Mina änglar

Jag måste erkänna något...
Jag är ingen supermamma. Åtminstone inte en superbra mamma. Möjligtvis en superdålig mamma. Ibland tycker jag att det är jättejobbigt. Som när O inte låter mig sova på nätterna, eller när R skriker så att det ser ut som att hon tror hon kommer att dö. Eller när det ena barnet försöker överrösta det andra med skrik och tårar, och ingenting hjälper. Då är det jobbigt. Riktigt jobbigt.

Det som är så skönt är att det räcker med ett litet leende från ett av barnen så vänds allting, då är livet så där lätt och härligt igen. Konstigt det där, att det kan ändras så fort, på bara en sekund. Jag är säker på att ni som har barn själva förstår precis vad jag menar. Och för er som ännu inte har några barn... titta på de här bilderna så kanske ni förstår!

Jag älskar mina barn så mycket! Det går helt enkelt inte att beskriva hur mycket.

En annan sak man får uppleva en hel del av när man är mamma, förutom obeskrivlig kärlek, är tyvärr dåligt samvete. Mycket dåligt samvete får man. När jag är med O får jag dåligt samvete att jag inte get R uppmärksamhet och tvärt om. Och när jag ryter till när O gör något han inte får, som egentligen inte är speciellt farligt, så får jag dåligt samvete.
Skulle ni hört mig här hemma skulle ni nog skratta lite. Ena sekunden är jag arg som ett bi; O sluuuuuuta!!!! Och sedan får jag dåligt samvete och måste liksom sudda över att jag just rytit till och berömmer honom för något litet, näst intill obetydligt, han gör; BBRRAAA O, guuuuud vad duktig du är!!! Mammas äääälskling!!!
Blir lite trött på mig själv ibland...