Skräck-skrik

Vi trivs alltså bra med vårt Svensson liv just nu. Gladast av alla är nog ändå O. Han har ju mer plats att röra på sig här hemma, mer platser att åka eller gå till och mycket mer folk att träffa. Han är mycket nöjdare och gladare än vad han var på Mallorca.

Enda gången han inte varit glad var när han vaknade en natt, första natten N var här. Han skrek helt hysteriskt. Det var ett slags skrik vi aldrig hört från honom förrut och vi förstod inte riktigt vad det var som vad fel. Att han hade ont var tydligt. Skriket var någon blandning av smärta och skräck. Usch.

Först tänkte vi att han kanske skadat benen på något sätt i spjälsängen eftersom han blev jättearg när vi försökte röra vid hans ben. Men vi märkte snart att det inte var det. Sedan tänkte vi att det var något med magen. Som man alltid tror när man inte riktigt vet vad som händer. Men sedan, mitt i ett skrik, så såg vi den. Den stora, hemska, hörntanden!
Oj vad lättade vi blev när vi såg den, det känns ju så mycket bättre att veta vad det är, och veta att man kan göra något av det.

Efter lite medicin och bedövningssalva så mådde han genast bättre. Det blev dock två nätter med ganska lite sömn, smärtan kom förstås tillbaka. Jag hade inte funderat på några hörntänder då han ännu bara har två tänder där nere, och visst brukar man få fyra där först.
Dagen efter såg vi dock att en tand där nere höll på att komma upp samtidigt.

Dumma tänder!