Min andra godbit...

...finns här inne. Och gör sig påmind mest hela tiden. Jag har gått 30 veckor redan, har alltså bara 10 veckor kvar. Helt sjukt vad tiden går. När jag skriver 10 veckor pirrar det nästan lite i magen, det är ju ingenting! En vecka känns som en dag just nu...

Den här graviditeten har minst sagt varit annorlunda. Mest för att jag redan har en liten pojk här hemma. När det kommer till krämpor så är det tröttheten som varit värst. För visst kan lägga det till krämpor?! Jag var inte alls speciellt trött när jag väntade O. Inte i början, inte i slutet. Nu har jag varit trött från dag ett och mest hela tiden.

För övrigt är det tankarna som är väldigt annorlunda. Även om jag tänker mycket på den här bebisen och hur allt kommer att bli, så är det nog ändå en bråkdel av hur mycket jag tänkte på O. Man hinner inte filosofera så mycket den här gången. Sedan gläds och oroas man av olika saker den här gången.

Jag gläds åt hur kul det kommer att bli att se de små syskonen ihop, jag gläds över att hålla ett litet miniknyte i mina armar igen (för jag förstod aldrig att O var så där liten, jag tyckte bara det var otroligt att något så "stort" hade fått plats i min mage), jag ser fram emot att amma (ja, jag har glömt bort hur ont det gjorde i början, och hur jobbigt det kunde vara att ibland ha en liten igel fast vid sitt bröst i timmar).
Jag oroar mig över hur det ska gå för mamma-kära O att dela min uppmärksamhet. Jag oroar mig för hur man ska hinna med båda två, och jag undrar när man någonsin kommer att sova.

Nervositeten är också annorlunda den här gången. Sist var jag mest rädd för att jag inte skulle veta hur man tog hand om en liten bebis, att allt inte skulle komma så automatiskt som alla sade. Den här gången är jag mer rädd för att något ska gå fel vid förlossningen, eller att bebisen inte ska må bra av någon anledning.

Men mest av allt längtar jag. Jag längtar mer och mer för varje dag som går. Tio veckor...