Bilden säger allt

Jaha, så började det blåsa igen. Och träställningen är nu nerblåst för fjärde gången. Numera pratar vi inte så mycket om det här hemma. Det blir mest en liten suck och så väntar man tills blåsten har försvunnit.
Jag tycker inte om blåst. Och det gör inte hunden heller. Jag har försökt mestadels av dagen att få ut honom ur huset, utan att lyckats. Så fort jag vänder mig om har han tassat in och lagt sig innanför dörren. Och för varje gång man tittar bort är han ett steg längre in i huset.

Jag ber om ursäkt för det konstiga inlägget igår. Vi hade väldigt bråttom, men eftersom jag var klar, och N inte var det så tänkte jag att jag skulle ha tid att skriva ett par rader i alla fall.
Men det gick till som det brukar göra i det här huset. Jag var klar i tid. N var det inte. Jag väntar. Och väntar. Och väntar. Och precis när jag börjat med något nytt, eftersom jag ändå fått vänta så länge, så är N klar. Vi måste gå! Kom igen! Då är det bara att avsluta det man håller på med fortare än fortast och så bär det iväg. Det är därför det blev ett litet hjälp till rubrik igår, eftersom jag var tvungen att skriva något och det var det enda jag hann tänka.
Det där med att tjejen alltid tar så långt tid på sig, och killen hela tiden måste vänta, har jag aldrig förstått mig på. Så är det inte här!