Igår gick det verkligen inte bra. Det var nog lite mitt fel. Jag försökte lägga honom för tidigt, man ska helst lägga honom när han är så trött att han inte orkar hålla sig vaken så länge, så kan man justera tiden dit man vill senare.
Han är alltid trött vid åtta, då han brukar lägga sig, och han bad att vi skulle lägga oss i sängen och läsa, vilket betyder sovdags, så jag gjorde som han sade. Det var dumt. En timma och tjugo minuter tog det, alltså tjugo minuter mer än dagen innan när det egentligen "ska" ta halva tiden andra dagen.
Första timman grät han inte speciellt mycket. Men efter en timma hade han fått nog och grät hysteriskt igen. Usch, stackars lilla pojke! Måste man göra så här mot sina änglar?? Jag fick påminna mig gång på gång att jag ju faktiskt gör det för hans skull också. Och tillslut kollapsade han igen.
Idag var det ännu mindre gråt. Gråt var det förstås och jag fick bära honom många gånger tillbaka till sängen. Men han blev inte hysterisk och efter en halvtimma sov han.
Man kan välja att se detta på två olika sätt.
1. Klockan 21.20 är antagligen hans bristningsgräns. Han lade sig nämligen olika tider varje kväll, men somnade 21.20 alla tre kvällar.
2. Han vet nu att jag inte kommer att lägga mig bredvid honom. Han försöker ett tag men väljer tillslut att ge upp, innan han kollapsar.
Jag väljer att tro på alternativ nummer två, positiv som jag är (för det mesta). Det gav mig i alla fall lite hopp och styrka att fortsätta det här. Nu ska den här familjen få sova!
Vem skulle kunna tro att den här lilla söta pojken gör oss galna på natten...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar