände väl ungefär att "jippie, han älskar mig fortfarande lika mycket som innan".
Så ja, en liten annan betydelse av ordet skadeglädje kanske?!
Resan mot den långa semestern
Ja visst kan detta inlägget bli långt. Men inte alls av de anledningarna jag trodde.
Mina föräldrar följde med oss till flygplatsen. Vi gick i god tid så att vi kunde vara bland de första att checka in och sedan ta en lunch innan jag och barnen gick igenom säkerhetskontrollen.
Man kanske skulle kunna tro att jag, som har flugit en hel del i mitt liv, skulle förstå att man var tvungen att checka in på maskinerna och sedan bara lämna in väskorna. Istället stod vi där som fån i säkert 20 minuter och var irriterade på att dom aldrig öppnade någon check in disk.
När vi väl fått biljetter och bagage och vagn lämnats dit det skulle var det för sent för oss att sätta oss ner och äta. Istället åt jag och barnen när vi gått igenom säkerhetskontrollen.
R hade jag i bärsjalen och O i en lånesulky, och så en ryggsäck på ryggen. Det gick väldigt bra, men så fort man behöver göra något annat, som att även få hämtat en tallrik med mat och barnstol och allt det där, i en full restaurang, ja då får man verkligen försöka pussla ihop det.
Direkt efter maten var det dags att gå på planet, vilket var ganska skönt. Dötid var något jag kunde klara mig utan! Vi satte oss på planet, det började rulla, och jag hann precis tänka att det var riktigt skönt att planet gick i tid för en gång skull.
"Mina damer och herrar, vi måste vänta med att lyfta eftersom en av våra motorer inte fungerar som den ska". Så klart, tänkte jag, så lätt ska det inte gå.
Skulle min man, N, varit med på planet så skulle han helt klart fått panik och antagligen försökt slå sönder ett fönster för att komma ur planet. Allt jag tänkte var "åh nej, nu kommer jag få ta i R i bärsjalen igen, packa ner sakerna i handbagaget, få av båda barnen ur flyget efter en lång väntan, vänta på nytt plan och börja om från början". Men nej, något var på min sida den där dagen, för efter bara några minuter lyfte vi.
Flygresan gick hur bra som helst. Knappt ett litet gnäll från lilla R, och bara glada miner från O. Jag skulle kunna flyga varje dag om dom skulle uppföra sig så bra. Stolt nickade jag både åt höger och vänster när alla berömde mina snälla barn när vi steg av planet.
Väl på Palma flygplats hittade jag snabbt en bagagevagn som jag kunde sätta O på, och R satt glatt i sjalen. Det enda som var jobbigt var väntan på bagaget. Alltid, alltid, alltid den där långa väntan... speciellt i Palma. Vid den här tidpunkten var O riktigt trött och tyckte inte alls det var kul. Han ville mest gråta och slänga sig på golvet. R var nöjd och somnade efter en stund, och utan bärsjalen vet jag inte hur jag skulle klara resan. Det enda som är svårt är förstås att lyfta O när han är ledsen.
När resväskan äntligen kommit såg jag fortfarande inte skymten av dubbelvagnen. Som vanligt vet man inte om den kommer på vanliga bandet eller special bandet, och som vanligt springer jag runt som en dåre för att få tag på den. Helt i onödan eftersom den tillslut kom på vanliga bandet. Som tur var stod ett snällt ungt par (med eget barn ska tilläggas) och väntade på mig så att dom kunde hjälpa mig att lyfta av vagnen, något jag aldrig skulle klara själv!
Allt som allt var resan smidigare än vad jag kunnat drömma om, och det var underbart att äntligen få se N igen! Jag lämnade alla alla sympati-blickar och "men gud, hur kan hon flyga på semester själv med två så små barn- blickar" efter mig och njöt av att vara på Mallorca igen.
Nu väntar en lång härlig semester! Ja, N ska ju jobba förstås, men bara på kvällarna, så vi har massor av familje tid, och det ska vi njuta av!
Mina föräldrar följde med oss till flygplatsen. Vi gick i god tid så att vi kunde vara bland de första att checka in och sedan ta en lunch innan jag och barnen gick igenom säkerhetskontrollen.
Man kanske skulle kunna tro att jag, som har flugit en hel del i mitt liv, skulle förstå att man var tvungen att checka in på maskinerna och sedan bara lämna in väskorna. Istället stod vi där som fån i säkert 20 minuter och var irriterade på att dom aldrig öppnade någon check in disk.
När vi väl fått biljetter och bagage och vagn lämnats dit det skulle var det för sent för oss att sätta oss ner och äta. Istället åt jag och barnen när vi gått igenom säkerhetskontrollen.
R hade jag i bärsjalen och O i en lånesulky, och så en ryggsäck på ryggen. Det gick väldigt bra, men så fort man behöver göra något annat, som att även få hämtat en tallrik med mat och barnstol och allt det där, i en full restaurang, ja då får man verkligen försöka pussla ihop det.
Direkt efter maten var det dags att gå på planet, vilket var ganska skönt. Dötid var något jag kunde klara mig utan! Vi satte oss på planet, det började rulla, och jag hann precis tänka att det var riktigt skönt att planet gick i tid för en gång skull.
"Mina damer och herrar, vi måste vänta med att lyfta eftersom en av våra motorer inte fungerar som den ska". Så klart, tänkte jag, så lätt ska det inte gå.
Skulle min man, N, varit med på planet så skulle han helt klart fått panik och antagligen försökt slå sönder ett fönster för att komma ur planet. Allt jag tänkte var "åh nej, nu kommer jag få ta i R i bärsjalen igen, packa ner sakerna i handbagaget, få av båda barnen ur flyget efter en lång väntan, vänta på nytt plan och börja om från början". Men nej, något var på min sida den där dagen, för efter bara några minuter lyfte vi.
Flygresan gick hur bra som helst. Knappt ett litet gnäll från lilla R, och bara glada miner från O. Jag skulle kunna flyga varje dag om dom skulle uppföra sig så bra. Stolt nickade jag både åt höger och vänster när alla berömde mina snälla barn när vi steg av planet.
Väl på Palma flygplats hittade jag snabbt en bagagevagn som jag kunde sätta O på, och R satt glatt i sjalen. Det enda som var jobbigt var väntan på bagaget. Alltid, alltid, alltid den där långa väntan... speciellt i Palma. Vid den här tidpunkten var O riktigt trött och tyckte inte alls det var kul. Han ville mest gråta och slänga sig på golvet. R var nöjd och somnade efter en stund, och utan bärsjalen vet jag inte hur jag skulle klara resan. Det enda som är svårt är förstås att lyfta O när han är ledsen.
När resväskan äntligen kommit såg jag fortfarande inte skymten av dubbelvagnen. Som vanligt vet man inte om den kommer på vanliga bandet eller special bandet, och som vanligt springer jag runt som en dåre för att få tag på den. Helt i onödan eftersom den tillslut kom på vanliga bandet. Som tur var stod ett snällt ungt par (med eget barn ska tilläggas) och väntade på mig så att dom kunde hjälpa mig att lyfta av vagnen, något jag aldrig skulle klara själv!
Allt som allt var resan smidigare än vad jag kunnat drömma om, och det var underbart att äntligen få se N igen! Jag lämnade alla alla sympati-blickar och "men gud, hur kan hon flyga på semester själv med två så små barn- blickar" efter mig och njöt av att vara på Mallorca igen.
Nu väntar en lång härlig semester! Ja, N ska ju jobba förstås, men bara på kvällarna, så vi har massor av familje tid, och det ska vi njuta av!
lördag 8 maj 2010
På väg
Ja nu är vi på väg till flygplatsen. Nu ska jag flyga med två spädbarn, ett handbagage, en (eller två om dom inte låter mig ha övervikt) resväska och en dubbelvagn.
Jag kan tänka mig att inlägget efter detta kan bli lååångt...
Fortsättning följer.
Jag kan tänka mig att inlägget efter detta kan bli lååångt...
Fortsättning följer.
måndag 3 maj 2010
Okej... ett till då.
...för jag måste ju testa om det fungerar från min Iphone, vilket det verkar göra. Frågan är bara om det inte går att lägga in bilder från telefonen eller om det är jag som är oteknisk, hmmm.
Smygskriver...
Jag är väldigt sugen på att börja blogga igen! Jag känner att jag skulle ha hur mycket som helst att skriva om just nu. Mestadels barn förstås, för mycket annat än barn blir det inte när man har två barn under två år.
Frågan är om jag kommer att känna att jag har tid att skriva. När barnen sover är jag ju helt slut. Och det finns inte en minut på dagen då båda barnen sover just nu. Därför smygskriver jag. Det kanske bara blir det här inlägget.
På lördag åker jag och barnen till Mallorca igen. N är redan där. Han har varit där i tre veckor redan, så jag har känt på livet som singel-mamma. Det har gått bra, men det är inget jag rekommenderar!
Vi har haft en underbar vinter här i Sverige men nu är det dags att åka och fylla på solförrådet. Det blir en kortare sväng denna gången, det ska bli skönt att komma dit när allt redan är öppnat och turist-redo, och ännu skönare att åka där i från innan allt stängs ner och blir till en spökstad igen.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag inte skrivit på så länge, så det får bli en liten kort presentation av mina barn just nu. Så får vi se om det kommer ett inlägg någon annan dag...
O är i en helt underbar ålder. Närmare bestämt 20 månader. Han pratar en massor, både hans egna språk som jag inte riktigt förstår (kan det vara kinesiska?! nog för att han är flerspråkig men...), och riktiga, mest svenska, ord. Han har avancerat till tre ords meningar nu och övar flitigt.
Humöret är det inget fel på, det kan ändras fort, men mestadels är han glad och sprallig. Han tycker fortfarande inte det är speciellt kul att sova, så nu sover jag med en unge på varje sida av mig. Även om det betyder att jag vaknar flera gånger per natt så är det ändå det sättet jag får sova mest.
Han älskar mat. Får han inte mat så äter han gärna jord eller något annat, eller leker att han äter. Enda anledningen till att han är helt normalviktig är att jag helt enkelt inte låter han äta varje gång han säger -macka -juice -mat -ost -glass... vilket han gör väldigt ofta!
Han är ett energi knippe och får sina utbrott då och då, men mest av allt är han snäll och gosig. Han blir aldrig arg när någon tar hans leksak och han är väldigt bra på att dela med sig (än så länge vill säga).
Han är en bra storebror.
Lilla R är så söt. Hon hade några skrikiga veckor, men nu tycker jag hon är mycket lugnare. Hon ler stort varje gång hon ser mig, så jag blir alldeles varm i hjärtat. Hon visar även tendenser till att bli en liten pratkvarn, som sin bror. Hon är drygt två månader nu.
I motsats till sin bror så har hon sovit bra från första dagen. Hon vaknar en eller två gånger per natt för att äta och somnar sedan med en gång.
Hon har hormonprickar i ansiktet (som förhoppningsvis försvinner snart), men är ändå så söt så man nästan dör.
Tänk att man kan vara så trött att man känner att man inte orkar med dagen, för att sedan få ett leende från ett av, eller båda, barnen som sedan vänder på allt och gör en till den lyckligaste personen i världen! Åh vad jag älskar min lilla familj!
Frågan är om jag kommer att känna att jag har tid att skriva. När barnen sover är jag ju helt slut. Och det finns inte en minut på dagen då båda barnen sover just nu. Därför smygskriver jag. Det kanske bara blir det här inlägget.
På lördag åker jag och barnen till Mallorca igen. N är redan där. Han har varit där i tre veckor redan, så jag har känt på livet som singel-mamma. Det har gått bra, men det är inget jag rekommenderar!
Vi har haft en underbar vinter här i Sverige men nu är det dags att åka och fylla på solförrådet. Det blir en kortare sväng denna gången, det ska bli skönt att komma dit när allt redan är öppnat och turist-redo, och ännu skönare att åka där i från innan allt stängs ner och blir till en spökstad igen.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag inte skrivit på så länge, så det får bli en liten kort presentation av mina barn just nu. Så får vi se om det kommer ett inlägg någon annan dag...
O är i en helt underbar ålder. Närmare bestämt 20 månader. Han pratar en massor, både hans egna språk som jag inte riktigt förstår (kan det vara kinesiska?! nog för att han är flerspråkig men...), och riktiga, mest svenska, ord. Han har avancerat till tre ords meningar nu och övar flitigt.
Humöret är det inget fel på, det kan ändras fort, men mestadels är han glad och sprallig. Han tycker fortfarande inte det är speciellt kul att sova, så nu sover jag med en unge på varje sida av mig. Även om det betyder att jag vaknar flera gånger per natt så är det ändå det sättet jag får sova mest.
Han älskar mat. Får han inte mat så äter han gärna jord eller något annat, eller leker att han äter. Enda anledningen till att han är helt normalviktig är att jag helt enkelt inte låter han äta varje gång han säger -macka -juice -mat -ost -glass... vilket han gör väldigt ofta!
Han är ett energi knippe och får sina utbrott då och då, men mest av allt är han snäll och gosig. Han blir aldrig arg när någon tar hans leksak och han är väldigt bra på att dela med sig (än så länge vill säga).
Han är en bra storebror.
Lilla R är så söt. Hon hade några skrikiga veckor, men nu tycker jag hon är mycket lugnare. Hon ler stort varje gång hon ser mig, så jag blir alldeles varm i hjärtat. Hon visar även tendenser till att bli en liten pratkvarn, som sin bror. Hon är drygt två månader nu.
I motsats till sin bror så har hon sovit bra från första dagen. Hon vaknar en eller två gånger per natt för att äta och somnar sedan med en gång.
Hon har hormonprickar i ansiktet (som förhoppningsvis försvinner snart), men är ändå så söt så man nästan dör.
Tänk att man kan vara så trött att man känner att man inte orkar med dagen, för att sedan få ett leende från ett av, eller båda, barnen som sedan vänder på allt och gör en till den lyckligaste personen i världen! Åh vad jag älskar min lilla familj!
tisdag 2 mars 2010
En vecka...
Men världens sötaste, friskaste, piggaste lilla flicka kom ut, så vad gör lite smärta? Normal stor, nästan lika mycket hår som hennes bror hade vid födseln och väldigt lik storebror, åtminstone de första dagarna.
Vi åkte hem från sjukhuset dagen efter och både jag och lillan mådde bra. O tycker det är spännande och vill gärna komma och klappa och pilla på henne hela tiden. Förrutom när han är trött och gnällig, då vill han ha mamma för sig själv!
Nu när jag är tvåbarnsmor har jag inte tid att blogga.
Okej, det var en lögn, jag har än så länge lika mycket tid som innan eftersom lilla R sover mycket och N är ju hemma för det mesta han med.
Jag vill helt enkelt inte blogga mer. Jag trodde lusten skulle komma tillbaka, och jag har därför skrivit något inlägg då och då. Men lusten kom aldrig tillbaka, och med det så avslutar jag faktiskt bloggen. Lite sorgligt nästan eller hur?! Nej okej, kanske lite överdrivet...
Skulle jag fortsatt skriva så skulle jag ju ändå fått byta namn på bloggen. För nu har jag två barn, är gift och bor i radhus.
Jag är vuxen!
(Eller hur storebror)
torsdag 4 februari 2010
Vill ut!
Det är förstås omöjligt att säga om det handlar om dagar eller veckor nu. Men jag känner mig helt annorlunda. Igår kändes hela min kropp så annorlunda från innan att jag faktiskt blev lite stressad. Bebisens huvud är riktigt långt ner, alla rörelser där inne känns mycket mer, det känns som om hon försöker bryta sig ut från sidan av magen eller något. Det finns absolut inget bekvämt sätt att sitta eller ligga på längre, hur jag än gör så tar det i någonstans.
Antagligen blir jag extra stressad för att jag verkligen vill att hon i alla fall ska vänta till efter helgen. Och det gör hon ju säkert. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag istället gick över tiden den här gången...
Antagligen blir jag extra stressad för att jag verkligen vill att hon i alla fall ska vänta till efter helgen. Och det gör hon ju säkert. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag istället gick över tiden den här gången...
tisdag 2 februari 2010
Mobil
Överlyckliga kom vi hem för en vecka sedan med två splittrans nya Iphone 3Gs. Ns lycka är fortfarande total, min lycka varade i några minuter. Min fungerade nämligen inte.
Dagen efter åkte vi tillbaka till affären, jag tänkte väl att jag skulle få en ny telefon med en gång, jag hade ju faktiskt inte ens använt den. Men tji fick jag! Dom sade att dom måste skicka in den på service. Skulle det vara vilken annan mobil som helst så skulle jag fått en ny med en gång, men med Iphone gick det alltså inte. 2 veckor skulle jag få vänta.
Grrr.
Dom sade att dom skulle försöka skynda på dom och att det kanske kunde ta en vecka i stället. Imorgon har det gått en vecka, men jag har inga förhoppningar på att den kommer att vara klar.
Två saker ska hinnas med innan jag föder mitt andra barn. Jag ska gå på Ns spelning på lördag, och jag SKA ha min Iphone tillbaka...
lördag 30 januari 2010
Tvåspråkighet
Det finns många myter om tvåspråkighet. Den vanligaste av alla hör man ganska ofta "ja, det är ju vanligt att dom börjar prata senare när dom är tvåspråkiga". Det är inte sant. Det har gjorts en hel del undersökningar i ämnet de senaste åren och det finns absolut ingenting som tyder på det.
O har börjat prata en hel del det senaste. Eller prata kanske är att överdriva, men han kan säga många ord nu i alla fall, och det ploppar upp nya var och varannan dag. Det är så roligt!
Han kan bland annat säga: mera (vilket används lite för ofta), mormor, morfar, hallå, hej då, mat, hans kusiners namn, bebis, auto (bil på holländska), pop (docka på holländska) och flera andra.
O är ett år och fem månader nu, så sen med talet tror jag i alla fall inte att han är! Han har heller inga problem att förstå svenska och holländska. För honom är det bara helt normalt att allt har två namn!
O har börjat prata en hel del det senaste. Eller prata kanske är att överdriva, men han kan säga många ord nu i alla fall, och det ploppar upp nya var och varannan dag. Det är så roligt!
Han kan bland annat säga: mera (vilket används lite för ofta), mormor, morfar, hallå, hej då, mat, hans kusiners namn, bebis, auto (bil på holländska), pop (docka på holländska) och flera andra.
O är ett år och fem månader nu, så sen med talet tror jag i alla fall inte att han är! Han har heller inga problem att förstå svenska och holländska. För honom är det bara helt normalt att allt har två namn!
torsdag 28 januari 2010
Ops
Jag trodde faktiskt att jag inte hade några läsare kvar nu när jag knappt skrivit de senaste månaderna. Men nu gick jag in och tittade och såg att det faktiskt finns en hel del trogna läsare som går in och tittar efter inlägg varje dag.
Förlåt, jag ska försöka skärpa mig och skriva oftare!!!
Förlåt, jag ska försöka skärpa mig och skriva oftare!!!
Så nära!
Min lilla pojk är underbar. Har är gosig, söt, rolig och även om han förstås är väldigt busig i bland, så är han väldigt, väldigt snäll!
Vi försöker gå till öppna förskolan de två dagarna i veckan som dom har öppet, O älskar att vara där! De flesta barnen tar saker från varandra, ska alltid ha det dom andra har och skriker och gråter när dom inte får det. Inget konstigt, bara så det brukar vara. Men O är väldigt sällan sådan. Han ger istället saker till andra barn. Om någon vill han hans docka så ber jag honom att hämta en annan docka och ge till det barnet, och det gör han så gärna.
Han är riktigt fascinerad av äldre barn just nu. Sist var där några pojkar på 3-4 år som man såg att han verkligen såg upp till. Han skulle hela tiden ge dom saker "taaaack" (som han säger om han får eller ger något), och ville gärna sitta bredvid och se vad dom gjorde.
Jag har också fått ett smakprov på hur det kommer vara när O måste dela min uppmärksamhet. När hans kompis kom till mig här om dagen, bara stod och höll fast sig vid mitt ben, så blev han så ledsen så att tårarna sprutade! Flera gånger om...
Vi får hoppas att han vänjer sig fort när bebisen kommer. Som tur är tycker han väldigt mycket om att hjälpa till med saker, så jag får försöka få honom att deltaga så mycket som möjligt.
Drygt 3 veckor kvar till den stora dagen. Mer eller mindre förstås. Jag känner mig nu enormt gravid! Det är svårt att få på sig skorna, det är svårt att sova, jag är trött hela tiden, mitt tålamod är väldigt mycket mindre än normalt och det känns som om jag inte göra något annat än att kissa. Ryggen värker och sammandragningarna kommer tätt.
Trots detta känns det som att jag lätt klarar några veckor till. Tiden går så fort och jag har nog fortfarande inte riktigt förstått att vi snart kommer att vara fyra.
Vi försöker gå till öppna förskolan de två dagarna i veckan som dom har öppet, O älskar att vara där! De flesta barnen tar saker från varandra, ska alltid ha det dom andra har och skriker och gråter när dom inte får det. Inget konstigt, bara så det brukar vara. Men O är väldigt sällan sådan. Han ger istället saker till andra barn. Om någon vill han hans docka så ber jag honom att hämta en annan docka och ge till det barnet, och det gör han så gärna.
Han är riktigt fascinerad av äldre barn just nu. Sist var där några pojkar på 3-4 år som man såg att han verkligen såg upp till. Han skulle hela tiden ge dom saker "taaaack" (som han säger om han får eller ger något), och ville gärna sitta bredvid och se vad dom gjorde.
Jag har också fått ett smakprov på hur det kommer vara när O måste dela min uppmärksamhet. När hans kompis kom till mig här om dagen, bara stod och höll fast sig vid mitt ben, så blev han så ledsen så att tårarna sprutade! Flera gånger om...
Vi får hoppas att han vänjer sig fort när bebisen kommer. Som tur är tycker han väldigt mycket om att hjälpa till med saker, så jag får försöka få honom att deltaga så mycket som möjligt.
Drygt 3 veckor kvar till den stora dagen. Mer eller mindre förstås. Jag känner mig nu enormt gravid! Det är svårt att få på sig skorna, det är svårt att sova, jag är trött hela tiden, mitt tålamod är väldigt mycket mindre än normalt och det känns som om jag inte göra något annat än att kissa. Ryggen värker och sammandragningarna kommer tätt.
Trots detta känns det som att jag lätt klarar några veckor till. Tiden går så fort och jag har nog fortfarande inte riktigt förstått att vi snart kommer att vara fyra.
tisdag 12 januari 2010
Januari
O har börjat säga en hel del nya ord nu. Hans favoritord dock är "mera". Vilket vi får höra femtio miljoner gånger varje dag. Det säger han när han vill ha något eller göra något, och det är inte alltid lätt att veta vad det är.
Han älskar Teletubbies!!! Jag har hittat en 3,5 minuter lång teletubbies-sång på youtube, och vi har en dvd som han kan sitta i soffan och titta på i en halvtimma om det är så. Det är väldigt händigt om han är gnällig och jag måste få något annat gjort, att laga mat till exempel.
Gnäll har det varit ganska mycket de senaste dagarna, för det första är han nog lite rastlös. Det är svårt att vara ute så mycket som han vill nu när det är så kallt och öppna förskolan och allt det där har haft uppehåll. Dessutom är det massor av tänder som kommer ut.
Sover dåligt gör han fortfarande. Det har han gjort sedan vi kom hit. Han vaknar nu minst en gång per natt och vill då inte lägga sig ner i sin säng längre, utan sova bredvid oss. Det är ju okej nu, men när man får en bebis till blir det lite svårare. Vi ska försöka lite nya sov metoder nästa vecka. Vi ska byta rum och jag ska ligga i hans rum ett tag för att se om han kanske känner sig tryggare och somnar om bättre när han vet att jag är i närheten. Jag vill gärna ta till "snälla" metoder innan vi kanske måste testa något annat.
Magen växer och det är nu bara sex veckor kvar av graviditeten. Jag är redo! Tror jag... Ja, så redo man kan vara i alla fall. Jag ser verkligen fram emot det! Jag ska försöka få till en magbild snart igen.
N har jobbat hårt på att få igång sina shower här, och nu börjar bokningarna rulla in. Det ska bli jättekul att se dom på svenska scener. Jag får väl i och för sig inte se så många shower, jag får stanna hemma med lilleman. Men någon ska jag försöka få sett i alla fall!
måndag 11 januari 2010
Snart tillbaka
Nu är det verkligen dags att jag skriver igen. Men jag är inte speciellt skrivsugen. Så jag väntar lite till...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
