Det sade bara plopp!

På väg till doktorn på tisdagen var både jag och N förväntansfulla. Något hade ju börjat hända och vi ville få höra från doktorn att ja nu är det förlossning på gång. Det fick vi ju inte direkt höra, som det lät på doktorn så var det mer troligt att det skulle ta en vecka än en dag.
Dagen fortsatte och sammandragningarna fortsatte. De gjorde ju som sagt ondare än innan, men inte alls så ont som jag förstod att det skulle göra. Jag gick till säng vid tolv och tittade lite på tv. N kom hem från jobbet klockan ett. Precis då fick jag en sammandragning som gjorde mycket mer ont än de andra och jag förstod med en gång att det var en "riktig" värk. Jag tittade på tv i sovrummet i kanske en timma, N somnade. Sedan kunde jag bara inte ligga kvar där. För varje värk som kom gjorde det ondare och ondare och det var omöjligt att ligga ner. Jag gick ner till vardagsrummet. Jag försökte verkligen sova i mellan värkarna, som kom med ca 10 minuters mellanrum. Man hör ju hela tiden att när värkarna börjar bör man försöka sova för att klara av förlossningen. Men det var bara helt omöjligt. Hur ska man kunna somna på en sådan kort stund?

Natten gick och värkarna fortsatte. Värkarna gjorde ont men det var inte så jobbigt tyckte jag eftersom jag kände mig helt som vanligt mellan värkarna och kunde andas ut. Jag tyckte inte heller det var speciellt jobbigt att inte sova, tyckte det var hur spännande som helst att sitta och klocka värkar och veta att snart var det dags.
När N kom upp på morgonen så var det fortfarande runt tio minuter mellan värkarna, hade alltså inte hänt speciellt mycket. Vi pratade om det och diskuterade om han skulle ställa in sin show direkt eller om vi skulle avvakta. Värkarna kunde ju avta, jag har hört många som haft värkar så där i två eller till och med tre dagar. Han ringde i alla fall och varnade dom att det kanske skulle hända idag och att han skulle höra av sig längre fram på dagen.

Värkarna avtog lite fram på förmiddagen, dom var lika intensiva men kom väldigt oregelbundet och inte så ofta som innan. Jag blev lite besviken och ville inget hellre än att ha mer ont! Det är väl ändå gången i livet man vill ha ont... Jag, N och Cachao gick ut på en promenad och jag fick stanna med jämna mellanrum och luta mig mot N när värkarna kom, det gjorde ondare för varje timma som gick. Det var snart uppe i var tioende minut igen, men ville inte komma tätare. På eftermiddagen hade jag i alla fall så ont att N sade att han förstås inte kunde gå och jobba. Han skulle vara långt bort och det skulle ta tid för honom att komma hem om det skulle sätta igång.

N åkte och hämtade thaisoppa framåt kvällen. Promenader och stark mat, det ska ju hjälpa vad jag hört. Vilket fall som helst var soppa det enda jag kunde tänka mig att äta den dagen. Strax efter att maten var uppäten började det äntligen hända saker. För varje värk var det en minut mindre i mellan. Det var bara tre minuter mellan ett tag och vi började bli stissiga, nervösa och förväntansfulla. Nu hade N städat hela huset... Jag tror det var någon slags terapi. Vi packade ner de sista sakerna i BB väskan, eller väskorna rättare sagt, det blev en hel del grejer till slut. Det gick upp lite till fem minuter mellan och jag ville vänta lite till, ville verkligen inte vara på sjukhuset längre än vanligt. Problemet var att nu gjorde det så ont så jag hade svårt att stå ut. Jag lutade mig mot en vägg eller N vid varje värk och gungade fram och tillbaka. Aj aj aj. Nu var det dags att åka! Jag hade gått med värkar i 24 timmar.

Var nervös för att sitta i bilen i ca 50 minuter som det tog till sjukhuset. Det gjorde ju så mycket ondare när jag satt ner! Det gick ändå bra, jag kramade sönder N's hand medans han körde och lyfte mig från sätet med den andra armen.

Väl framme på sjukhuset fick jag lägga mig på en brits och kolla ctg kurvan. Det kom en kvinnlig doktor som undersökte mig. Hon konstaterade att jag börjat öppna mig men att det inte var någon panik ännu. Hur mycket jag öppnat mig sade hon inte. Jag tyckte inte om doktorn, det kändes som hon var en sådan där person som rullar på ögonen så fort man säger något. Dessutom var jag inte glad av att ligga där med banden runt magen när det gjorde så grymt ont att ligga ner när värkarna kom. Såg på ctg kurvan att värkarna var uppe i nästan 100% i styrka. Vad det betyder vet jag inte, men det var precis så det kändes, att det bara inte kan göra ondare än så där. Hon frågade om jag ville ha epidural. Jag sade nej. Tyvärr blir man heller inte erbjuden något annat, dom har inte lustgas eller akupunktur eller andra lyxgrejer som finns i Sverige.

Vi fick ett rum där vi kunde ställa av våra saker, det var alltså där vi skulle spendera tiden runt förlossningen. Sovrum, vardagsrum och badrum. Bra rum. Jag satte mig i badet eftersom det kändes som om det skulle lindra smärtan. Det gjorde det inte! Jag var uppe på fem minuter igen. N tittade på mig bekymrat och frågade om jag inte skulle tänka på den där epiduralen i alla fall. Nu visste jag nämligen inte var jag skulle ta vägen när värkarna kom, det gick inte att försöka vara tyst och lugn längre och min kropp skakade av trötthet. Jag hade ju inte sovit något natten innan och bara ca 3 timmar natten innan det. Jag bestämde mig för att det var dags för smärtlindring, jag förstod inte längre varför det skulle vara bra att stå där med en sådan smärta i "onödan".

Epidural= himmelriket!!! Ja, så var det verkligen. På bara några sekunder försvann smärtan. Det var inte heller speciellt smärtfyllt att få den. Det var lite läskigt att inte se vad läkaren gjorde, men det var nog lika bra. Jag fick en värk precis som han satte in den så jag hade fullt upp med att försöka hålla mig still. Dom tog även hål på hinnorna så att vattnet gick.
Jag kom till sjukhuset klockan två på natten, runt fyra var smärtan alltså som bortblåst och jag fick lägga mig och sova med ctg banden på. Aaaahhhh, det var skönt! Jag sov i tre timmar. Klockan sju kom doktorn tillbaka och kollade kurvan. Hon frågade om jag hade ont. Det hade jag inte, men kände ett tryck neddåt. Helt normalt sade hon. Hon skulle komma tillbaka runt kvart över åtta för att se om det var dags att gå till förlossningsrummet och börja krysta.

En kort stund efter att hon gått fick jag väcka N. Jag MÅSTE på toa sade jag. Det var ett enormt tryck neddåt och allt jag visste var att om jag inte kom på toa NU så visste jag inte vad som skulle hända. Det är nog ingen fara sade N, vänta du lite, hon kommer ju snart igen. Jag väntade några minuter till men när värkarna och därmed trycket kom så fick jag panik. Det här går bara inte!!! Tryck på knappen, jag måste få gå på toa NU!!! Jag hade ju banden och allt på mig så jag kunde inte bara gå. N tryckte på knappen och doktorn kom. Hon undersökte mig och sade att nej, du behöver nog inte gå på toa, det ser ut som att det är dags att börja krysta. Hon sade till oss att hon skulle gå och förbereda förlossningsrummet och att dom där kunde sätta in rör för att ta ut urinet om jag fortfarande kände att jag behövde kissa.

Med en gång hon lämnde rummet började jag småskrika. Det kändes väldigt konstigt och jag kände att jag bara var tvungen att börja krysta där och nu. N försökte lugna mig och säga till mig att inte krysta medans jag skrek att jag måste, så där höll vi på i vad som kändes en evighet men nog inte var längre än några minuter. Jag började få panik! Jag kände ju att huvudet var på väg ut, det kändes som att om jag bara skulle krysta en gång så skulle huvuvdet vara ute. Jag beredde mig på att göra det där i rummet utan läkarna som enligt mig aldrig kom. Till slut kom dom i alla fall med britsen, efter att hört hur jag skrek som en stucken gris. Det gjorde jag också genom hela korridorerna, hela sjukhuset måste hört mig. Jag låg på sidan och var säkert på att huvudet redan var halvvägs ute. Jag kände efter, och visst var det det! En del av ett hårigt huvud kände jag. Jag skrek att han kommer nu, jag känner huvudet, men ingen lyssnade eller trodde mig.
Väl inne på förlossningsrummet ville dom att jag skulle lägga mig på rygg så jag kunde flyttas till sängen bredvid. Det här såg jag som en omöjlighet, hur rör man sig när man har ett huvud mellan benen? Dessutom sade dom till N att stanna utanför rummet för han måste få på sig en rock först. Jag blev skitförbannad. Jag skulle hellre slängt ut alla läkare och bara haft N där. Dom lyssnade ju ändå inte!
Den virriga doktorn, alltså min doktor, som ju skulle ta hand om förlossningen, såg jag stående med sina civila kläder i någon korridor på vägen till rummet. Han såg lite halvt chockad ut.
Jag lades på sängen i gynställning och hörde läkarna konstatera att Oj då, huvudet är faktiskt halvvägs ute, du kan börja krysta nu. Tack f#"¤ för det!!! Samtidigt kom min doktor och N in på rummet.

När jag skulle börja krysta så visste jag helt plötsligt inte hur jag skulle göra. Jag var ju i mer eller mindre chocktillstånd! Jag började andas som jag gjort med värkarna innan och den kvinnliga doktorn fick säga till mig hur jag skulle ta ett djupt andetag och trycka på. Två gånger gjorde jag det och han var ute! Jag var nog inte inne i förlossningsrummet mer än en minut.

Det var en underbart känsla när huvudet kom ut, tyckte inte det gjorde jätteont, det var mer än skön känsla att veta att nu var det värsta över. Resten av kroppen bara flöt med. Han skrek med en gång och det var ett sådant underbart ljud! Han lades på min mage innan dom tog undan honom för vägning och avtorkning. Jag fick sys fyra stygn, jag visste inte att jag spruckit så det gjorde alltså inte ont. Stygnen kändes men det var ju förstås inget mot smärtan innan, så inget att tänka på.

Jag rullades tillbaka till vårt rum där vi fick vila oss i väntan på att vår son skulle få komma till oss. Här lägger dom alla bebisar i kuvös i en timma för att dom inte ska bli så chockade över värmen. Det kändes som en evighet innan han kom. Men det var skönt att vila lite och vi ringde den närmsta famliljen och skickade meddelande till alla. Vi bestämde oss för att kalla honom Oskar. Oskar kom till världen 08.17 den 2008-08-28, en underbar kille på 3380g, 51cm och massor av fint mörkt hår!

Hur allt gick efter får ni snart reda på, men jag tycker det här inlägget blev tillräckligt långt!!! Trött och överlycklig kan tiden efter sammanfattas med i alla fall!