Man vet aldrig vad som väntar...

Ännu ett intressant besök hos vår doktor! Idag tror jag han frågade om jag var född -88 eller något sådant. Öh, ser jag ut som jag är 20 eller? Tack i så fall. Sedan skrattade vi alla tre, eftersom vi tycker det är kul att han är lite virrig och för att han förstått att vi tycker det är okej att han är lite virrig.

Igår var jag och hämtade upp resultaten från blodtesten jag gjorde senast, sedan lekte jag ju doktor förstås, som jag brukar, och försökte tyda resultaten. Jag kom fram till att mitt Hb värde fortfarande var lågt. Och jag hade rätt! Men jag äter ju redan två järntabletter om dagen, plus en multivitamin tablett, även denna med järn i, så det finns inte så mycket mer att göra. Jag får väl försöka äta mer mat med i järn i... men det är lättare sagt än gjort. För mig i alla fall.
Hade gått upp nästan ett kilo på två veckor. Jag visste väl det. Jag har varit så hungrig det senaste och det har blivit mycket mer glass och kakor än vanligt. Jag har ju bakat!

Gjorde ett ultraljud... igen. Hur många ultraljud gör man här egentligen? Jag kan inte ens hålla räkningen på hur många jag gjort.
Lillen låg med huvudet långt ner, precis som jag redan listat ut, och allt såg bra ut. Ultraljudet skulle nog tagit en minut att göra normalt, men N och doktorn började diskutera jobb så det tog säkert femton minuter i stället. Så medans jag satt där med kletigt gelé på magen så viftade doktorn runt med apparaten samtidigt som han gestikulerade och berättade. Inte berättade vad han såg på skärmen utan vad han jobbat med innan och så vidare. Då och då tittade han på mig och sade skrattande att allt ser bra ut, oroa dig inte, du är väl inte så intresserad av detta samtalet ändå... Så satte han ner apparaten på magen igen för att verka lite seriös men glömde bort den efter två sekunder igen då han kom på något annat viktigt att säga. Jag var inte förvånad.
Sedan säger han när han tittar på skärmen att bebisen brås på sin smala mamma, inte på hans tjocka pappa. Ha ha ha, N var måttligt road. Sedan hade dom en konversation på ytterligare tio minuter om vem av dom som vägde mest och varför. Skulle det komma från någon annan än vår doktor så skulle nog inte N bli så glad eftersom han faktiskt gått ner en hel del i vikt det sista, men på något sätt var det mer roligt att den virriga doktorn sade så där. Det kanske inte är något man förväntar sig direkt.

Efter att ha pratat klart om allt jobb och doktorn förstått att N står på scen varje kväll, och dessutom att vi är "utlänningar" (vad nu det hade med saken att göra), så erbjöd han sig att sätta igång förlossningen en dag som passar oss. Det kan ju kanske vara bra att bli erbjuden om man gått över tiden eller så, men nu har jag faktiskt två och en halv veckor kvar och är inte speciellt intresserad av det. Tack så mycket, men jag tror att jag ser om han kommer av sig självt först! N förklarade att han lämnar scenen om det nu händer under den tiden av dagen, och att alla vet och accepterar detta.

Han stod fast vid att jag kommer föda på BF dagen, alltså 6e september. Jag hoppas inte det för det är den enda dagen vi faktiskt har något inplanerat på schemat... men det får bli ett senare problem. Dessutom så har jag så mycket sammandragningar nu varje dag, så man tycker ju det borde hjälpa lite på traven, men det kanske det gör ändå genom att göra förlossningen lite kortare. Doktorn trodde dessutom att jag skulle ha en relativt lätt förlossning. Det väljer jag att lyssna på!

Jag vet att det blev ett litet långt inlägg idag och mycket snack om min doktor, men är det någon som har en sådan virrig, rolig och bra doktor som mig???