Klagobrev

Dagarna går så grymt fort och så otroligt långsamt på samma gång just nu. Det känns som att alla dagar är likadana och jag har ganska tråkigt om jag ska vara ärlig.
Vi har fortfarande gäster hemma, och det har vi haft i nästan en månad. Det är alldeles för länge och lägenheten är alldeles för liten. Det är jätteroligt att ha familjen här förstås, men det blir lite för mycket av det goda (om jag ska säga det på ett fint sätt). En vecka kvar och sedan är det bara vår lilla familj tillsammans igen.

Just nu känns det bara som att jag klagar på allt. Det är för varmt, det är för trångt, sängen är för hård, jag har huvudvärk, det är för smutsigt, jag håller på att svimma, jag mår illa, jag måste äta men jag vill inte äta... Usch, det är inte likt mig att vara så här negativ och klaga så mycket. Jag får bita mig i läppen flera gånger om dagen för att inte skrika rakt ut.
Det är nog mycket som spelar in, men det största är definitivt graviditeten Jag har inte hälften av tålamodet som jag normalt har. Förra gången jag var gravid var jag inte alls sådan här, men det är klart, förutsättningarna var lite annorlunda då.

O har vaknat flera nätter i rad och bara skrikit. Det har tagit ganska lång tid att få honom att tystna och sedan har jag fått lägga honom bredvid mig så har han legat där och vritt och vänt sig tills han somnat. Vilket har tagit lång tid. N har sovit på soffan eftersom sängen inte är stor nog för oss tre, och jag har varit för lat för att lägga över O i sin säng igen. Det känns dumt att vänja honom vid att sova i vår säng, något han aldrig gjort förrut. Men jag har inte haft orken till något annat. Ska jag vara ärlig så har det varit lite mysigt också, för jag har ofta lagt honom bredvid mig i sängen på dagen också, när han sovit. Eftersom jag inte vågar låta honom sova i vår säng själv så är jag ju "så illa tvungen" att sova där jag med. Den senaste veckan har jag sovit mycket!

Ikväll är jag barnvakt igen. Och det gör det lite svårare när O vaknar och skriker som en stucken gris och förstås väcker lilla L. Sist Ls pappa kom och hämtade honom satt vi allihopa här nere i soffan, vakna och pigga och väntade. Han trodde nog vi suttit så hela kvällen.
O har haft ett uppvak redan, men det gick ganska bra då L fortfarande var vaken. Nu hoppas jag bara att eventuella uppvak väntar tills efter L blivit upphämtad, så att jag kan slappa i soffan.

Nästa inlägg blir mer positivt. Jag lovar!