Mamma= Dåligt samvete?

Som jag har skrivit förrut så har O haft en jobbig period med amningen nu, och det har bara blivit värre och värre. Han äter, skriker, äter, skriker... Riktigt frustrerande både för mig och honom. Idag fick jag nog och köpte ett paket med ersättning. Eller tillägg. Fast det är nog samma sak.

Mitt mål var att helamma tills han är 6 månader, och sedan börja med annat. Man hör ju från alla håll och hela tiden hur bra det är att amma, och bara amma, tills dom är 6 månader. Därför fick jag lite dåligt samvete. Men något var ju uppenbarligen fel! Antingen kom det inte tillräckligt fort, eller tillräckligt mycket... Dessutom är han ju lång och smal så det skadar nog inte med lite mer kött på benen. Vilket fall som helst så bestämde jag mig för att prova idag.
Jag ammade, gav han några teskedar med morot-smakis-portion, och gav honom sedan 100ml ersättning på flaska. Han slukade den utan problem! Så visst måste han vara hungrig. Jag gjorde samma sak innan han gick och lade sig. Innan jag gick och lade honom kanske det heter förresten. Och han slukade det då också.

Så då kände jag mig väldigt glad över att jag gav honom det. Och nöjd att jag ändå har lyckats helamma i över fem månader. Några veckor hit eller dit kan ju inte spela så stor roll eller hur?! Det är väl bättre att han får i sig tillräckligt med mat... Och jag kommer inte att sluta att amma ännu bara för att jag ger ersättning.
Låter det som om jag är nöjd och glad? Det är jag inte. Nu har jag dåligt samvete för att jag inte började ge honom det tidigare. Han har ju skrikt mer eller mindre i två veckor nu, han kanske har varit jättehungrig!

Är det så här det är att vara mamma? Ska man gå runt och ha dåligt samvete för allt hela tiden? Jag är rädd att det faktiskt är så... Jag är väl på väg att bli vuxen!