Men sparka då!

Haha! Jag kände honom!!! Wow! Alltså, jag har ju känt honom länge, men det var första gången jag kände honom PÅ magen! Vilken upplevelse. Jag är helt överlycklig. Jag kände att det var något benigt och litet där inne. Litet men ändå stort.
Jag var inte beredd på det, jag låg på soffan och lade handen på magen. Inte för att han sparkade men för att det är lite mysigt när man vet att någon är där inne. Då sparkade han till! Det kändes riktigt konstigt.

Jag låg sedan en timma i soffan och försökte känna honom igen. Det gjorde jag inte. Sedan låg jag en timma till och tittade på magen för att se om jag kunde se något röra sig. Det gjorde jag inte. Sedan putte jag lite här och var på magen, för att göra han lite arg så han skulle sparka bort mig. Det gjorde han inte. Jag försökte att inte andas så mycket för att det skulle synas mer. Tillslut märkte jag att det nog inte var någon bra idé att hålla andan och dessutom tror jag att jag blev lite skelögd när jag låg och stirrade så där, så jag gav upp.

Egentligen förstår jag inte att det faktiskt bor någon inne i magen. Hur ska man kunna förstå något sådant? En bebis, en levande bebis, i magen... Nej, jag vet inte. Det är nog för stort för att förstå tror jag. Jag antar att man "förstår" det i förlossningen, när huvudet är på väg att komma ut och... aaaajjjjj. Nej, nu tänker vi på något annat.

Som på att vi kanske får reda på om en vecka att det inte är en pojke där inne, utan en flicka! Jag hoppas vi vänjer oss fort i så fall med att säga "hon" istället för "han" som vi ju nu gjort i två månader. Tänk om den lilla flickan föds och vi fortfarande säger "han". Precis som om det inte är nog att hon har en mamma från Sverige, en pappa från Holland och bor i Spanien. Tänk om hon då också tror att hon är en pojke. Nej, säger dom att det är en flicka så hoppas jag vi vänjer oss fort, så stackaren inte behöver bli ännu mer förvirrad än vad som är nödvändigt.