Skadeglädje?

Eller vad man nu ska kalla det.

N var så orolig för hur O skulle reagera när han såg honom igen. 3,5 veckor är länge för en 20 månaders. Lillflickan var ganska uppenbart att hon inte skulle känna igen honom, och att han knappt skulle känna igen henne.

O reagerade ungefär som jag trodde. Samtidigt som han var glad att träffa sin pappa tyckte han det var lite konstigt, och han var ganska så reserverad och lite blyg. Vi kom ganska sent på kvällen så det var inte direkt någon tid att umgås. N skulle dessutom jobba.
Morgonen efter var O ungefär likadan till en början. Efter en timma eller så skulle N gå ut för att hämta vagnen i bilen, han stängde dörren, och innan hissen hann komma hade O hunnit få ett sammanbrott och tårarna sprutade. Stackarn trodde väl att pappa skulle "lämna" honom igen. N kom direkt tillbaka och fick en väldigt lång och hård kram av sin son. Ju mer tårarna sprutade på O, desto bredare blev leendet på N. Han kände väl ungefär att "jippie, han älskar mig fortfarande lika mycket som innan".

Så ja, en liten annan betydelse av ordet skadeglädje kanske?!