Nu simmar O så bra att han kan bada själv i poolen. Det är skönt för då kan jag gå till poolen själv med barnen. Han har väl egentligen kunnat göra det länge, men det är först för några dagar sedan som han velat.
Idag har även lilla R fått ta sitt första dopp i poolen. Hon tyckte det var ganska skönt. Lite förvånad blev jag nog ändå, eftersom hon hatar att bada i baljan. Jag får väl börja bada henne i badkaret i stället, det kanske går bättre om jag kan ha henne lite sittandes istället för liggandes...
Skönt är det att barnen tycker om att bada i alla fall, för det börjar bli riktigt varmt nu. Värmen kom faktiskt ganska sent i år, men nu blir det varmare för varje dag som går. För mig räcker det så här. Eller rättare sagt för barnen räcker det så här. Men jag vet att graderna kommer stiga både fem och tio grader innan sommaren är slut!
söndag 27 juni 2010
lördag 26 juni 2010
Lilla R
Lilla R verkligen hatar att ligga på rygg. Hon sover alltid på sidan, somnar gärna på mage, men då lägger jag henne på sidan när hon somnat. Lägger jag henne på golvet, på babygymmet till exempel, så tar det två sekunder innan hon vänder sig till mage. Mobilen i sängen tycker hon väl om, åtminstone musiken, själva mobilen ser hon inte mycket av eftersom hon vänder sig med en gång.
Eftersom hon hatar att ligga på rygg så hatar hon också att ligga i vagnen. Det går bra om hon sover men annars skriker hon. Min lilla R är en glad tjej, och gråter inte speciellt ofta, men vagnen, den gillar hon inte! Så för det mesta så syns jag bärandes på R, eller R i bärsjalen, och släpandes på stora vagnen (ibland undrar jag varför jag har en dubbelvagn).
Ibland går det dock bra, då hon lyckats vända sig till mage...
Eftersom hon hatar att ligga på rygg så hatar hon också att ligga i vagnen. Det går bra om hon sover men annars skriker hon. Min lilla R är en glad tjej, och gråter inte speciellt ofta, men vagnen, den gillar hon inte! Så för det mesta så syns jag bärandes på R, eller R i bärsjalen, och släpandes på stora vagnen (ibland undrar jag varför jag har en dubbelvagn).
Ibland går det dock bra, då hon lyckats vända sig till mage...
2 veckor av somna själv träning
Ja det har gått ca två veckor sedan jag började låta O somna själv i sitt rum.
Någonstans läste jag innan jag började med det här att 95 av 97 personer som använt sig av den här "metoden" tyckte att deras barn sov bättre efter två veckor. Jag var förstås lite rädd att jag skulle vara någon av de där två personerna som inte höll med... Jag har ju dessutom inte gjort det fullt ut, då jag endast gör det när han lägger sig på kvällen och inte när han vaknar på natten.
Men jag kan glatt säga att det verkligen hjälpte! Något av det bästa jag gjort! Det var helt fruktansvärt de första 2-3 kvällarna, men sedan var det lätt som en plätt. De senaste dagarna har jag fått lyfta tillbaka honom till sängen 3-4 gånger och det var längesedan det var något gråt eller gnäll. Jag väntar fortfarande på dagen då han inte ska gå upp ur sängen alls, men två minuter är oftast allt det tar nu.
Slutsatserna av min "lära sova själv träning" är; Han älskar mig fortfarande lika mycket trots att han måste somna själv! Han vaknar färre gånger per natt, oftast bara två gånger, vilket är en stor skillnad. Han sover längre på morgonen (idag ända till 9!!!). Han är mindre gnällig på dagarna då han uppenbarligen sovit bättre!
Jag hoppas att han så småningom kommer att sova hela natten utan att vakna, men just nu är vi nöjda om det fortsätter så här.
Jag tycker inte om att använda mig av "elaka metoder" med mina barn. Jag tror starkt på att dom behöver så mycket närhet och trygghet som möjligt. Men om man har ett problem, som alla lider utav, så måste man ibland göra saker man inte tycker om. Och både min man och jag (och säkert O också om han skulle kunna berätta) är väldigt eniga om att det här verkligen fungerat!
Någonstans läste jag innan jag började med det här att 95 av 97 personer som använt sig av den här "metoden" tyckte att deras barn sov bättre efter två veckor. Jag var förstås lite rädd att jag skulle vara någon av de där två personerna som inte höll med... Jag har ju dessutom inte gjort det fullt ut, då jag endast gör det när han lägger sig på kvällen och inte när han vaknar på natten.
Men jag kan glatt säga att det verkligen hjälpte! Något av det bästa jag gjort! Det var helt fruktansvärt de första 2-3 kvällarna, men sedan var det lätt som en plätt. De senaste dagarna har jag fått lyfta tillbaka honom till sängen 3-4 gånger och det var längesedan det var något gråt eller gnäll. Jag väntar fortfarande på dagen då han inte ska gå upp ur sängen alls, men två minuter är oftast allt det tar nu.
Slutsatserna av min "lära sova själv träning" är; Han älskar mig fortfarande lika mycket trots att han måste somna själv! Han vaknar färre gånger per natt, oftast bara två gånger, vilket är en stor skillnad. Han sover längre på morgonen (idag ända till 9!!!). Han är mindre gnällig på dagarna då han uppenbarligen sovit bättre!
Jag hoppas att han så småningom kommer att sova hela natten utan att vakna, men just nu är vi nöjda om det fortsätter så här.
Jag tycker inte om att använda mig av "elaka metoder" med mina barn. Jag tror starkt på att dom behöver så mycket närhet och trygghet som möjligt. Men om man har ett problem, som alla lider utav, så måste man ibland göra saker man inte tycker om. Och både min man och jag (och säkert O också om han skulle kunna berätta) är väldigt eniga om att det här verkligen fungerat!
fredag 25 juni 2010
Pink Ribbon
Vi har en vän och arbetskollega som startat upp en förening som informerar folk i allmänhet om riskerna av bröstcancer och hur man hanterar sjukdomen. Dom finansierar projekt för att förbättra den psykosociala livskvaliten för patienter och deras familjer på de Baleariska öarna. Hon, som så många andra har fått slåss med den tuffa sjukdomen.
Vi försöker hjälpa till där vi kan, förra året bidrog vi till exempel med showband till en stor "insamlingsdag" och min man skrev även texten till en fin låt.
Idag var det dags att försöka få in lite mer pengar, och i samarbete med ett gym i närheten hade dom bland annat Zumba på stranden. Det såg kul ut! Tyvärr kunde jag inte vara med själv. Jag gick och hälsade på alla och fick sedan stå en bit bort med skrikande R som inte tycker om höga ljud.
En av sakerna vi köpte idag för att bidraga med en slant, var det här underbara armbandet. Jag tycker det är jättefint och kommer att bära det stolt! 4 ynka euros kostade det...
"Un Lazo De Movimiento"
torsdag 24 juni 2010
söndag 20 juni 2010
Den elaka pojken
Det finns inte mycket att göra här förrutom att bada, och när det är dåligt väder, som idag, kan det bli riktigt tråkigt! Men det finns ett litet lekhus, visserligen inte ens en tiondel i storlek till det "lilla" bushuset vi går till hemma i Sverige, men alltid något.
Idag var andra dagen vi var där. Sist vi var där var det bara jag och barnen. O tyckte inte det var speciellt roligt. Eller, jo, han tyckte det var roligt. Han tyckte det var roligt att sitta på en liten barn stol och titta på en plansch med musse pigg och gänget. Tyvärr betalar man efter hur länge man är där, så jag kände mig lite stressad och rabblade någon slags ramsa "åk på rutshkanan, hoppa i hopptornet, klättra i ställningen, lek i bollarna", men han satt lugnt på sin stol och tittade på planschen. Lite som tjuren Ferdinand ni vet.
Idag gick det lite bättre. Det var en hel del barn där och han sprang glatt runt och testade det mesta. Men för andra gången, av helt andra anledningar, hade han roligare än mig. Anledningen var "den stygga pojken". Det var nämligen en pojk i tre års åldern som var elak. Han kastade bollar på O och slog han två gånger i huvudet/ansiktet. Han slog min O! Min snälla, underbara pojk som delar med sig av allt, som vill leka med alla och som inte vet vad slåss är.
Som tur var så var O på väldigt bra humör och brydde sig inte om den stygga pojken utan lekte vidare. Jag däremot kokade. Barnets mamma, som sett att han kastade bollar på O, och visserligen sagt till honom, men inte tagit bort honom, satt lugnt och fikade med sin vän. Andra gången barnet slog O såg hon det och sade till sin son igen, och då fick jag snäst lite åt henne att "ja, och inte är det första gången"... Hon skämdes väl lite men hon gjorde inget direkt åt det.
Jag tror inte att O alltid kommer vara så här snäll och underbar som han är just nu mot alla, det går säkert lite i vågor. Men om man vet att ens son är lite extra "elak", hållar man då inte ett öga på sin son och gör något åt saken om han gör något??? Alla är vi olika antar jag.
Gud, hur ska man stå ut med sånt här? Att folk är dumma mot sina barn alltså? Om jag blir så här upprörd över en sak som O inte ens brydde sig om, hur ska det gå om, eller rättare sagt, när värre saker händer?
Idag var andra dagen vi var där. Sist vi var där var det bara jag och barnen. O tyckte inte det var speciellt roligt. Eller, jo, han tyckte det var roligt. Han tyckte det var roligt att sitta på en liten barn stol och titta på en plansch med musse pigg och gänget. Tyvärr betalar man efter hur länge man är där, så jag kände mig lite stressad och rabblade någon slags ramsa "åk på rutshkanan, hoppa i hopptornet, klättra i ställningen, lek i bollarna", men han satt lugnt på sin stol och tittade på planschen. Lite som tjuren Ferdinand ni vet.
Idag gick det lite bättre. Det var en hel del barn där och han sprang glatt runt och testade det mesta. Men för andra gången, av helt andra anledningar, hade han roligare än mig. Anledningen var "den stygga pojken". Det var nämligen en pojk i tre års åldern som var elak. Han kastade bollar på O och slog han två gånger i huvudet/ansiktet. Han slog min O! Min snälla, underbara pojk som delar med sig av allt, som vill leka med alla och som inte vet vad slåss är.
Som tur var så var O på väldigt bra humör och brydde sig inte om den stygga pojken utan lekte vidare. Jag däremot kokade. Barnets mamma, som sett att han kastade bollar på O, och visserligen sagt till honom, men inte tagit bort honom, satt lugnt och fikade med sin vän. Andra gången barnet slog O såg hon det och sade till sin son igen, och då fick jag snäst lite åt henne att "ja, och inte är det första gången"... Hon skämdes väl lite men hon gjorde inget direkt åt det.
Jag tror inte att O alltid kommer vara så här snäll och underbar som han är just nu mot alla, det går säkert lite i vågor. Men om man vet att ens son är lite extra "elak", hållar man då inte ett öga på sin son och gör något åt saken om han gör något??? Alla är vi olika antar jag.
Gud, hur ska man stå ut med sånt här? Att folk är dumma mot sina barn alltså? Om jag blir så här upprörd över en sak som O inte ens brydde sig om, hur ska det gå om, eller rättare sagt, när värre saker händer?
Syskonkärlek...
... är bara helt underbart! Idag var jag så lycklig att jag kände att det nog var ett av de lyckligaste stunderna i mitt liv.
O var i badkaret och kom på att man kan "koka kaffe" alltså blåsa bubblor, i vattnet. Gud vad roligt han tyckte det var. Han låg på mage i badet och gjorde det och vände sig sedan gång på gång mot mig och Rika och bara tjöt av skratt.
R har skrattat högt ett par gånger förrut, men bara lite och kort. Nu, varje gång O tittade på henne och skrattade så där härligt, så gjorde hon likadant, alltså fullständigt tjöt av skratt! Så där höll dom på i säkert tio minuter.
Jag blir lika förvånad varje dag hur roligt O tycker det är med sin lillasyster. Vad jag trodde innan hon kom var att han skulle vara svartsjuk först och att han sedan inte kanske skulle bry sig speciellt mycket. Han verkligen älskar sin syster! Han är aldrig arg på henne, väldigt sällan svartsjuk, endast någon gång om har är väldigt trött och vill vara hos mig säger han något i stil med "pappa hålla R". Han vill alltid pussa och krama henne, gärna sitta i soffan och hålla henne. Och så fort jag lägger ner henne på babygymmet eller på sängen, så ligger han där bredvid och håller om henne och pratar och skrattar. Och hon pratar och skrattar glatt tillbaka.
Lycka!!!
O var i badkaret och kom på att man kan "koka kaffe" alltså blåsa bubblor, i vattnet. Gud vad roligt han tyckte det var. Han låg på mage i badet och gjorde det och vände sig sedan gång på gång mot mig och Rika och bara tjöt av skratt.
R har skrattat högt ett par gånger förrut, men bara lite och kort. Nu, varje gång O tittade på henne och skrattade så där härligt, så gjorde hon likadant, alltså fullständigt tjöt av skratt! Så där höll dom på i säkert tio minuter.
Jag blir lika förvånad varje dag hur roligt O tycker det är med sin lillasyster. Vad jag trodde innan hon kom var att han skulle vara svartsjuk först och att han sedan inte kanske skulle bry sig speciellt mycket. Han verkligen älskar sin syster! Han är aldrig arg på henne, väldigt sällan svartsjuk, endast någon gång om har är väldigt trött och vill vara hos mig säger han något i stil med "pappa hålla R". Han vill alltid pussa och krama henne, gärna sitta i soffan och hålla henne. Och så fort jag lägger ner henne på babygymmet eller på sängen, så ligger han där bredvid och håller om henne och pratar och skrattar. Och hon pratar och skrattar glatt tillbaka.
Lycka!!!
torsdag 17 juni 2010
Tråkiga inlägg
Jag vet att det har varit riktigt tråkig läsning de senaste dagarna, så jag tänkte bjuda på något som visserligen har med sovträningen att göra, men något som jag tyckte var roligt och något som ni kanske tycker är roligt...
Första kvällen var det väldigt mycket gråt som sagt och jag var förvånad att R inte vaknade. Jag hade inte tid att gå och titta till henne när jag "bråkade" med O, men det var det första jag gjorde när O hade tystnat.
R låg på sidan och hade på något sätt fått tag på en kudde som låg i hennes säng. Hon hade fått kudden över örat och låg med armen över kudden. Så där som man gör när man ligger och försöker sova och det är en massa ljud runt om, eller om någon snarkar eller liknande. "HÅLL TYST STOREBROR". Jag försökte ta ett kort för det såg så roligt ut, men jag ville inte väcka henne med blixten.
Den andra saken är en sådan där sak som jag egentligen inte borde skriva eftersom det antagligen bara får mig att se patetisk ut. Men jag känner att jag får bjuda på det i så fall.
Efter den där första kvällen, då det tog en timma att få honom att somna, så vaknade jag med träningsvärk i hela ryggen. Det blev värre under dagen och gick längs hela ryggraden och i korsryggen. Jag hade inte ont för att jag lyft för mycket utan verkligen träningsvärk!
Man kan välja att se det här på två sätt (precis som man kan med det mesta här i livet).
1. Jag är så grymt otränad att jag får träningsvärk av att lyfta min knappt två-åriga son till sängen några gånger. Kanske dags att börja tänka lite mer seriöst på det där med att träna...
2. Det var inte så att han låg i sängen några minuter och sedan kom ut i vardagsrummet. Jag kan tänka mig att jag lyfte honom från vardagsrummet till sängen ca 4 gånger per minut. Det tog en timma att få honom att somna. Jag lyfte honom alltså 240 gånger ungefär. Upp från golvet, ner i sängen. Det måste väl räknas som ett träningspass och berättiga mig träningsvärk?!
Vilket alternativ jag själv tycker är mest sant? Tyvärr båda...
Första kvällen var det väldigt mycket gråt som sagt och jag var förvånad att R inte vaknade. Jag hade inte tid att gå och titta till henne när jag "bråkade" med O, men det var det första jag gjorde när O hade tystnat.
R låg på sidan och hade på något sätt fått tag på en kudde som låg i hennes säng. Hon hade fått kudden över örat och låg med armen över kudden. Så där som man gör när man ligger och försöker sova och det är en massa ljud runt om, eller om någon snarkar eller liknande. "HÅLL TYST STOREBROR". Jag försökte ta ett kort för det såg så roligt ut, men jag ville inte väcka henne med blixten.
Den andra saken är en sådan där sak som jag egentligen inte borde skriva eftersom det antagligen bara får mig att se patetisk ut. Men jag känner att jag får bjuda på det i så fall.
Efter den där första kvällen, då det tog en timma att få honom att somna, så vaknade jag med träningsvärk i hela ryggen. Det blev värre under dagen och gick längs hela ryggraden och i korsryggen. Jag hade inte ont för att jag lyft för mycket utan verkligen träningsvärk!
Man kan välja att se det här på två sätt (precis som man kan med det mesta här i livet).
1. Jag är så grymt otränad att jag får träningsvärk av att lyfta min knappt två-åriga son till sängen några gånger. Kanske dags att börja tänka lite mer seriöst på det där med att träna...
2. Det var inte så att han låg i sängen några minuter och sedan kom ut i vardagsrummet. Jag kan tänka mig att jag lyfte honom från vardagsrummet till sängen ca 4 gånger per minut. Det tog en timma att få honom att somna. Jag lyfte honom alltså 240 gånger ungefär. Upp från golvet, ner i sängen. Det måste väl räknas som ett träningspass och berättiga mig träningsvärk?!
Vilket alternativ jag själv tycker är mest sant? Tyvärr båda...
Dag 5
Igår tog det bara 13 minuter! Jag var helt i chock! Skulle det vara så lätt?
Idag, femte dagen, började han gnälla redan då vi läste sista sidan i boken eftersom han visste att jag skulle gå ut ur rummet. Varje gång jag lyfte in honom till sängen reste han sig nästan innan jag hunnit lägga ner honom. Men, stort MEN till och med, bara lite "gnäll-gråt" och det tog 6 minuter. Helt otroligt! Aldrig trodde jag det skulle gå så fort.
Idag somnade han 20.30, vilket är en halvtimma senare än vad han brukar, men ändå helt okej. Jag hoppas jag kan flytta tillbaka tiden till åtta sedan, men först ska han ju lära sig att det är helt okej att somna själv och då är det lättare om han är riktigt trött när jag lägger honom.
Det känns verkligen jätteskönt att det går framåt så här fort. Å andra sidan är det ju inte läggningen vi haft problem med, utan att han vaknar hela tiden. Men det är första steget i alla fall.
Nätterna har än så länge varit något bättre, om det har med läggningen att göra eller om han bara är i en okej period just nu vet jag inte. Han har åtminstone inte hunnit vakna redan innan jag lagt honom, och bara vaknat 2-3 gånger per natt.
Idag, femte dagen, började han gnälla redan då vi läste sista sidan i boken eftersom han visste att jag skulle gå ut ur rummet. Varje gång jag lyfte in honom till sängen reste han sig nästan innan jag hunnit lägga ner honom. Men, stort MEN till och med, bara lite "gnäll-gråt" och det tog 6 minuter. Helt otroligt! Aldrig trodde jag det skulle gå så fort.
Idag somnade han 20.30, vilket är en halvtimma senare än vad han brukar, men ändå helt okej. Jag hoppas jag kan flytta tillbaka tiden till åtta sedan, men först ska han ju lära sig att det är helt okej att somna själv och då är det lättare om han är riktigt trött när jag lägger honom.
Det känns verkligen jätteskönt att det går framåt så här fort. Å andra sidan är det ju inte läggningen vi haft problem med, utan att han vaknar hela tiden. Men det är första steget i alla fall.
Nätterna har än så länge varit något bättre, om det har med läggningen att göra eller om han bara är i en okej period just nu vet jag inte. Han har åtminstone inte hunnit vakna redan innan jag lagt honom, och bara vaknat 2-3 gånger per natt.
tisdag 15 juni 2010
Dag 3
Japp, tredje kvällen av "lära somna själv kursen".
Igår gick det verkligen inte bra. Det var nog lite mitt fel. Jag försökte lägga honom för tidigt, man ska helst lägga honom när han är så trött att han inte orkar hålla sig vaken så länge, så kan man justera tiden dit man vill senare.
Han är alltid trött vid åtta, då han brukar lägga sig, och han bad att vi skulle lägga oss i sängen och läsa, vilket betyder sovdags, så jag gjorde som han sade. Det var dumt. En timma och tjugo minuter tog det, alltså tjugo minuter mer än dagen innan när det egentligen "ska" ta halva tiden andra dagen.
Första timman grät han inte speciellt mycket. Men efter en timma hade han fått nog och grät hysteriskt igen. Usch, stackars lilla pojke! Måste man göra så här mot sina änglar?? Jag fick påminna mig gång på gång att jag ju faktiskt gör det för hans skull också. Och tillslut kollapsade han igen.
Idag var det ännu mindre gråt. Gråt var det förstås och jag fick bära honom många gånger tillbaka till sängen. Men han blev inte hysterisk och efter en halvtimma sov han.
Man kan välja att se detta på två olika sätt.
1. Klockan 21.20 är antagligen hans bristningsgräns. Han lade sig nämligen olika tider varje kväll, men somnade 21.20 alla tre kvällar.
2. Han vet nu att jag inte kommer att lägga mig bredvid honom. Han försöker ett tag men väljer tillslut att ge upp, innan han kollapsar.
Jag väljer att tro på alternativ nummer två, positiv som jag är (för det mesta). Det gav mig i alla fall lite hopp och styrka att fortsätta det här. Nu ska den här familjen få sova!
Vem skulle kunna tro att den här lilla söta pojken gör oss galna på natten...
söndag 13 juni 2010
Somna-själv träning
Jag har nämnt att O sover dåligt. Mer än en gång jag vet, men det tar upp mycket tid av våra liv det där. Alltså frustrationen av att aldrig kunna få sova bra.
Det är mer vanligt än ovanligt att han vaknar fem gånger per natt. Och en natt är inte den samma som den andra, man vet aldrig hur det kommer bli. Ibland vaknar han men somnar om fort, ibland vaknar han och skriker hysteriskt i en timma och ibland är han helt enkelt vaken och kan bara inte somna om. Det är inte bra, varken för oss eller för honom.
Dåligt har han sovit mer eller mindre hela sitt liv. Fast första året var det nog att det var väldigt svårt att få honom att somna, han sov lite bättre när han väl somnade. Sedan oktober ungefär har han sovit väldigt dåligt. I slutet av graviditeten med R lät vi honom sova i vår säng när han vaknade. Vilket han tyckte var skönt. Det var inte så att han vaknade mindre gånger, men han somnade om fortare och vi slapp gå ur sängen. Innan dess har vi testat allt!
De senaste veckorna har hans sömnvanor blivit om möjligt ännu värre! Han hinner oftast vakna två gånger innan jag ens gått och lagt mig. Och ibland hinner jag inte gå och lägga mig innan jag måste flytta över honom till vår säng. Jag håller på att bli galen. Och hans humör dagen efter påverkas förstås också av dåligt sömn.
Så nu, idag, har jag börjat med "somna själv" träning. När han var mindre kunde han somna själv i sin säng, men det var längesedan nu. Nu ligger jag i hans säng tills han somnar och han somnar snabbt och lätt. Problemet är väl, som det står överallt, att när han vaknar till och jag då inte är där, så kan och vill han inte somna om.
En timma tog det idag. En timma med tårar, svett, dåligt samvete och näst intill panik. Det mesta från oss båda. Inga tårar från mig, jag var väldigt lugn, men usch vad hemsk jag kände mig. Han kan ju inte förstå varför jag "straffar" honom när han inte gjort något...
Nu hoppas jag verkligen att det här kommer att hjälpa för det är verkligen inget som är kul att göra! Jag ska börja med att göra det på kvällarna, om han fortsätter sova dåligt på natten måste jag göra det på natten med (och det kommer bli grymt svårt).
En timma ikväll alltså... Hoppas vi kan halvera tiden imorgon!
Det är mer vanligt än ovanligt att han vaknar fem gånger per natt. Och en natt är inte den samma som den andra, man vet aldrig hur det kommer bli. Ibland vaknar han men somnar om fort, ibland vaknar han och skriker hysteriskt i en timma och ibland är han helt enkelt vaken och kan bara inte somna om. Det är inte bra, varken för oss eller för honom.
Dåligt har han sovit mer eller mindre hela sitt liv. Fast första året var det nog att det var väldigt svårt att få honom att somna, han sov lite bättre när han väl somnade. Sedan oktober ungefär har han sovit väldigt dåligt. I slutet av graviditeten med R lät vi honom sova i vår säng när han vaknade. Vilket han tyckte var skönt. Det var inte så att han vaknade mindre gånger, men han somnade om fortare och vi slapp gå ur sängen. Innan dess har vi testat allt!
De senaste veckorna har hans sömnvanor blivit om möjligt ännu värre! Han hinner oftast vakna två gånger innan jag ens gått och lagt mig. Och ibland hinner jag inte gå och lägga mig innan jag måste flytta över honom till vår säng. Jag håller på att bli galen. Och hans humör dagen efter påverkas förstås också av dåligt sömn.
Så nu, idag, har jag börjat med "somna själv" träning. När han var mindre kunde han somna själv i sin säng, men det var längesedan nu. Nu ligger jag i hans säng tills han somnar och han somnar snabbt och lätt. Problemet är väl, som det står överallt, att när han vaknar till och jag då inte är där, så kan och vill han inte somna om.
En timma tog det idag. En timma med tårar, svett, dåligt samvete och näst intill panik. Det mesta från oss båda. Inga tårar från mig, jag var väldigt lugn, men usch vad hemsk jag kände mig. Han kan ju inte förstå varför jag "straffar" honom när han inte gjort något...
Nu hoppas jag verkligen att det här kommer att hjälpa för det är verkligen inget som är kul att göra! Jag ska börja med att göra det på kvällarna, om han fortsätter sova dåligt på natten måste jag göra det på natten med (och det kommer bli grymt svårt).
En timma ikväll alltså... Hoppas vi kan halvera tiden imorgon!
Teknikens under
En Ipad vill jag ha! Vill ha vill ha vill ha!
Jag älskar min Iphone. När min man berättat innan att Mac är sååå mycket bättre än PC så tyckte jag nog att han överdrev. Aldrig att jag skulle kunna tänka mig att lägga så mycket mer pengar för att få en Macintosh.
Jag hade heller inga planer på att skaffa en Iphone. Jag och N skulle starta nytt abonnemang, men jag tänkte kanske en samsung eller så. Men N tyckte vi båda skulle skaffa en Iphone, så det gjorde vi. Lite så där impuls-köp. Det är vi bra på.
Aldrig att jag går tillbaka till en "vanlig" telefon nu! Som sagt, jag älskar verkligen min Iphone.
Och just därför tänker jag att en Ipad, en sådan vill jag ha! En sådan måste jag ha!
Men måste jag det? Är det som man hör, att det är som en stor Iphone, fast utan möjligheten att ringa förstås? Är det lite onödigt att ha båda då..?
Eller är det så att om jag nu vill ha en Iphone och en dator, så kan jag lika gärna välja att ha en Ipad istället för en PC?
Hmm, stora funderingar så här på kvällen...
Jag älskar min Iphone. När min man berättat innan att Mac är sååå mycket bättre än PC så tyckte jag nog att han överdrev. Aldrig att jag skulle kunna tänka mig att lägga så mycket mer pengar för att få en Macintosh.
Jag hade heller inga planer på att skaffa en Iphone. Jag och N skulle starta nytt abonnemang, men jag tänkte kanske en samsung eller så. Men N tyckte vi båda skulle skaffa en Iphone, så det gjorde vi. Lite så där impuls-köp. Det är vi bra på.
Aldrig att jag går tillbaka till en "vanlig" telefon nu! Som sagt, jag älskar verkligen min Iphone.
Och just därför tänker jag att en Ipad, en sådan vill jag ha! En sådan måste jag ha!
Men måste jag det? Är det som man hör, att det är som en stor Iphone, fast utan möjligheten att ringa förstås? Är det lite onödigt att ha båda då..?
Eller är det så att om jag nu vill ha en Iphone och en dator, så kan jag lika gärna välja att ha en Ipad istället för en PC?
Hmm, stora funderingar så här på kvällen...
måndag 7 juni 2010
Att bada eller att inte bada...
Jag ska aldrig mer ge R ett bad. Aldrig! Min glada lilla tjej blir så hysteriskt ledsen och otröstlig så det gör ont i mig. Jag vet inte varför. Jag lägger ner henne i vattnet och så tar den ett par sekunder och så börjar hon tjuta. I ren och skär panik. Igår tog det över en halvtimma att trösta henne, ingenting hjälpte!
Nej, nu får hon vara smutsig helt enkelt. Aldrig mer!
Medans R hatar att bada så älskar O det. Badkar, pool, hav, vad som helst! Ren och skär lycka! Nu har vi lärt honom att hoppa från kanten i poolen, och om huvudet kommer över eller under vattnet spelar ingen roll. Dessutom kan han nu hålla sig uppe vid ytan med sina armpuffar på, och till och med simma (eller sprattla med benen i alla fall) tillbaka till kanten. Duktig pojke!
Nej, nu får hon vara smutsig helt enkelt. Aldrig mer!
Medans R hatar att bada så älskar O det. Badkar, pool, hav, vad som helst! Ren och skär lycka! Nu har vi lärt honom att hoppa från kanten i poolen, och om huvudet kommer över eller under vattnet spelar ingen roll. Dessutom kan han nu hålla sig uppe vid ytan med sina armpuffar på, och till och med simma (eller sprattla med benen i alla fall) tillbaka till kanten. Duktig pojke!
lördag 5 juni 2010
Mina änglar
Jag måste erkänna något...
Jag är ingen supermamma. Åtminstone inte en superbra mamma. Möjligtvis en superdålig mamma. Ibland tycker jag att det är jättejobbigt. Som när O inte låter mig sova på nätterna, eller när R skriker så att det ser ut som att hon tror hon kommer att dö. Eller när det ena barnet försöker överrösta det andra med skrik och tårar, och ingenting hjälper. Då är det jobbigt. Riktigt jobbigt.
Det som är så skönt är att det räcker med ett litet leende från ett av barnen så vänds allting, då är livet så där lätt och härligt igen. Konstigt det där, att det kan ändras så fort, på bara en sekund. Jag är säker på att ni som har barn själva förstår precis vad jag menar. Och för er som ännu inte har några barn... titta på de här bilderna så kanske ni förstår!
En annan sak man får uppleva en hel del av när man är mamma, förutom obeskrivlig kärlek, är tyvärr dåligt samvete. Mycket dåligt samvete får man. När jag är med O får jag dåligt samvete att jag inte get R uppmärksamhet och tvärt om. Och när jag ryter till när O gör något han inte får, som egentligen inte är speciellt farligt, så får jag dåligt samvete.
Skulle ni hört mig här hemma skulle ni nog skratta lite. Ena sekunden är jag arg som ett bi; O sluuuuuuta!!!! Och sedan får jag dåligt samvete och måste liksom sudda över att jag just rytit till och berömmer honom för något litet, näst intill obetydligt, han gör; BBRRAAA O, guuuuud vad duktig du är!!! Mammas äääälskling!!!
Blir lite trött på mig själv ibland...
Jag är ingen supermamma. Åtminstone inte en superbra mamma. Möjligtvis en superdålig mamma. Ibland tycker jag att det är jättejobbigt. Som när O inte låter mig sova på nätterna, eller när R skriker så att det ser ut som att hon tror hon kommer att dö. Eller när det ena barnet försöker överrösta det andra med skrik och tårar, och ingenting hjälper. Då är det jobbigt. Riktigt jobbigt.
Det som är så skönt är att det räcker med ett litet leende från ett av barnen så vänds allting, då är livet så där lätt och härligt igen. Konstigt det där, att det kan ändras så fort, på bara en sekund. Jag är säker på att ni som har barn själva förstår precis vad jag menar. Och för er som ännu inte har några barn... titta på de här bilderna så kanske ni förstår!
En annan sak man får uppleva en hel del av när man är mamma, förutom obeskrivlig kärlek, är tyvärr dåligt samvete. Mycket dåligt samvete får man. När jag är med O får jag dåligt samvete att jag inte get R uppmärksamhet och tvärt om. Och när jag ryter till när O gör något han inte får, som egentligen inte är speciellt farligt, så får jag dåligt samvete.
Skulle ni hört mig här hemma skulle ni nog skratta lite. Ena sekunden är jag arg som ett bi; O sluuuuuuta!!!! Och sedan får jag dåligt samvete och måste liksom sudda över att jag just rytit till och berömmer honom för något litet, näst intill obetydligt, han gör; BBRRAAA O, guuuuud vad duktig du är!!! Mammas äääälskling!!!
Blir lite trött på mig själv ibland...
torsdag 3 juni 2010
Glada och arga miner
O har varit lite skeptisk till poolen. Han har bara velat sitta på kanten och plaska med benen. Även på stranden har han helst inte velat doppa sig helt.
Men igår fick jag i honom på riktigt i poolen och oj vad skoj han hade det! Han tjöt av skratt när han hoppade till mig från kanten, och brydde sig inte alls om han kom helt under vattnet med huvudet.
Idag hann vi med dopp i två pooler. N har varit sjuk ett tag nu och har inte direkt varit på strand och pool humör, och jag tycker det är väldigt svårt att ta båda barnen med till poolen. O vill hoppa i hela tiden och R vill inte ligga ensam i vagnen om hon är vaken.
Så idag på förmiddagen promenerade jag runt tills hon somnade och då hoppade vi snabbt i poolen så vi kunde leka lite. Vi gjorde samma sak på eftermiddagen, och det fungerade riktigt bra. Nu, eftersom O tycker det är väldigt roligt att bada i poolen så får jag dra till med historier om glassar, hästar, musse pigg och allt annat han älskar, för att få upp honom från vattnet. Men det kan det vara värt! Det är underbart att se honom så där lycklig!
R har nu lärt sig att vända sig från rygg till mage. Jag har för mig att bebisar börjar vända sig från mage till rygg? Känns som att det är lättare att liksom falla över när dom trycker upp armarna i magläge. Men R kan alltså bara från rygg till mage. Och bara om hon är arg och inte vill ligga där. Hon vrider huvudet åt sidan och ner mot marken och sprattlar med armarna, och så vips ligger hon på mage!
Men igår fick jag i honom på riktigt i poolen och oj vad skoj han hade det! Han tjöt av skratt när han hoppade till mig från kanten, och brydde sig inte alls om han kom helt under vattnet med huvudet.
Idag hann vi med dopp i två pooler. N har varit sjuk ett tag nu och har inte direkt varit på strand och pool humör, och jag tycker det är väldigt svårt att ta båda barnen med till poolen. O vill hoppa i hela tiden och R vill inte ligga ensam i vagnen om hon är vaken.
Så idag på förmiddagen promenerade jag runt tills hon somnade och då hoppade vi snabbt i poolen så vi kunde leka lite. Vi gjorde samma sak på eftermiddagen, och det fungerade riktigt bra. Nu, eftersom O tycker det är väldigt roligt att bada i poolen så får jag dra till med historier om glassar, hästar, musse pigg och allt annat han älskar, för att få upp honom från vattnet. Men det kan det vara värt! Det är underbart att se honom så där lycklig!
R har nu lärt sig att vända sig från rygg till mage. Jag har för mig att bebisar börjar vända sig från mage till rygg? Känns som att det är lättare att liksom falla över när dom trycker upp armarna i magläge. Men R kan alltså bara från rygg till mage. Och bara om hon är arg och inte vill ligga där. Hon vrider huvudet åt sidan och ner mot marken och sprattlar med armarna, och så vips ligger hon på mage!
tisdag 1 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
