Jag vill verkligen inte att O ska bli rädd för något sådant löjligt som insekter (bara att skriva att insekter skulle vara löjliga gör ont). Jag vill inte springa i väg skrikande när han kommer och visar mig vilken fin insekt han fångat, eller inte kunna ta bort en äcklig insekt som satt sig på honom.
Men jag är rädd. Riktigt, riktigt rädd! Och inte blir det bättre med åren, utan absolut tvärt om. Jag är rädd för nyckelpigor och trollsländor som ju ändå var lite fint och magiskt när man var liten. Jag blev rädd för en liten ödla som hittat sig in i vår lägenhet igår. Inte för att jag är rädd för ödlor, utan för att den var så liten så att den lika gärna skulle kunna vara en maskerad insekt.
En gång under den här säsongen har vi haft en kackerlacka här inne i lägenheten. Som tur var så var jag inte ensam hemma just då, utan Ns syster var där. O låg och sov, och jag var riktigt stolt över mig själv när kackerlackan var borta. Inte för att jag tagit ut den eller dödat den (för det fick jag förstås Ns syster att göra, även om hon också försökte övertala mig att hon var rädd), utan för att jag inte skrek. Jag stod bara uppe på diskbänken och höll för öronen (varför gör jag alltid det när jag är rädd, vad ska det hjälpa?!) och blundade.
Nej, jag måste skärpa mig! Några förslag någon???
Inlägg
1 kommentar:
Usch, jag är också rädd för insekter!! Särskilt spindlar, tvestjärtar och trollsländor. Ingen bra kombination när man som jag jobbar på en förskola. Man vill ju inte överföra sin egen rädsla till barnen.
Men min rädsla har blivit lite bättre med åren!
Skicka en kommentar