Den tråkiga mamman

Som jag ju skrivit förr har vi en hund hemma hos oss. Inte våran hund, bara en låne-hund om man nu kan kalla det för det. N är helt förälskad i den här hunden och vill nog inte att han ska flytta ut någonsin. Jag tycker också om hunden och även om jag aldrig varit någon djur älskare så tycker jag det är riktigt roligt att ha han här.

Saken är den att genom att ha hunden här så ser jag redan hur våra föräldraroller kommer bli. Det är alltid jag som tar ut honom för hans dagliga promenader, alltid jag som ser till att han har mat och vatten i skålarna och alltid jag som säger till på skarpen när det är något han inte får göra. N är den som leker och gullar med honom och låter honom göra allt! Så fort jag tittar bort så har N slängt mat till honom när vi sitter och äter, eller tagit upp honom i knät i soffan, där han absolut inte får vara!

Ibland är jag på övervåningen, där han heller inte får vara, och hör N viskandes där nere Var är Anna, leta efter Anna, ja där uppe! Och sedan säger han till mig med sina hundögon (N alltså) Han gick upp alldeles själv, han saknade dig! Och sedan är det upp till mig att lära honom, på nytt, att inte gå upp på övervåningen.

Så jag kommer alltså vara den tråkiga mamman som alltid säger vad barnen inte får göra, och skäller ut dom när dom gör det, och N kommer vara den coola pappan som bara leker med barnen och låter dom göra allt dom vill så fort jag tittar bort.

N säger förstås att så kommer det inte alls bli, det är klart att vi måste komma överens och hålla på alla regler tillsammans bla bla bla. Men vänta bara, jag vet nog hur det kommer att bli!

Han hoppade upp hit alldeles själv!