Lite shopping och mycket sammandragningar...

Nu har jag försökt ta det lugnt i några dagar... Det går sådär. Inget kul alls faktiskt. Tänkte att det kan ju inte vara så farligt att röra sig och göra lite saker i alla fall, så länge jag inte lyfter saker, skrubbar golv och så vidare.
Så igår åkte jag och N och shoppade lite bebissaker, småsaker som skötbädd så vi kan göra om vårt skrivbord till skötbord, lampor till barnrummet, tvättlappar och sånt där. Ville också köpa en bilstol men hittade ingen. Vet dock vilken jag vill ha nu så hoppas på att kunna hitta den här någonstans. Vi gick till flera affärer, kom hem framåt eftermiddagen och sedan gick jag och tittade på N's show. Då började sammandragningarna igen, hade massor igen hela kvällen, och så mådde jag illa hela natten (om det nu hade något med det att göra). Antar att det betyder att det faktiskt gör skillnad, att jag får fler sd om jag är uppe och gör saker. Så nu är det tillbaka till soffan och datorn! En vecka kvar!

Och sex veckor kvar till beräknad födsel. Även om N numera tror att han kommer komma en månad innan. Vilket fall som helst går det framåt med stormsteg. Jag får fortfarande "uppenbarelser" då jag förstår att jag faktiskt ska bli mamma, även om jag borde förstått det för länge sedan. Åh vad jag längtar nu! Jag försöker tänkta hela tiden att han inte kommer att komma tidigt, annars kommer det ju kännas som om man går på övertid även om han kommer på bf dagen.

Nej, nu ska jag ta en kalldusch eftersom poolen är förbjuden denna veckan. JAG ÄR VARM!!!

Längtan...

Jag längtar efter min bebis... Och det är ju bra förstås, för ett tag var jag ju rädd att jag inte skulle vara helt redo. Men det är jag nu. Helt och hållet. Jag vill förstås inte att han ska komma ut precis nu, jag har ju trots allt drygt åtta veckor kvar till beräknad förlossning, så jag hoppas han stannar i magen några veckor till. Jag tror man längtar mer ju mer man känner av bebisen. Han rör sig så mycket hela tiden, sticker ut armar och ben över hela magen och vänder och vrider. Det gör att det blir lättare att förstå att det är en liten varelse där inne.

Jag tycker fortfarande att det är underbart att vara gravid, men nu märks det att det börjar närma sig. Magen är i vägen mer och mer, det blir svårare och svårare att sova, blir trött fort, ont i ryggen och allt det där. Dessutom får jag massor av kramper i vader och fötter, aj aj aj. Och så dom där sammandragningarna... Idag har jag haft ganska så många igen så nu har jag börjat ta dubbla doser av magnesiumtabletterna eftersom tre om dagen inte verkade hjälpa. Men trots alla de sakerna känner jag mig lyckligt lottad som har haft en sådan lätt graviditet än så länge. Hoppas slutspörten går lika bra.

Åtta veckor kvar... Det kommer säkert kännas jättesegt de sista veckorna, men just nu har jag massor som jag ska/ vill hinna med innan lillkillen kommer. Nu på lördag ska jag flyga till Sverige i en vecka och hälsa på till exempel. Och när jag är hemma från det så ska barnrummet inredas, barnsaker/ kläder köpas, och andra saker förberedas.
Det känns som om jag har "lagom" många saker att göra innan det är dags!

Äckliga insekter

Igår såg jag en liten pojke som sprang för livet och skrek och grät efter sin mamma och pappa. Jag trodde först att han hade tappat bort dom eftersom det var i ett hotell med massor av folk. Men nej, det visade sig vara så att en äcklig flygande kackerlacka hade suttit sig på hans axel och han var livrädd!

Jag funderar fortfarande på det där om hur man ska lära sina barn att insekter inte är farliga, när man är livrädd själv. För det är jag. Riktigt riktigt rädd!

En gång satt jag på en fin restaurang tillsammans med några kompisar. Vi visste att det fanns en kackerlacka där eftersom vi såg den när vi kom in, men ingen kunde hitta den. Jag satt med benen upp under hela middagen. Helt plötsligt tittade och pekade alla på mig med skräck i ögonen. Jag blev förstås livrädd eftersom jag förstod att det var det äckliga krypet som var antingen på mig eller väldigt nära mig.
Jag satt lite trångt, och hade svårt att bort där i från, men allt jag kunde tänka var UT, jag måste UT! Det slutade med att jag och även en annan kompis låg på golvet i restaurangen Efteråt när jag kommit ut ur min black out och slutat skrika (vilket jag inte trott att jag gjorde) och insekten var borta, sade jag till min kompis Ha, någon som är lika rädd som mig för insekter! Jag är inte rädd för insekter svarade hon. Men... varför slängde du dig också på golvet då? frågade jag. Öh, därför att du tacklade ner mig där!
Oj då! Jag hade verkligen ingen aning, eftersom jag inte kom ihåg hela händelsen. Mina kompisar lärde sig snabbt att inte vara i närheten av mig när det var insekter runt om.

Andra saker jag gjort pga min lilla fobi.

-Fått en kompis att damsuga upp en grymt stor spindel, och sedan fått henne att slänga dammsugaren men spindeln i (den väldigt dyra dammsugaren!) i en kanal.

-Ringt N och bett han om hjälp när en kackerlacka bestämt sig för att spela död framför dörren till vårt hus (dom spelar alltid döda, dom är aldrig det). N tyckte jag var helt knäpp som ringde honom för det, eftersom han just då befann sig i Tunisien och det var lite dumt att flyga hem för en sådan sak.

-Suttit på min säng i flera timmar och väntat på att N skulle komma hem (även om jag inte hade någon idé när det skulle bli, kunde heller inte ringa honom och fråga eftersom telefonen var för långt bort från sängen), eftersom en insekt satt på golvet framför sängen och stirrade på mig.

Det finns väldigt många fler historier, men jag ska inte tråka ut er med fler!

Nu är jag gravid

Nu känner jag mig verkligen gravid. Det är egentligen först den senaste veckan eller så jag riktigt känner att jag är det. Visst har magen växt länge och jag har känt sparkar länge och allt det där, men av någon anledning känns det annorlunda nu.
För det första känner jag mig ganska stor och klumpig. Det var till och med en tant som såg chockad ut när jag sade att jag hade tre månader kvar, hon tyckte jag var stor! Ska tilläggas att jag ofta får höra motsatsen men i alla fall. Det går helt enkelt inte att ta miste nu, jag ser riktigt gravid ut och jag ser det själv, utan att titta på magen i profil i spegeln.
För det andra har han börjat sparka ganska så hårt där inne, känner konstant hur han rör sig och magen hoppar från en sida till den andra (okej lite till överdrift).
Dessutom känner jag mig obekväm mest hela tiden. Det är obekvämt att sova eftersom det nu är omöjligt att sova på magen och vår säng är alldeles för liten för två personer och en stor mage. Jag känner mig obekväm när jag sitter ner för länge, när jag till exempel kör bil en längre sträcka. Jag känner mig obekväm bara när jag böjer mig eller ställer mig upp. Det är inte så att jag känner mig tung, bara obekväm.
Och jag har drygt tre månader kvar! Jag älskar fortfarande att vara gravid, men börjar nog mer och mer förstå det där med att man kan längta efter att graviditeten tar slut och bebisen kommer ut.
Gud vad skönt ändå, det var ju inte länge sedan jag var rädd att jag bara skulle vara gravid resten av livet och behålla pojken där inne!

Hemsk mamma

Jag tycker det är underbart att vara gravid. Jag vet att jag skrivit det förrut, men måste göra det igen. Ibland blir jag lite rädd att jag inte ska komma till det där stadiet då man vill att sin bebis ska komma ut. Okej missförstå mig inte, det är klart att jag längtar efter min bebis och ser fram emot allt som kommer hända efter födseln, men jag har det bra nu. Det är bekvämt att vara gravid, underbart att veta att någon finns där inne, se magen växa och känna sparkarna. Jag älskar det!
Jag antar att det skrämmer mig lite eftersom jag vet att det är så mycket som kommer att ändras och att jag inte riktigt vet vad det innebär. Just nu är allt som vanligt förrutom att jag är gravid, och det är hur lätt som helst att vara gravid.
Jag får lite dåligt samvete när jag hör folk säga Jag kan inte vänta på att bebisen kommer ut! Medans jag tänker Äh, stanna du så länge du bara vill! Jag kan helt enkelt tycka att det går för fort.
Hjälp, är det här onormalt, låter jag hemsk? Det kommer säkert inte dröja länge förren jag också vill att min bebis ska komma ut... eller?

Gäsp

Klockan är bara strax efter åtta och jag är uppe ur sängen, igen! Nu har jag stigit upp klockan åtta nästan varje dag denna veckan tror jag. Det tycker jag är alldeles för tidigt.
Jag vet förstås att det kommer bli ändå tidigare när lillkillen kommer, men därför skulle det vara skönt att få sova länge nu, innan den tiden kommer.
Men jag får väl se positivt på det, det är jättefint väder, jag har mer tid att göra det jag behöver göra idag (vilket är mycket), och så kanske det är bra att vänja sig vid att sova mindre.
Ja, jag är nog på väg att bli vuxen.

Hur ska detta gå?

Jag ska bli mamma! Ja, alltså jag vet att ni vet det, den här bloggen handlar ju inte om mycket annat, men ibland måste jag säga det till mig själv.

Jag tycker det är helt underbart att vara gravid och njuter av en växande mage och sparkande bebis. Men jag tror att jag glömmer bort ibland att han faktiskt ska komma ut där ifrån snart, ja för 19 veckor går fort!

Hjälp, tänk om jag inte vet vad jag ska göra med bebisen. Jag har alltid passat barn, sedan jag själv var ett barn, och visst det gick jättebra. Men det är barn! Jag ska ha en bebis, jag vet inte vad man gör med en bebis! Tänk om det inte kommer så där naturligt som alla säger att det gör. Tänk om dom skickar hem mig från sjukhuset med lite visa ord på spanska (som jag inte förstår eftersom jag inte är van vid att prata om bebisar på spanska), och så står jag där hemma som ett frågentecken.


Och en annan sak jag tänkt mycket på är hur man ska kunna uppfostra sina barn rätt. Och då menar jag inte i viktiga frågor, som att uppfostra barnen till bra individer, för det är inte ens det jag är orolig för. Jag menar att till exempel uppfostra sina barn till att inte vara rädd för insekter. Sådana knäppa saker tänker jag på. Hur ska jag kunna lära dom att insekter inte är farliga, när jag själv hoppar och springer runt och skriker för minsta lilla kryp...


Nej, nu ska jag lägga mig lite i solen och bara vara gravid. För det är jag bra på!

Var inte rädd för mig!

Men sparka då!

Haha! Jag kände honom!!! Wow! Alltså, jag har ju känt honom länge, men det var första gången jag kände honom PÅ magen! Vilken upplevelse. Jag är helt överlycklig. Jag kände att det var något benigt och litet där inne. Litet men ändå stort.
Jag var inte beredd på det, jag låg på soffan och lade handen på magen. Inte för att han sparkade men för att det är lite mysigt när man vet att någon är där inne. Då sparkade han till! Det kändes riktigt konstigt.

Jag låg sedan en timma i soffan och försökte känna honom igen. Det gjorde jag inte. Sedan låg jag en timma till och tittade på magen för att se om jag kunde se något röra sig. Det gjorde jag inte. Sedan putte jag lite här och var på magen, för att göra han lite arg så han skulle sparka bort mig. Det gjorde han inte. Jag försökte att inte andas så mycket för att det skulle synas mer. Tillslut märkte jag att det nog inte var någon bra idé att hålla andan och dessutom tror jag att jag blev lite skelögd när jag låg och stirrade så där, så jag gav upp.

Egentligen förstår jag inte att det faktiskt bor någon inne i magen. Hur ska man kunna förstå något sådant? En bebis, en levande bebis, i magen... Nej, jag vet inte. Det är nog för stort för att förstå tror jag. Jag antar att man "förstår" det i förlossningen, när huvudet är på väg att komma ut och... aaaajjjjj. Nej, nu tänker vi på något annat.

Som på att vi kanske får reda på om en vecka att det inte är en pojke där inne, utan en flicka! Jag hoppas vi vänjer oss fort i så fall med att säga "hon" istället för "han" som vi ju nu gjort i två månader. Tänk om den lilla flickan föds och vi fortfarande säger "han". Precis som om det inte är nog att hon har en mamma från Sverige, en pappa från Holland och bor i Spanien. Tänk om hon då också tror att hon är en pojke. Nej, säger dom att det är en flicka så hoppas jag vi vänjer oss fort, så stackaren inte behöver bli ännu mer förvirrad än vad som är nödvändigt.

Den tråkiga mamman

Som jag ju skrivit förr har vi en hund hemma hos oss. Inte våran hund, bara en låne-hund om man nu kan kalla det för det. N är helt förälskad i den här hunden och vill nog inte att han ska flytta ut någonsin. Jag tycker också om hunden och även om jag aldrig varit någon djur älskare så tycker jag det är riktigt roligt att ha han här.

Saken är den att genom att ha hunden här så ser jag redan hur våra föräldraroller kommer bli. Det är alltid jag som tar ut honom för hans dagliga promenader, alltid jag som ser till att han har mat och vatten i skålarna och alltid jag som säger till på skarpen när det är något han inte får göra. N är den som leker och gullar med honom och låter honom göra allt! Så fort jag tittar bort så har N slängt mat till honom när vi sitter och äter, eller tagit upp honom i knät i soffan, där han absolut inte får vara!

Ibland är jag på övervåningen, där han heller inte får vara, och hör N viskandes där nere Var är Anna, leta efter Anna, ja där uppe! Och sedan säger han till mig med sina hundögon (N alltså) Han gick upp alldeles själv, han saknade dig! Och sedan är det upp till mig att lära honom, på nytt, att inte gå upp på övervåningen.

Så jag kommer alltså vara den tråkiga mamman som alltid säger vad barnen inte får göra, och skäller ut dom när dom gör det, och N kommer vara den coola pappan som bara leker med barnen och låter dom göra allt dom vill så fort jag tittar bort.

N säger förstås att så kommer det inte alls bli, det är klart att vi måste komma överens och hålla på alla regler tillsammans bla bla bla. Men vänta bara, jag vet nog hur det kommer att bli!

Han hoppade upp hit alldeles själv!

Drömmar om nässpray...

Jag skulle göra allt för en nässpray just nu! Har så ont i bihålorna så jag tror mitt huvud ska explodera. Om jag hör på ett öra så är jag inne i en ganska bra period. Men till och med en nässpray ska jag behöva få tillåtelse att använda från doktorn. Hur skulle det kunna vara skadligt för bebisen att jag använder nässpray? Och vad skulle doktorn, som är en väldigt upptagen man, säga om jag ringde och störde om något sådant litet. Nej, det blir att lida lite till och hoppas det går över fortare än kvickt!
Jag vet att det kanske är många som läser detta som tänker att äh, det kan väl inte spela någon roll, det är klart att du kan ta lite nässpray! Men jag tänker då inte göra något där det finns minsta lilla chans att påverka bebisen negativt. För jag börjar ju bli vuxen och har ansvar för en annan människa nu. Eller så är jag bara paranoid. Mycket möjligt!

Är jag för gammal?

Jag är ju faktiskt 28 år... till och med 29 lite senare i år. Är jag för gammal för att vara på väg att bli vuxen? Tja, nu beror det kanske på vad det betyder att bli vuxen. Om det är att betala hyra, jobba och ha bil, ja då har jag varit vuxen i många år. Om det betyder att ta hand om en man som man hittar klädesplagg och skor slängda i varje rum ifrån och som tror han ska dö varje gång han drar på sig en liten förkylning, ja då har jag också varit vuxen i många år.
Men nu har jag bestämt att bli vuxen, för mig, betyder att helt och fullt ta ansvaret för en annan person. Och det är just det jag börjar göra nu... jag är nämligen gravid!

Skulle jag och min man själva bestämma, så skulle vi varit vuxna för flera år sedan, men man kan ju inte alltid bestämma det själv! Nu är jag gravid, eller nu är vi gravida som man så fint ska säga idag, i 14 veckan och det är alltså så länge jag varit vuxen.

Även om jag är en sådan där som tycker om att säga att "bara så mycket man vill själv behöver ändras" om allting, så förstår till och med jag att så kanske inte är fallet med just detta. Men det kanske jag förstår för att jag faktiskt är vuxen?!
Saker har ju redan ändrats utan att jag har kunnat påverka speciellt mycket. Jag äter heeeela tiden, när jag förrut var nöjd med en eller två gånger om dagen! Visst skulle jag kunna äta mindre, men då skulle jag ju må illa istället, och dessutom skulle min doktor bli ännu argare på mig för att jag skulle gått ner ännu mer i vikt, så det är inget alternativ! Och sedan är det ju saker man inte kan eller ska göra, som att dricka alkohol tex. Tack gode gud för att jag mådde illa de tre första månaderna och på så sätt inte hade det minsta lust att ta en öl eller ett glas vin, annars skulle den där Thailands resan kunnat bli riktigt jobbig. Fast nu blev den ju riktigt jobbig i alla fall eftersom jag mådde illa hela tiden... ja, ja man kan inte alltid vinna.
Jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst som ändras när man blir gravid, men jag ville bara säga att det är ju tur att jag har ändrats och blivit vuxen och inte alls tycker det är jobbigt att ändra dessa sakerna!