Är det verkligen en pojke?

Idag har jag äntligen tagit mig till bassängen igen. Har inte simmat på 2 och en halv vecka. Kände äntligen att jag hostar så pass lite att dom andra i bassängen inte tror att jag kommer dit med en dödlig sjukdom. Jag kände förstås inte alls för att gå, men jag ska ju bli en sådan där person som inte skjuter upp allt. Idag är det måndag, så det kändes som om det var en bra dag att börja mitt nya liv.

Dessutom har jag lyckats få allt jobb gjort som måste göras idag, nu är det bara storstädningen som ska göras, och eftersom jag varit och simmat så har jag massor av energi att göra det! Okej, massor kanske är att överdriva, men man måste ju peppa sig själv lite.

Imorgon är det doktorbesök på schemat! Det var ca fem veckor sedan sist så det ska bli jättekul. Hoppas vi får göra ett ultraljud igen och se så att det lille mår bra, och se om det faktiskt är en pojk. Samtidigt som det ska bli roligt att gå så oroar man sig förstås alltid, över allt. Orolig för att jag inte gått upp i vikt, orolig att jag gått upp för mycket i vikt (vilket det mer lutar till nu), orolig att något ska ha gått fel med bebisen sedan sist, att han kanske inte växt tillräckligt eller något annat värre, och orolig att jag har en cysta.

Fast om jag ska vara rationell så spelar det nog inte så mycket roll om jag gått upp för mycket eller för lite eftersom bebisarna brukar ta vad dom behöver ändå. Och visst måste han ha växt, magen har det ju definitivt. Och inte tror jag det är något annat fel på bebisen heller, jag känner ju honom varje dag. Det enda som jag kanske fortfarande tror är att jag har en cysta, men det tror jag i så fall är ofarligt för både mig och bebisen. Jag har haft det förrut och dom verkar försvinna av sig själva.

Så nu ska jag sluta att oroa mig och sätta igång med städningen!

Pojke eller flicka?