Resan mot den långa semestern

Ja visst kan detta inlägget bli långt. Men inte alls av de anledningarna jag trodde.

Mina föräldrar följde med oss till flygplatsen. Vi gick i god tid så att vi kunde vara bland de första att checka in och sedan ta en lunch innan jag och barnen gick igenom säkerhetskontrollen.
Man kanske skulle kunna tro att jag, som har flugit en hel del i mitt liv, skulle förstå att man var tvungen att checka in på maskinerna och sedan bara lämna in väskorna. Istället stod vi där som fån i säkert 20 minuter och var irriterade på att dom aldrig öppnade någon check in disk.
När vi väl fått biljetter och bagage och vagn lämnats dit det skulle var det för sent för oss att sätta oss ner och äta. Istället åt jag och barnen när vi gått igenom säkerhetskontrollen.

R hade jag i bärsjalen och O i en lånesulky, och så en ryggsäck på ryggen. Det gick väldigt bra, men så fort man behöver göra något annat, som att även få hämtat en tallrik med mat och barnstol och allt det där, i en full restaurang, ja då får man verkligen försöka pussla ihop det.

Direkt efter maten var det dags att gå på planet, vilket var ganska skönt. Dötid var något jag kunde klara mig utan! Vi satte oss på planet, det började rulla, och jag hann precis tänka att det var riktigt skönt att planet gick i tid för en gång skull.
"Mina damer och herrar, vi måste vänta med att lyfta eftersom en av våra motorer inte fungerar som den ska". Så klart, tänkte jag, så lätt ska det inte gå.
Skulle min man, N, varit med på planet så skulle han helt klart fått panik och antagligen försökt slå sönder ett fönster för att komma ur planet. Allt jag tänkte var "åh nej, nu kommer jag få ta i R i bärsjalen igen, packa ner sakerna i handbagaget, få av båda barnen ur flyget efter en lång väntan, vänta på nytt plan och börja om från början". Men nej, något var på min sida den där dagen, för efter bara några minuter lyfte vi.

Flygresan gick hur bra som helst. Knappt ett litet gnäll från lilla R, och bara glada miner från O. Jag skulle kunna flyga varje dag om dom skulle uppföra sig så bra. Stolt nickade jag både åt höger och vänster när alla berömde mina snälla barn när vi steg av planet.

Väl på Palma flygplats hittade jag snabbt en bagagevagn som jag kunde sätta O på, och R satt glatt i sjalen. Det enda som var jobbigt var väntan på bagaget. Alltid, alltid, alltid den där långa väntan... speciellt i Palma. Vid den här tidpunkten var O riktigt trött och tyckte inte alls det var kul. Han ville mest gråta och slänga sig på golvet. R var nöjd och somnade efter en stund, och utan bärsjalen vet jag inte hur jag skulle klara resan. Det enda som är svårt är förstås att lyfta O när han är ledsen.

När resväskan äntligen kommit såg jag fortfarande inte skymten av dubbelvagnen. Som vanligt vet man inte om den kommer på vanliga bandet eller special bandet, och som vanligt springer jag runt som en dåre för att få tag på den. Helt i onödan eftersom den tillslut kom på vanliga bandet. Som tur var stod ett snällt ungt par (med eget barn ska tilläggas) och väntade på mig så att dom kunde hjälpa mig att lyfta av vagnen, något jag aldrig skulle klara själv!

Allt som allt var resan smidigare än vad jag kunnat drömma om, och det var underbart att äntligen få se N igen! Jag lämnade alla alla sympati-blickar och "men gud, hur kan hon flyga på semester själv med två så små barn- blickar" efter mig och njöt av att vara på Mallorca igen.

Nu väntar en lång härlig semester! Ja, N ska ju jobba förstås, men bara på kvällarna, så vi har massor av familje tid, och det ska vi njuta av!