Ingen bra dag...

Det började med att N frågade mig femtio-elva gånger om jag var på dåligt humör. Det var jag inte. Visst jag är trött efter att ha sovit dåligt i en månad och rastlös och uttråkad för att jag knappt får göra någonting. Men inte mer än vanligt. När han frågade den femtio-tolfte gången så blev jag på dåligt humör! Och sedan har jag inte riktigt kunnat dra mig ur det.
När jag och N hade ätit en god middag här hemma och ultraljudet närmade sig så var jag i alla fall på väg ur mitt dåliga humör. Hade ju liksom inget att gnälla över egentligen, och jag ser alltid fram emot att se min lilla pojk på ultraljud! Men så kom jag till sjukhuset...

Doktorn som gjorde ultraljudet hade jag även förra gången, och jag förstod redan då att han är lite speciell. Han är den enda på hela sjukhuset som går runt i jeans, han ser mer ut som en mc kille eller nåt då han lunkar fram med sitt långa hår i en slarvig hästsvans.
Förra gången var han arg på oss för att vi inte hade papper med oss från tidigare undersökningar. Efter att ha förklarat att ingen sade till oss att ta med det, och efter att N "charmat" honom lite så var han ändå trevlig och visade och förklarade vad han gjorde.
I dag var N inte med, så jag försökte charma honom själv. Jag trodde först det fungerade, men det gjorde det nog inte. Han började med att visa hjärtat, navelsträngen och huvudet. Sedan sade han inget mer resten av undersökningen. Han gick över ett område, någonstans vid ryggen av bebisen, om och om igen. Klickade, mätte, gick lite fram och tillbaka över området, klickade, mätte... Hur länge som helst. Han sade inget och jag blev lite orolig att något var fel.
Helt plötsligt var han klar och sade till mig att torka bort allt gel på magen. Jag frågade lite snabbt om allt såg bra ut, Ja, öhh, vi måste titta på bilderna, fick jag till svar. Och sedan sprang han i stort sätt ut ur rummet. Han var borta innan jag hunnit sätta mig upp på britsen.
Va?! Vad var det som hände? Nu blev jag ju jätteorolig. Jag vet att han inte är den som ska ge mig resultaten och så vidare, och att han är lite skum, men han kunde väl gjort det på ett lite bättre sätt eller?

Som tur var ska jag till min doktor på tisdag morgon och får väl reda på resultaten då, men det betyder ändå fyra hela dagar att gå och oroa sig! Ville även fråga hur mycket han väger nu ungefär, men det fanns ingen chans. Så nu är jag alltså på ännu dåligare humör.

AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHH

Ännu ett läkarbesök

Idag var det dags för doktorsbesök igen, vanlig kontroll. Det var fyra veckor sedan sist så det var dags för vägning, att kolla blodtryck och så vidare. Det känns som om jag gått upp fem kilo sedan senast, gissade på tre. Ett halv kilo hade jag gått upp! En halvt kilo... gud, bebisen måste ju gått upp mer än det nästan, och jag har ätit en massor!!!
Vår doktor var som vanligt igen, alltså virrig. Fick födelsedatum och vecka helt fel, men det ordnade sig som alltid.

Eftersom sammandragningarna fortsatt ville han göra ett snabbt ultraljud och kolla så att allt såg bra ut. Bebisen låg med huvudet ner, men jag tror inte att han var fixerad. Och jag hade öppnat mig 2 cm! Var inte öppen någonting för en vecka sedan. Om det inte skulle varit så att jag läst på och vet att man kan vara öppen 2 cm många veckor så skulle jag nog fått lite panik. Det låter ju verkligen som att det är på gång eller hur?! Doktorn sade Jag tror inte att det är på gång riktigt ännu, det kan hända att han kommer lite innan BF, men jag vet inte... Han skulle alltså lika gärna inte behövt säga någonting.
Allt annat såg bra ut. Jag ska tillbaka på torsdag för ett mer genomgående ultraljud, det blir sent torsdag eftermiddag och det betyder att jag får gå utan N för första gången, eftersom han måste jobba. Tror kanske att dom kommer uppskatta vikt då, så det ska bli spännande. Sedan ska jag tillbaka nästa tisdag för mer tester.

Jag tycker det är häftigt att det händer grejer nu, även om det kommer ta sex veckor till, eller ännu mer, så händer det ju mycket nu; jag har öppnat mig, har sammandragningar, går till doktorn var och varannan dag...

Nu vill jag ännu mer börja med barnrummet och fixa med allt annat som ska vara gjort innan lillen kommer. Nu får det vara nog med att sitta still! (Tyvärr håller inte doktorn med...)

Du måste vänta 10 dagar till!

Igår sade jag till N att vi kanske skulle ringa till vår doktor och fråga om han tyckte vi skulle komma in och kolla upp sammandragningarna (=sd) eller inte. Har tid med honom nästa vecka, men sd har ökat mycket sedan jag kom tillbaka till Sverige, och var uppe i runt 5 i timman. Fortfarande inte onda men man vill ju veta att allt ser bra ut. Vi bestämde att vi inte kunde förlora något på att ringa i alla fall.

Tillslut fick vi lokaliserat honom, han var på ett sjukhus i palma och förlöste en bebis. Han hälsade genom sköterskan att vi kunde komma till det sjukhuset om vi ville så kunde han möta upp oss där. Jag hatar verkligen att vara till besvär och var inte speciellt sugen på att gå. Samtidigt som jag ville veta om något var fel så hade jag ju heller inte ont eller så. Efter mycket övertalande från N så åkte vi i alla fall in. Planen var att vi kunde titta runt på sjukhuset för att se om vi kan tänka oss att föda där, träffa vår doktor lite snabbt, ta ett par tester och sedan köra hem och förbereda oss för en mysig middag ute. N hade en ledig kväll, och det händer ju inte speciellt ofta så det hade vi verkligen sett fram emot!

Precis som alltid med oss så gick det inte riktigt som vi trott. Vi anmälde oss i receptionen och hann knappt sätta oss ner innan dom ropade in oss. Wow, tänkte vi, det här måste vara rekordsnabbt! Vi gick till ett litet rum där en sköterska kom och tog lite blodtester. Sedan satt vi där i en evighet. En annan sköterska kom och frågade vad vi ville ha för slags rum. Öh, vi hade ju liksom inte tänkt att stanna så länge, vad ska vi med ett rum till? Det visade sig att vi skulle vänta där inne istället, ta mer tester där och vänta på vår doktor. Okej, inte så mycket att göra.

Fick ta urintest, gyntest för att se att jag inte öppnat mig, ctg kurva för att mäta bebisens hjärtljud och mina sammandragningar. Jag fick en spruta för att stoppa värkarna, ta mer blodtest och fick dropp. Hallå, hur hände detta? Från att vilja ha lite rådgivning av doktorn så låg jag helt plötsligt på en sjukhussäng och gjorde miljoner tester samtidigt som vi försökte förklara för varje ny sköterska att jag mår ju faktiskt bra!

Vi tittade konstant på klockan, som blev mer och mer, och tänkte bara på våran goda middag på våran favoritrestaurang. Vi kom till sjukhuset klockan två, och klockan nio, äntligen, kom vår doktor. Jiippii, nu skulle vi få gå tänkte vi! Men nej. Han sade att alla tester såg bra ut som kommit tillbaka, de väntade fortfarande på något. Han ville att jag skulle stanna över natten eftersom jag fått sprutan som dom inte visste hur jag skulle reagera på och för att alla tester inte var tillbaka. Jag ville börja gråta, ville verkligen inte stanna där över natten! Men, inte mycket att göra.

N fixade så att jag fick mat (äcklig sjukhus mat) och tv och så gick han vid tio. Min plan var att försöka somna så fort som möjligt och sedan vakna lagom till att N kom tillbaka på morgonen, vid åtta. Den planen gick inte heller så bra, vaknade varje timma för att sedan vara klarvaken klockan 4.30... var glad att jag hade tv i alla fall.

N kom som lovat klockan åtta och vår doktor kom strax innan 8.30. Han sade att alla tester såg bra ut. Han sade att eftersom jag nu bara hade 2 sammandragningar i timman så var det ingen fara och jag kunde gå hem.

Jag ska nu äta antibiotika i åtta dagar, i fall det är en infektion på gång som dom inte kan se. Dessutom är jag beordrad sängläge i ca 10 dagar. Dom vill inte att bebisen ska försöka ta sig ut inom dessa 10 dagar. Kommer han efter räknas det inte längre som för tidigt födsel, så då är det ingen fara. Han trodde ändå att om inget nytt skulle hända den här veckan så kommer han nog som beräknat.

Våran mysigt planerade kväll hände ju inte direkt, men nu när det är gjort känns det bra att ha tagit alla tester och veta att det är okej. Inte så kul att inte få göra något, men å andra sidan är det ju inte en lång period.

Framför allt fick vi oss en liten tankeställare, och förstod plötsligt hur nära det är nu, om han kommer tidigt eller inte!

En annan sak som är bra så här efteråt är att vi fått "känna" på sjukhuset lite. Även om jag inte alls var glad av att vara där igår så är vi väldigt positiva till sjukhuset. Rummet vi fick (nu kanske man inte alltid får ett sådant stort med ändå) var fantastiskt med två sängar i sovrummet, fåtölj och tv, ett vardagsrum med soffor, skrivbord, tv och kylskåp och ett jättefräscht badrum. Dessutom var alla, och det var många vi träffade, från personalen väldigt glada och trevliga, och det är inte alltid självklart i Spanien! Dom har ju lite annat temperament än oss... Och alla andra salar och liknande vi såg verkade bra och fina. Jag tror vi skulle bli riktigt bra omhändertagna där.

Nu är jag trött. Trött på att ligga ner, som jag gjort mer eller mindre sedan klockan 2 igår, men också grymt trött efter en natt med kanske 3 timmars sömn. Så tidigt i säng!!!

Privatförsäkring i Spanien= Många timmar på sjukhuset men rum finare än många hotellrum!

I scream, you scream, we all scream for icecream!

Jag glömde ju att skriva det viktigaste av allt. Gissa vad doktorn sade var bra för mig att äta?! Glass!!! Jag skojar inte, han sade att det är bra för mig att äta glass! Alla som känner mig vet förstås att detta är det absolut det bästa jag vet, och jag äter gärna minst en glass om dagen. Men nu ska jag äta ännu mer, och inte ha dåligt samvete alls! Nu har jag precis slukat i mig en stor hemmagjord milkshake, mmmmmmmm.


Åh vad jag tycker om min doktor!

Den normala doktorn

Våran virriga doktor har helt plötsligt blivit normal!

Vi gick till doktorn igår för en vanlig koll och genomgång av blodtest och ultraljud jag nyss gjorde. Innan vi gick in så drog jag och N den vanliga ramsan öh, vad är ditt födelsedatum, och du är i vecka (och något som är helt fel), det är viktigt att du äter saker som sardiner, tonfisk, actimel etc etc etc. Och så skrattade vi lite och gjorde oss redo för att höra denna ramsan, för femtioelfte gången av doktorn.

Han sade ingenting av detta! Han började med att säga mitt födelsedatum, och detta helt rätt. Sedan räknade han ut vilken vecka jag var i, och fick rätt på dagen! 30+3. Jag och N tittade på varandra lite i chock. Järn värdet var lite lågt ännu så han började räkna upp saker som var bra för mig att äta, jaha, här kommer det tänkte jag. Men nej, helt nya saker denna gången, som att det är bra att ta järntabletterna med appelsin juice, och att det finns en hel del järn i jordgubbar (mums). Han sade i och för sig tonfisk igen, men rättade sig själv och sade att just det, det tycker ju inte du om, du är skandinav och vill bara äta lax och så skrattade han lite. Va?! Han kommer helt plötsligt ihåg saker.

Allting såg bra ut i alla fall, jag hade gått upp ytterligare 1,8 kilo, detta på tre veckor. Jag gissar på att jag kommer gå upp 4-5 kilo till de här sista veckorna, om jag fortsätter i denna takten i alla fall. De där dagarna då jag oroade mig för att jag inte gick upp något i vikt känns långt borta. 12-13 kilo totalt skulle jag tro att det blir, och det känns ju ganska normalt, och helt okej.

Det enda jag inte tyckte om med besöket idag är att jag fick gå från att äta två tabletter om dagen till att äta 6! Nu blir det en multivitamin, 2 järntabletter och 3 magnesium tabletter som jag ska äta för att jag har ganska mycket sammandragningar. Jag får snart skaffa mig en sådan där låda som äldre personer har, en sådan där med fack för varje dag så att man ska komma ihåg alla tabletter man måste ta.

Mer givande än förväntat

Jag var väldigt nära att få ett skratt anfall idag hos doktorn. Det första han frågade efter var ju förstås mitt födelsedatum och sedan berättade han att det var väldigt viktigt att jag äter rätt Det är bra att äta tex tonfisk och sardiner och det är väldigt bra att dricka actimel! Känns det igen? Han undrade nog varför både jag och N hade ett sånt stort leende på läpparna.

Jag hade gått upp 2 kilo sedan senast, alltså ungefär på en månad. Sammanlagt 6 kilo betyder det. Vi får väl se hur mycket jag går upp de sista tre månaderna. Jag får ofta höra att jag inte gått upp något förrutom på magen och att jag antagligen inte kommer bli så stor. Tänk om jag istället helt svullnar upp nu i slutet, kanske samlar på mig massor av vatten och blir rund som en boll...

Bebisens hjärta dunkade på och var starkt och friskt, så härligt att höra det alltid. Så fort instrumentet sattes mot magen sparkade han till, som för att säga bort med tassarna!
Om två veckor ska vi få göra ett ultraljud igen, för att se så att han växer som han ska. Något att se fram emot igen!
Vi frågade lite om förlossningen och vi får välja i stort sätt vilket sjukhus vi vill. Vi behöver inte ens säga till sjukhuset innan det är dags, det är bara att åka dit. Dessutom ringer dom då till vår doktor och så kommer han och gör förlossningen. Det är kul att vår virriga doktor är med hela vägen tycker jag.

Fick dessutom recept på järntabletter, så nu ska jag börja äta dom och se om jag kan vakna till liv litegrand. Det är frustrerande att vara så här trött hela tiden. Allt som allt ett lyckat doktorsbesök.

Upprepningar

Imorgon är det dags att gå till doktorn igen. N säger att vi inte behöver gå eftersom han lika gärna kan säga allt som doktorn kommer att säga; det är viktigt att inte dra på sig förkylningar, jag ska äta mycket saker som sardiner och tonfisk, ska gärna dricka actimel varje dag. Sedan kommer han att fråga när jag är född, vilken vecka jag är i, fråga vilken medicin jag äter... Ja allt det där han alltid gör!
Vi ska förstås gå i alla fall, spännande att se om något nytt kommer upp.

Den virriga doktorn

Nu har vi varit hos doktorn. Det är så skönt att N inte jobbar dagtid, han har varit med på varje doktorbesök och det tycker jag är kul!
Vi tycker mycket om vår doktor. Han är så där roligt virrig. För många kanske han skulle verkat oseriös, för oss är han perfekt. Vi tycker inte om när saker blir för seriöst, vi vill hellre kunna skratta åt saker. Och vi skrattar åt honom.
Så här gick det till idag. Först, precis som varje gång, så fyller han i lite uppgifter på datorn. Som mitt födelsedatum till exempel. Jag vet inte om han tror att jag helt plötsligt kommit på att jag föddes ett annat år eller vad det är, för om han fyller i det på datorn så borde det ju stå där även nästa gång jag kommer?! Men det gör det inte. Idag sade han Okej, så du är född -88! Öh, nej sade jag, jag är född -79. Ja just det, ha ha, så var det ju, förlåt förlåt. Och det får vi gå igenom varje gång. Sedan är det dags att skriva ner hur långt min graviditet har gått. Vilket ju också borde vara lätt att räkna ut från förra gången. Men inte för honom. Den här gången hade han i och för sig rätt när han räknade ut det, men det var också första gången. Förra gången sade jag till honom tre gånger hur många veckor och dagar jag var, men han skrev ändå ner fel, med säkert två veckors skillnad. Jag orkade inte bråka om det eftersom jag såg att sköterskan stod där bredvid och skakade lite på huvudet och hade förstått att det var fel.

Efter att fyllt i detta på datorn så pratade han om vad som var viktigt för mig att tänka på. Saker jag borde äta och dricka, att jag inte ska gå runt med för lite kläder och dra på mig förkylningar etc. Precis som alla andra gånger vi varit hos honom! N orkade inte berätta för femtio-elfte gången att jag inte tycker om tonfisk och sardiner, så vi båda bara nickade lite i samförstånd.

Han mätte sedan magen, fast inte med måttband, utan med händerna. Ja, magen är nu 23 cm och det är helt normalt i vecka 23. Inte för att jag oroar mig för det, men jag tror inte han skulle kunna mäta med sina händer om det var 20 eller 25 centimeter.
Hjärtljuden var också normala. Han säger aldrig hur fort hjärtat slår, men det bryr jag mig inte om eftersom allt jag vill höra är att det ska vara normalt och bra.

Vågen mätte 64 kilo idag, så då har jag faktiskt gått upp sedan sist! Sammanlagt har jag nu gått upp 4 kilo. Inte dåligt, klappar mig själv på axeln (fast kan inte låta bli att tänka på allt jag åt igår... och att det kanske var därför vågen visade lite mer). Idag var det doktorn själv som vägde mig, normalt är det sköterskan men han orkade väl inte vänta på henne idag (en annan anledning att tro att vikten kanske inte helt stämmer).

Allt såg alltså bra ut och vi var på väg ut ur dörren när han helt plötsligt ropar Åh nej, vänta... Jag visste förstås att det var blodtrycket han glömt att ta.
Kände oss ändå nöjda när vi gick där i från idag att allt tillslut blev gjort. När vi lämnade sjukhuset tittade vi på varandra och började skratta, inget behövde sägas.

Som sagt, för vissa kanske han verkar oseriös, men för oss är han rolig och mänsklig! Han har varit med på vår "bebis-resa" från början och det känns verkligen som om han är uppriktigt glad för oss varje gång vi kommer.

Paljetter och dåligt samvete

Idag har jag sytt. Det låter lite bättre än vad det är. Jag har bara sytt på paljetter på en kavaj. Och innan någon undrar, så nej, inte min eller N's kavaj, vi brukar inte gå runt med kavajer med paljetter på. En show kavaj!
Satt i alla fall och sydde i trädgården med solen i ryggen.
När jag kliade mig lite på axeln nu så märkte jag att det sved till, tittade mig i spegeln, och japp, solbränd. Det kan ju vara kul, men inte när man fått stora märken från linnet och ser ut som en rödbränd engelsman.
Jag får helt enkelt gå runt med liknande linnen hela tiden nu, så att det inte ska synas. Jag brukar nämligen skratta och prata högt om hur knäppa engelsmännen är när dom bränner sig sådär. Ja ja, det ska bli dåligt väder i en vecka nu sägs det, så det blir väl på med tröjor ändå, då syns det inte.

Imorgon är det dags för doktorbesök igen. Det blir väl det vanliga att kolla vikt och blodtryck och sånt. Och så ska jag passa på att berätta att jag har ont i ryggen.
Det var en månad sedan nästan exakt sedan jag var hos min doktor nu, och ungefär lika länge har jag haft ont i ryggen. Det har varit bättre det sista, men bara för att jag inte rört mig speciellt mycket. Och jag kan ju inte sitta still i fyra månader till, jag hade inte så mycket muskler innan graviditeten började och jag vill gärna inte att dom få musklerna jag har tynar bort!

Sedan är det ju det där med vikten. Jag har stått på vågen fem gånger idag... och den visar samma vikt varje gång. Jag vet att jag inte borde bli förvånad, men saken är att jag tycker den visade samma vikt för en månad sedan också. Det är ju meningen att man ska gå upp i vikt! Jag vet att min våg inte är speciellt pålitlig och därför inte bör tänka på det, men jag kan inte låta bli.

Idag har jag därför ätit dubbelt så mycket som vanligt, precis som det ska hjälpa att göra det i en dag. Dessutom har jag dåligt samvete för att jag inte har ätit så mycket frukt och grönsaker som jag borde det sista, så det har jag också proppat i mig idag.
Nu ska jag sluta att oroa mig... och äta lite till!

Nu är ni nyfikna va?!

Äntligen var det dags för ultraljudet! Och aldrig har jag varit så pigg som när jag steg upp i morse. Nio långa veckors väntan på att få se vår bebis igen.

Som vanligt gick ultraljudet alldeles för fort, vi var kanske där inne i 30 minuter, men det kändes mer som 3. Först tittade doktorn på hjärta, hjärna, händer, fötter osv för att se att allt såg rätt till, och det gjorde det ju förstås! Och sedan frågade han oss om vi visste om det var en pojke eller flicka, och vi sade ju att vi hade hört att det var en pojke, men så tidigt som i vecka 13, så kanske lite väl sent att se även om vår doktor då var väldigt säker på sin sak.

Den nya doktorn bekräftade att det var en pojk! Så istället för förvirrad lycka som det nog skulle blivit om han sade att det var en flicka, så var det ren lycka nu! Och ett litet sådant där ryck på axlarna som att säga Ja det är klart, det visste vi ju! Däremot låg han lite med benen ihop så det syntes inte så tydligt. Då blev jag lite besviken för jag ville kunna se själv, man hör så många historier om folk som trott dom skulle få en pojk och ut kom en flicka och tvärtom. Så jag ville liksom se tydligt, så att det inte var någon tvekan. Och det fick jag några minuter senare. Fullträff med bilden och absolut inget att tvivla på. Det var en pojke!

Dessutom var det den sötaste pojken jag någonsin sett, han låg där och svalde vatten och boxade runt. Det häftigaste tyckte jag ändå var när jag kunde se att han rörde sig och samtidigt kände det i magen.

Önskar att vi skulle fått mer kort, men det blev i alla fall ett sött kort på ansiktet.

Först tänkte jag sätta in ett kort här så ni verkligen ser att det inte går att ta fel, det är en liten snopp där. Men sedan började jag fundera och tyckte det skulle vara lite konstigt... Här är hans snopp, titta titta!!! Tänk om man skulle göra det sedan när han är ute ur magen och lite äldre. Här är min pojk, han är 10 år, titta på hans snopp! Så kan man ju inte göra. Därför bestämde jag mig för att inte sätta in den bilden här. Ni får njuta av det söta ansiktet istället!

Titta, är han inte söt!!!

Helt lugn

Förlåt att jag är tjatig, men nu är det bara en dag kvar till ultraljudet! Eller inte ens det, utan bara 16 timmar. Den här gången är jag inte lika nervös inför doktorbesöket. Förra gången var jag nervös för att allt inte skulle vara bra med bebisen, det är jag inte nu eftersom han sparkar mest hela tiden där inne. Dessutom var jag nervös över min vikt, att jag inte gått upp tillräckligt, men det är jag inte nu för nu ska vi till en annan doktor och han vet inte vad jag vägde innan. En vecka efter detta ultraljudet ska vi till vår doktor igen, så jag väntar tills dess med att oroa mig över vikten.

Nu vet jag ju även att det finns en bebis i magen. Första gången innan jag gjorde ultraljud höll jag på att dö av nervositet! Jag har nog aldrig varit så nervös i mitt liv faktiskt. Jag hade nämligen fått för mig att jag inbillat mig att jag var gravid, att jag var skengravid helt enkelt. Trodde doktorn skulle skratta mig rakt i ansiktet och säga att jag var helt knäpp i huvudet för där fanns då ingenting. Detta trots utebliven mens, plus på stickan, illamående och allt annat som händer den första tiden. Skräcken jag kände precis sekunderna innan bilden fokuserade på bebisen kommer jag aldrig glömma. Resten av det doktor besöket kommer jag knappt ihåg, jag var bara så lättad att doktorn sade att han såg en bebis där inne.

Den här gången är jag alltså helt lugn! Det är det skönt att vara, för det finns ju ingenting jag kan påverkar just nu i alla fall. Men sedan är det ju som sagt 16 timmar kvar, så det finns gott om tid att hitta något att stressa upp sig för.
Jag har till exempel hela tiden gått runt och tittat på min mage idag och tycker helt plötsligt den är pytteliten, men den tanken försöker jag trycka bort innan den utvecklas till dum ångest!

Gelé klump

Idag har min kompis A gjort 3d ultraljud. Det är så häftigt, tänk vilka coola saker folk kommer på att man kan göra nu för tiden.

3d ultraljud är inte alls som 2d där man får lite försöka leva sig in i bilden, som man gör när man läser en bok, för att se vad det föreställer. Nej, på 3d ser man tydligt och klart den lilla bebisen. Man kan till och med se drag i ansiktet och kanske till och med se vem bebisen är lik. Nog för att det ser ut lite som om man skulpterat ett huvud utav en gelé klump, nästan lite läskigt om jag tänker efter...

Jag och N har inte riktigt bestämt om vi ska göra det. Eller rättare sagt, vi har inte kollat upp något om det trots att vi båda vill göra det. Det är väl det där med att skjuta upp allt som kommer in igen.

Som vanligt när det är nya saker som kommer upp, så får man alltid höra varför det inte är bra. Det här kommer väl från att folk inte tycker om förändringar, allt ska vara som det alltid är. Tills det helt plötsligt ändras ändå och folk glömmer bort att det var annorlunda förr, då brukar det gå bra.

Det enda som folk kan komma på med 3d ultraljud, för det finns ju faktiskt inget dåligt med det, är det där med att det då inte skulle finnas någon spänning kvar. Varför måste man ta reda på allt innan, då finns det ingen spänning kvar när bebisen kommer!

Hallå, jag kan lova att jag kommer vara hur spänd som helst när bebisen kommer ut. Det spelar ingen roll om jag redan då vet kön och har sett en liten gelé klump på bild. Det finns massor kvar att ta reda på om det lilla krypet! Och det är ju inte så att man ser in i framtiden precis. Bebisen lever faktiskt och finns redan på jorden, det är bara det att den är inne i magen och det är lite svårt att se den. Fast nu börjar det bli lättare, för nu kan man göra 3d ultraljud, och det är jag glad för!

A och Gs söta gelé klump

Tonfisk och sardiner

Ja, så var doktorbesöket över. Fem veckors väntan över på 15 minuter. Och det är klart att allt såg bra ut. Han gjorde i och för sig inget ultraljud, men vi fick lyssna på hjärtat och det slog på precis som det skulle.
Att han inte gjorde ultraljud betyder att vi fortfarande inte vet helt säkert om det är en pojk där inne. Det betyder i sin tur att vi kommer fortsätta kalla bebisen för "han" i tre veckor till, till nästa ultraljud. Vilket betyder att det kommer bli ännu mer förvirrande om dom skulle säga att det är en flicka.

Jag hade gått upp 2,2 kilo. Riktigt stolt över mig själv. Bra att jag hade gått upp någonting, och bra att jag inte gått upp 4 kilo på två veckor som min våg visar. Ännu en anledning att gömma den vågen!

Det som doktorn ändå mest pratar om när vi är där tycker jag, är att jag ska äta bra och nyttigt. Kände mig ju lite falsk när jag nickade och sade att visst, men det gör jag! när jag igår tryckte i mig både en pizza och nachos. Med andra ord, bara ost.
Han räknade upp vad som var extra viktigt och bra att äta: Tonfisk, sardiner, bönor... Jag började undra om han hade en lista på allt jag inte tycker om där på datorn. Sedan satt N och doktorn där, igen, och suckade och himlade med ögonen tillsammans. Äh, det finns väl mycket annat jag kan äta! Bebisen mår ju bra eller hur?!

Är det verkligen en pojke?

Idag har jag äntligen tagit mig till bassängen igen. Har inte simmat på 2 och en halv vecka. Kände äntligen att jag hostar så pass lite att dom andra i bassängen inte tror att jag kommer dit med en dödlig sjukdom. Jag kände förstås inte alls för att gå, men jag ska ju bli en sådan där person som inte skjuter upp allt. Idag är det måndag, så det kändes som om det var en bra dag att börja mitt nya liv.

Dessutom har jag lyckats få allt jobb gjort som måste göras idag, nu är det bara storstädningen som ska göras, och eftersom jag varit och simmat så har jag massor av energi att göra det! Okej, massor kanske är att överdriva, men man måste ju peppa sig själv lite.

Imorgon är det doktorbesök på schemat! Det var ca fem veckor sedan sist så det ska bli jättekul. Hoppas vi får göra ett ultraljud igen och se så att det lille mår bra, och se om det faktiskt är en pojk. Samtidigt som det ska bli roligt att gå så oroar man sig förstås alltid, över allt. Orolig för att jag inte gått upp i vikt, orolig att jag gått upp för mycket i vikt (vilket det mer lutar till nu), orolig att något ska ha gått fel med bebisen sedan sist, att han kanske inte växt tillräckligt eller något annat värre, och orolig att jag har en cysta.

Fast om jag ska vara rationell så spelar det nog inte så mycket roll om jag gått upp för mycket eller för lite eftersom bebisarna brukar ta vad dom behöver ändå. Och visst måste han ha växt, magen har det ju definitivt. Och inte tror jag det är något annat fel på bebisen heller, jag känner ju honom varje dag. Det enda som jag kanske fortfarande tror är att jag har en cysta, men det tror jag i så fall är ofarligt för både mig och bebisen. Jag har haft det förrut och dom verkar försvinna av sig själva.

Så nu ska jag sluta att oroa mig och sätta igång med städningen!

Pojke eller flicka?

Nytt på bebis fronten

Nu har jag kännt lillen i magen i ungefär en vecka, och nu är jag säker på att det måste vara bebisen! Det är ju lite svårt att veta i början om det faktiskt är han eftersom jag inte haft någon sparkande bebis i magen förrut. Men nu har det hållt på så mycket, och det är en ny känsla jag inte kännt förrut, det bara måste vara det. Det är ju lite svårt att förklara, och om man frågar andra hur dom kände det får man ju miljoner olika svar. Det känns som sprattel, det känns som bubblor, det känns som puffar, det känns som... Ja den listan kan man fortsätta skriva på i en evighet. Jag tycker det känns som ett liten finger som knackar lite på magen där inne. Det är min lilla son!

Det kommer kännas lite konstigt vid nästa ultraljud om doktorn ändrar sig förresten. Om han säger att nej, jag hade fel, det är en flicka. Även om jag vet att det var väldigt tidigt att säga i vecka 13 så blir det ju ändå så att man ställer in sig på att det faktiskt är en pojk där inne. Självklart spelar det ingen roll vad det är för kön så länge bebisen är frisk och bla bla bla (rabblar den vanliga ramsan som alla föräldrar måste göra när dom pratar om sådant här), det skulle vara lite konstigt i några dagar bara.

För övrigt har jag varit lite stressad över att jag inte gått upp någonting alls under graviditeten, för det ska man ju faktiskt göra! Och doktorn rynkar alltid på ögonbrynen så där obehagligt när sköterskan berättar hur mycket jag väger. Så nu har jag ätit massor den senaste veckan (eller lite till, för det var ju påsk också strax innan), eftersom det är dags för ett återbesök hos doktorn om en vecka, och jag vill inte se de där rynkande ögonbrynen!
Idag ställde jag mig på vågen, det var väl en knapp vecka sedan jag gjorde det sist, och då har jag plötsligt gått upp mer än ett kilo! Va? På knappt en vecka! Då blev jag ju stressad över det istället. Är det inte så att jag ätit ovanligt mycket onyttiga saker dom senaste dagarna, hmmm. I så fall är det ju inte på grund av bebisen jag gått upp. Då räknas det ju inte. Jag blir galen. Jag tror helt enkelt att jag inte ska ställa mig på vågen här hemma, det räcker väl en gång i månaden hos doktorn! Kanske ska gömma vågen här hemma... Fast då vet jag ju var den är...

Läkarbesök

Ja, idag var det dags för läkarbesök igen. Idag gick vi bara igenom resultaten från förra testen vi gjorde, som visar om det finns hög risk för kromosomavvikelser osv. Det såg jättebra ut! Jag hade till och med gått upp två kilo sedan förra veckan så dom kommer inte lägga in mig på sjukhus.

Det kokade N och våran doktor nämligen ihop förra veckan, då jag hade gått ner två kilo på tre veckor. Medans jag satte mig bekvämt (hmm) i den berömda stolen, så hörde jag hur N och doktorn pratade där ute i andra rummet. N: Ja, problemet med henne är ju att hon mår illa heeela dagarna!!! Doktorn: Oj oj oj, det var verkligen inte bra, det här måste vi göra något åt.

Vad som inte nämndes var att jag ju faktiskt inte spytt även om jag mått illa. Och att jag hade dragit på mig en maginfluensa veckan innan som det tog en vecka att hämta mig från. Ja till slut fick jag i alla fall rett ut detta och doktorn blev lättad och N fick skämmas för att han inte nämnt dessa "små" detaljer.