Nyårsafton idag! Vi ska fira med mina två bästa kompisar och deras familjer och det ska bli jättekul. Men mest av allt tänker jag nog... hur ska jag orka???
Oskar har börjat med att inte vilja somna om i sin säng på natten. Jag ammar honom, han somnar i min famn, sedan bär jag över honom och han vaknar med en gång, sedan kan han vara vaken och gnälla i en timma. Det går heller inte bättre att lägga honom bredvid mig i sängen. Det känns som om jag varit vaken i fyra månader. Dom där superkrafterna som fanns i början har försvunnit, nu är jag så trött. I går kväll gick jag och lade mig klockan tio, istället för tolv som jag brukar, och Oskar somnade faktiskt när jag bar över honom varje gång, men han vaknade varannan timma hela natten. Trött! Men, men, det vänder säkert förr eller senare!
Han kanske sover bättre när man börjar med mat? Han är ju fyra månader nu och vi har funderat på smakportioner men inte kommit så långt ännu...
onsdag 31 december 2008
söndag 28 december 2008
Gamla och nya vänner
Och titta vilken fin bild jag fick! Börjar jag redan bli en bra fotograf?
lördag 27 december 2008
Sprutor och datorer
Idag hade vi tid för fyra-månaders kontroll hos barnmorskan. Lite konstigt på en lördag kanske, men för oss är alla dagar samma så det spelade ingen roll.
Det roliga hos barnmorskan var att vi fick väga och mäta. Alltså inte mig och N, för det kanske inte skulle vara så kul efter all julmat, men Oskar. Som tur var hade han gått upp bra efter sin förkylning och vägde nu 6.630 gram. Skönt att veta att det fortfarande går bra med amningen, speciellt som det inte fungerar bra alls med flaskan. Suck. Han var nu 65.5 centimeter lång. Han verkar följa sin egna kurva perfekt. Precis på mitten kurvan med vikten, och en linje över med längden.
Det tråkiga med att gå till barnmorskan var att Oskar skulle få sin andra omgång av vaccinationer. Usch och fy. Två sprutor dessutom. Vi fortsätter följa det spanska sprut-schemat eftersom de är lite olika. Barnen vaccineras för samma saker i slutändan men på olika tider i livet, vi tyckte det var lättast att föja det schemat vi börjat på. N fick sitta och hålla i Oskar medans barnmorskan och en sköterska tog ett lår var och stack in nålarna. Han grät lite precis när vätskan kom in men slutade snabbt. Riktigt modig var han. Jag kände mig inte lika modig, jag tyckte så synd om honom.
Efter besköket hos barnmorskan åkte vi till hamnen och åt frukost och shoppade lite till Oskar på rean. Sedan tog jag och mamma en härlig promenad i solen. Det har verkligen varit för lite sol sedan jag kom hit, känner nästan att jag får abstinens besvär! Så jag sög åt mig så mycket jag kunde. När Oskar vaknade igen efter sin förmiddagslur så var han inte lika glad. Stackarn, det märktes att han hade ont. Han fick ingen feber den här gången men han fick lite alvedon i alla fall för värken och då mådde han bättre ett tag.
N har fått tag på en andra hands Mac, en stationär dator, idag. Skitsnygg, det var ett riktigt klipp! Så honom har jag inte sett mycket av idag. Här sitter jag alltså med min lilla billiga minidator, medans han sitter där med sin flashiga mac, i och för sig också billig, och glänser... Ja, ja, egentligen är nog den här datorn perfekt till vad jag vill ha den till så jag klarar mig bra.
Har bara hunnit testa kameran en snabbis nu på kvällen. Inte så lätt. Tänkte jag kunde läsa manualen lite snabbt och lätt, som jag brukar göra med allt nytt. Men oj vad mycket det är att lära sig! Visst kan man ta bra bilder om man sätter allt på automatiska inställningar också, men man kan ju få så mycket snyggare bilder när man kan lite! Det får bli ett lite mer långsiktigt projekt än jag tänkt, men det är ju kul att ta upp en ny hobby, det kan jag behöva!
Clementinerna fick stå modeller idag
Och Oskar också, fast även om han är så underbart söt så lyckades jag inte få något riktigt bra kort av honom, det säger väl en hel del om min fotograf-vana...
Det roliga hos barnmorskan var att vi fick väga och mäta. Alltså inte mig och N, för det kanske inte skulle vara så kul efter all julmat, men Oskar. Som tur var hade han gått upp bra efter sin förkylning och vägde nu 6.630 gram. Skönt att veta att det fortfarande går bra med amningen, speciellt som det inte fungerar bra alls med flaskan. Suck. Han var nu 65.5 centimeter lång. Han verkar följa sin egna kurva perfekt. Precis på mitten kurvan med vikten, och en linje över med längden.
Det tråkiga med att gå till barnmorskan var att Oskar skulle få sin andra omgång av vaccinationer. Usch och fy. Två sprutor dessutom. Vi fortsätter följa det spanska sprut-schemat eftersom de är lite olika. Barnen vaccineras för samma saker i slutändan men på olika tider i livet, vi tyckte det var lättast att föja det schemat vi börjat på. N fick sitta och hålla i Oskar medans barnmorskan och en sköterska tog ett lår var och stack in nålarna. Han grät lite precis när vätskan kom in men slutade snabbt. Riktigt modig var han. Jag kände mig inte lika modig, jag tyckte så synd om honom.
Efter besköket hos barnmorskan åkte vi till hamnen och åt frukost och shoppade lite till Oskar på rean. Sedan tog jag och mamma en härlig promenad i solen. Det har verkligen varit för lite sol sedan jag kom hit, känner nästan att jag får abstinens besvär! Så jag sög åt mig så mycket jag kunde. När Oskar vaknade igen efter sin förmiddagslur så var han inte lika glad. Stackarn, det märktes att han hade ont. Han fick ingen feber den här gången men han fick lite alvedon i alla fall för värken och då mådde han bättre ett tag.
N har fått tag på en andra hands Mac, en stationär dator, idag. Skitsnygg, det var ett riktigt klipp! Så honom har jag inte sett mycket av idag. Här sitter jag alltså med min lilla billiga minidator, medans han sitter där med sin flashiga mac, i och för sig också billig, och glänser... Ja, ja, egentligen är nog den här datorn perfekt till vad jag vill ha den till så jag klarar mig bra.
Har bara hunnit testa kameran en snabbis nu på kvällen. Inte så lätt. Tänkte jag kunde läsa manualen lite snabbt och lätt, som jag brukar göra med allt nytt. Men oj vad mycket det är att lära sig! Visst kan man ta bra bilder om man sätter allt på automatiska inställningar också, men man kan ju få så mycket snyggare bilder när man kan lite! Det får bli ett lite mer långsiktigt projekt än jag tänkt, men det är ju kul att ta upp en ny hobby, det kan jag behöva!
Clementinerna fick stå modeller idag
Och Oskar också, fast även om han är så underbart söt så lyckades jag inte få något riktigt bra kort av honom, det säger väl en hel del om min fotograf-vana...
fredag 26 december 2008
Ett år tills nästa gång
Sista juldagen. Kalkondagen. Moster L och hennes barn och deras barn, samt våran familj kommer för den godaste middagen under julhelgen. Kalkon, hasselbackspotatis och den godaste såsen i världen, mums!
Förrutom att äta allt för mycket så spelade vi sexspelet igen. Det blev nästan för mycket folk idag, 22 personer, men det är alltid kul ändå.
Det roligaste som hände idag var att vår systemkamera helt plötsligt fungerade igen! Den slutade att fungera av någon mystisk anledning strax före Oskar föddes. Bra timing... Jag tvingade N ut att köpa en billig digitalkamera, för innan vi hade något att ta kort med skulle jag minsann inte föda!
Vi har tänkt att lämna in systemkameran flera gånger men har glömt att ta med den varje gång. Och idag fungerade den alltså helt plötsligt. Den bästa julklappen jag kunde få. Den är inte speciellt gammal, jag har inte ens hunnit lära mig den ännu. Jag blir så avundsjuk när jag ser andra som tar så grymt bra kort, som till exempel Linda som har en blogg jag följer. Hon har alltid så fina bilder.
Linda har också en son som är lika gammal som Oskar och här om dagen hade hon en liten film på honom när han skrattade. Åh vad avundsjuk jag blev. Jag försöker med alla mina medel att få Oskar att skratta och det är så nära, så nära men än så länge har det inte kommit.
Nej, nu ska jag gå och öva på att ta bra kort. Oskars bitring blev första övningsobjektet.
Förrutom att äta allt för mycket så spelade vi sexspelet igen. Det blev nästan för mycket folk idag, 22 personer, men det är alltid kul ändå.
Det roligaste som hände idag var att vår systemkamera helt plötsligt fungerade igen! Den slutade att fungera av någon mystisk anledning strax före Oskar föddes. Bra timing... Jag tvingade N ut att köpa en billig digitalkamera, för innan vi hade något att ta kort med skulle jag minsann inte föda!
Vi har tänkt att lämna in systemkameran flera gånger men har glömt att ta med den varje gång. Och idag fungerade den alltså helt plötsligt. Den bästa julklappen jag kunde få. Den är inte speciellt gammal, jag har inte ens hunnit lära mig den ännu. Jag blir så avundsjuk när jag ser andra som tar så grymt bra kort, som till exempel Linda som har en blogg jag följer. Hon har alltid så fina bilder.
Linda har också en son som är lika gammal som Oskar och här om dagen hade hon en liten film på honom när han skrattade. Åh vad avundsjuk jag blev. Jag försöker med alla mina medel att få Oskar att skratta och det är så nära, så nära men än så länge har det inte kommit.
Nej, nu ska jag gå och öva på att ta bra kort. Oskars bitring blev första övningsobjektet.
torsdag 25 december 2008
Mycket bilder, lite text
22 december
Julen närmar sig. Oskar testar sin gåstol för första gången. Den är ganska så populär, han trycker på alla knappar. Fast det förstår han förstås inte. Och mycket gång blir det ju inte eftersom inte mer än tåspetsarna når ner.
Han har ju också lärt sig att greppa saker nu och det går bättre och bättre för varje dag! Bitringara är populära, dels för att dom är lätta att hålla och dels för att dom är goda att tugga på.
23 december
Da'n före da'n. Julen närmar sig. Eller julen börjar väl egentligen den 23e, åtminstone för oss. På eftermiddagen gick vi ut i skogen där massor av marshaller visade oss vägen till tomten. En jättefin tradition som började för några år sedan. Massor av folk letar sig ner i skogen där några musikanter spelar och sjunger julsånger och alla barnen dansar runt granen. Glögg och pepparkakor finns och tomten kommer och delar ut klappar åt barnen.
Efter skogen skyndade vi hem för att spela Bingolotto. N har sagt att om han ska vara i Sverige över vintern så ska vi åtminstone spela Bingolotto varje vecka, och uppersittarkvällen var förstås viktigast av allt! Dessutom dukades det första julbordet upp. Mmmm.
Oskar satte upp sin strumpa vid spisgaveln på kvällen.
24 december
Julafton! Oskar fick med en gång syn på att det fanns en liten färgglad leksak i sin strumpa och bar runt på den hela... tre sekunder kanske, innan han tappade den. Alltid något.
Vi tog en promenad till mormor och morfar på förmiddagen. Oskar sov gott i vagnen i trädgården medans jag minglade med alla miljoner släktingar som lyckats komma samtidigt. När jag kom hem passade jag på att göra mig julfin innan Oskar vaknade.
Oskar blev julfin han med.
Klockan tre, lagom till Kalle Anka gick vi hem till bror M för att fira jul. Mycket av Kalle Anka såg vi, precis som vanligt, inte. N tyckte detta var väldigt konstigt sist vi firade jul i Sverige. Han tycker att allt alla pratar om är Kalle Ankas Jul, men när det väl kom så var det bara han som satt och tittade. I år hade han lärt sig och tittade inte mycket han heller.
Kusinerna lekte lite i väntan på tomten.
Tomten kom som tur var inte länge efter Kalle Anka. Oskars första möte med tomten gick riktigt bra. Han är ju så röd och fin...
Efter tomten var det matdags. Riktigt gott var det. Och efter maten var det dags för favorit sysselsättningen på julafton. Sexspelet. Japp, så heter det. Många säger julklappsspelet, men sexspelet heter det. Många kanske tycker det är kostigt att man spelar ett sexspel med sin släkt, men det är ju sex som i nummer sex förstås. För er som inte vet hur det går till förklarar jag nu, för har ni inte infört det innan så bör ni göra det till nästa jul!
Alla köper två-tre små julklappar var och slår in. Alla klappar läggs i mitten på bordet där alla sitter runt. Första personen börjar att slå en tärning och man går runt bordet. Får man en sexa så får man ta en julklapp. Så går det till tills alla klappar är borta från mitten. Man tar då bort pappret och det är nu som det riktiga spelet börjar. Någon sätter en timer på ca 30-45 minuter, ingen annan vet exakt hur länge. Nu fortsätter man att försöka få en sexa, får man det kan man ta en klapp från någon annan. Så där håller det på tills klockan ringer och man behåller då det man har. Ibland ingenting och ibland mycket. Både jag och N hade stor tur och fick mycket. Det roligaste är att det är små presenter, för kanske 20-30 kronor, men det blir ett riktigt krig om vissa saker.
Efter spelet stannade vi och smälte dagen och när jag var så trött att jag skrattade åt minsta lilla ord så var det dags att avsluta kvällen. Det var en bra julafton!
Jag och Oskar hann också leka lite mellan "aktiviteterna".
25 december
En lugn dag. Första gången vi inte hade något planerat för juldagen tror jag. Lite skönt med en paus måste jag säga.
Jag och kompis E tog en underbar promenad i det vackra vintervädret. Det var frost, vindstilla och soligt. Kan det bli bättre? Det har inte varit många soldagar sedan vi kom hit så det var verkligen skönt.
Annars gjorde vi inte mycket idag. Åt god mat, inte julmat. Gott! Har bara ätit julmat två gånger, men det räcker gott för mig. Vi tittade på Mamma Mia dokumentären också, ett måste när man är Abba-fan. Vi fick äntligen satt in batterier i Oskars mobil, det blev en liten nattlampa som han älskade med en gång!
Han lekte lite med sin sköna nalle som han fick av sin mormor och morfar när han föddes. Och nu ligger han och sussar i sin säng. Det går fortare och fortare att lägga honom nu varje gång, så det går framåt. Det gör det tyvärr inte med flaskan, han vägrade att ta den idag igen, även om han var jättehungrig. Men, men, det problemet tar vi en annan dag. Imorgon är det annandag jul och då ska vi äta den godaste julmaten av alla. Kalkon!
Julen närmar sig. Oskar testar sin gåstol för första gången. Den är ganska så populär, han trycker på alla knappar. Fast det förstår han förstås inte. Och mycket gång blir det ju inte eftersom inte mer än tåspetsarna når ner.
Han har ju också lärt sig att greppa saker nu och det går bättre och bättre för varje dag! Bitringara är populära, dels för att dom är lätta att hålla och dels för att dom är goda att tugga på.
23 december
Da'n före da'n. Julen närmar sig. Eller julen börjar väl egentligen den 23e, åtminstone för oss. På eftermiddagen gick vi ut i skogen där massor av marshaller visade oss vägen till tomten. En jättefin tradition som började för några år sedan. Massor av folk letar sig ner i skogen där några musikanter spelar och sjunger julsånger och alla barnen dansar runt granen. Glögg och pepparkakor finns och tomten kommer och delar ut klappar åt barnen.
Efter skogen skyndade vi hem för att spela Bingolotto. N har sagt att om han ska vara i Sverige över vintern så ska vi åtminstone spela Bingolotto varje vecka, och uppersittarkvällen var förstås viktigast av allt! Dessutom dukades det första julbordet upp. Mmmm.
Oskar satte upp sin strumpa vid spisgaveln på kvällen.
24 december
Julafton! Oskar fick med en gång syn på att det fanns en liten färgglad leksak i sin strumpa och bar runt på den hela... tre sekunder kanske, innan han tappade den. Alltid något.
Vi tog en promenad till mormor och morfar på förmiddagen. Oskar sov gott i vagnen i trädgården medans jag minglade med alla miljoner släktingar som lyckats komma samtidigt. När jag kom hem passade jag på att göra mig julfin innan Oskar vaknade.
Oskar blev julfin han med.
Klockan tre, lagom till Kalle Anka gick vi hem till bror M för att fira jul. Mycket av Kalle Anka såg vi, precis som vanligt, inte. N tyckte detta var väldigt konstigt sist vi firade jul i Sverige. Han tycker att allt alla pratar om är Kalle Ankas Jul, men när det väl kom så var det bara han som satt och tittade. I år hade han lärt sig och tittade inte mycket han heller.
Kusinerna lekte lite i väntan på tomten.
Tomten kom som tur var inte länge efter Kalle Anka. Oskars första möte med tomten gick riktigt bra. Han är ju så röd och fin...
Efter tomten var det matdags. Riktigt gott var det. Och efter maten var det dags för favorit sysselsättningen på julafton. Sexspelet. Japp, så heter det. Många säger julklappsspelet, men sexspelet heter det. Många kanske tycker det är kostigt att man spelar ett sexspel med sin släkt, men det är ju sex som i nummer sex förstås. För er som inte vet hur det går till förklarar jag nu, för har ni inte infört det innan så bör ni göra det till nästa jul!
Alla köper två-tre små julklappar var och slår in. Alla klappar läggs i mitten på bordet där alla sitter runt. Första personen börjar att slå en tärning och man går runt bordet. Får man en sexa så får man ta en julklapp. Så går det till tills alla klappar är borta från mitten. Man tar då bort pappret och det är nu som det riktiga spelet börjar. Någon sätter en timer på ca 30-45 minuter, ingen annan vet exakt hur länge. Nu fortsätter man att försöka få en sexa, får man det kan man ta en klapp från någon annan. Så där håller det på tills klockan ringer och man behåller då det man har. Ibland ingenting och ibland mycket. Både jag och N hade stor tur och fick mycket. Det roligaste är att det är små presenter, för kanske 20-30 kronor, men det blir ett riktigt krig om vissa saker.
Efter spelet stannade vi och smälte dagen och när jag var så trött att jag skrattade åt minsta lilla ord så var det dags att avsluta kvällen. Det var en bra julafton!
Jag och Oskar hann också leka lite mellan "aktiviteterna".
25 december
En lugn dag. Första gången vi inte hade något planerat för juldagen tror jag. Lite skönt med en paus måste jag säga.
Jag och kompis E tog en underbar promenad i det vackra vintervädret. Det var frost, vindstilla och soligt. Kan det bli bättre? Det har inte varit många soldagar sedan vi kom hit så det var verkligen skönt.
Annars gjorde vi inte mycket idag. Åt god mat, inte julmat. Gott! Har bara ätit julmat två gånger, men det räcker gott för mig. Vi tittade på Mamma Mia dokumentären också, ett måste när man är Abba-fan. Vi fick äntligen satt in batterier i Oskars mobil, det blev en liten nattlampa som han älskade med en gång!
Han lekte lite med sin sköna nalle som han fick av sin mormor och morfar när han föddes. Och nu ligger han och sussar i sin säng. Det går fortare och fortare att lägga honom nu varje gång, så det går framåt. Det gör det tyvärr inte med flaskan, han vägrade att ta den idag igen, även om han var jättehungrig. Men, men, det problemet tar vi en annan dag. Imorgon är det annandag jul och då ska vi äta den godaste julmaten av alla. Kalkon!
onsdag 24 december 2008
God Jul
Ett snabbt god jul till allihopa!
Imorgon kommer uppdatering från julen, då ska vi nämligen ha en liten vilodag. Antar och hoppas att ni har aldeles för mycket att göra för att titta in här just nu ändå!
GOD JUL
Imorgon kommer uppdatering från julen, då ska vi nämligen ha en liten vilodag. Antar och hoppas att ni har aldeles för mycket att göra för att titta in här just nu ändå!
GOD JUL
söndag 21 december 2008
Härligt väder... trodde jag
Idag har jag varit utomhus. Massor. Oskar var mycket bättre idag, lite hosta förstås men väldigt mycket mindre. Så jag var på promenad med kompis L och hennes dotter. Och Oskar förstås. Upptäckte att det fanns en bräda man kunde sätta upp så att han kan sitta i vagnen. Det var ju jättebra för det är inte så populärt att åka vagn när han är pigg om han inte får se något. Vi gick en sväng på ön och gick och fikade. Det är verkligen super att gå och fika här ute, då man kan lämna vagnen med sin sovande bebis ute och sitta vid ett bord vid fönstret så man ser om dom vaknar. Jag antar att de flesta bebisar, som Oskar, älskar att sova utomhus!
Det var fint väder idag, sol på förmiddagen och ingen blåst. Perfekt väder för Jul på Liseberg alltså! Okej snö saknades förstås men det finns ju lite fejk snö i alla fall. Vi satte oss i bilen tillsammans med mamma och pappa och körde in mot stan. Vi hade skjutit fram det en hel vecka redan eftersom Oskar varit sjuk, så vi var glada att vi äntligen var på väg. Men i stort sätt direkt när vi satte oss i bilen så började det blåsa och regna, förstås. Japp, tack för den. Vi var ju ändå på väg så det var lika bra att försöka oss på en liten trevlig promenad där inne.
Massor av folk var det, söndag före jul, det kunde man ju räkna ut. Det var sådär kul kan jag berätta. Att det var mycket folk var väl ingen fara, men det tog ungefär en minut innan vi såg ut som dränkta katter och höll på att frysa ihjäl. Alla utom Oskar som låg så varmt och torrt i sin vagn. Vi gick runt, tog lite lotter... tittade på djuren... tittade på ljusen... ja, vad mer gör man? Vi fick nog ganska så fort. Åh, vad skönt det var att komma in i bilen igen. Det var alltså inte speciellt lyckat, men det känns som om det är något man måste göra innan jul. Och nu har vi gjort det. Sedan känns det faktiskt bättre att ha gjort något mer än att bara sitta inne.
Oskar är snart 4 månader. Rutinerna har smugit sig på och dygnsrytmen ser mer eller mindre samma ut varje dag beroende lite på vad vi gör. Jag och Oskar går upp runt åtta varje dag. Han är uppe i en timma, blir sedan trött och sover 30-45 minuter till. Sedan är han vaken runt en och en halv timma och, åtminstone om vi går ut med vagnen, sover runt tre timmar. Efter det är han vaken mestadels av dagen. Han sover en eller två korta perioder på eftermiddagen. Somnar för kvällen mellan 21 och 22. Hur natten sedan ser ut, när och hur ofta han vaknar är däremot helt olika varje natt. Tyvärr. Han somnar heller inte så lätt som jag kanske skulle vilja. Han gråter fortfarande de flesta gångerna innan han somnar in och det kan ta lång tid för honom att somna trots att han är trött.
Så nu ska jag försöka bli lite bättre på det där med att försöka få honom van vid att somna själv. Det går ganska bra dagtid, och på kvällen med. Det spelar ju inte så stor roll då om man måste gå in femtio-elva gånger och stoppa in nappen eller lägga på filten. Men på natten är det svårt! Jag har inte hälften av tålamodet på natten. Det är så jobbigt de gångerna han inte vill somna direkt efter matning, eller då han vaknar av andra anledningar. Oftast är jag lat och ammar honom även om jag vet att han egentligen inte är hungrig, bara för att jag vet att han då kommer somna. Men ofta vaknar han när jag sedan lägger över honom i sängen ändå, och får börja om från början. Antagligen gör jag det jobbigare för mig själv och får säkert sova mindre än om jag låter honom gnälla lite och somna själv.
Nej, nu ska jag samla krafter för att försöka ha det där tålamodet på natten... God luck to me.
Det var fint väder idag, sol på förmiddagen och ingen blåst. Perfekt väder för Jul på Liseberg alltså! Okej snö saknades förstås men det finns ju lite fejk snö i alla fall. Vi satte oss i bilen tillsammans med mamma och pappa och körde in mot stan. Vi hade skjutit fram det en hel vecka redan eftersom Oskar varit sjuk, så vi var glada att vi äntligen var på väg. Men i stort sätt direkt när vi satte oss i bilen så började det blåsa och regna, förstås. Japp, tack för den. Vi var ju ändå på väg så det var lika bra att försöka oss på en liten trevlig promenad där inne.
Massor av folk var det, söndag före jul, det kunde man ju räkna ut. Det var sådär kul kan jag berätta. Att det var mycket folk var väl ingen fara, men det tog ungefär en minut innan vi såg ut som dränkta katter och höll på att frysa ihjäl. Alla utom Oskar som låg så varmt och torrt i sin vagn. Vi gick runt, tog lite lotter... tittade på djuren... tittade på ljusen... ja, vad mer gör man? Vi fick nog ganska så fort. Åh, vad skönt det var att komma in i bilen igen. Det var alltså inte speciellt lyckat, men det känns som om det är något man måste göra innan jul. Och nu har vi gjort det. Sedan känns det faktiskt bättre att ha gjort något mer än att bara sitta inne.
Oskar är snart 4 månader. Rutinerna har smugit sig på och dygnsrytmen ser mer eller mindre samma ut varje dag beroende lite på vad vi gör. Jag och Oskar går upp runt åtta varje dag. Han är uppe i en timma, blir sedan trött och sover 30-45 minuter till. Sedan är han vaken runt en och en halv timma och, åtminstone om vi går ut med vagnen, sover runt tre timmar. Efter det är han vaken mestadels av dagen. Han sover en eller två korta perioder på eftermiddagen. Somnar för kvällen mellan 21 och 22. Hur natten sedan ser ut, när och hur ofta han vaknar är däremot helt olika varje natt. Tyvärr. Han somnar heller inte så lätt som jag kanske skulle vilja. Han gråter fortfarande de flesta gångerna innan han somnar in och det kan ta lång tid för honom att somna trots att han är trött.
Så nu ska jag försöka bli lite bättre på det där med att försöka få honom van vid att somna själv. Det går ganska bra dagtid, och på kvällen med. Det spelar ju inte så stor roll då om man måste gå in femtio-elva gånger och stoppa in nappen eller lägga på filten. Men på natten är det svårt! Jag har inte hälften av tålamodet på natten. Det är så jobbigt de gångerna han inte vill somna direkt efter matning, eller då han vaknar av andra anledningar. Oftast är jag lat och ammar honom även om jag vet att han egentligen inte är hungrig, bara för att jag vet att han då kommer somna. Men ofta vaknar han när jag sedan lägger över honom i sängen ändå, och får börja om från början. Antagligen gör jag det jobbigare för mig själv och får säkert sova mindre än om jag låter honom gnälla lite och somna själv.
Nej, nu ska jag samla krafter för att försöka ha det där tålamodet på natten... God luck to me.
lördag 20 december 2008
Äntligen på bättringsväg
Min sötnos har äntligen börjat bli bättre. På förmiddagen var han som en solstråle. Vi var ute och gick med vagnen trots det fruktansvärda blåsiga vädret och han sov så gott, precis som han alltid brukar göra i vagnen. På eftermiddagen blev det en hel del gråt men han tog igen leendena på kvällen igen.
Vi testade hoppgungan härom dagen, det står 4-5 månader på den och han är ju snart 4 månader. Men det gick inte, hålen för armarna var för långt upp, han var alltså inte lång nog. Tråkigt tycker jag, jag tror han skulle tycka om den. Så idag tog vi fram gåstolen. Det står 6 månader på den, men det spelar ju ingen roll om han inte kan gå med den ännu, tänkte han kunde tycka det var kul att sitta i den åtminstone. Och det gjorde han faktiskt. Han tröttnar ju fort såklart, men det var kul ett tag i alla fall.
Oskar börjar tappa sitt fina hår nu, han är lite så där härligt tunnhårig på vissa fläckar. Han har ju mycket hår kvar förstås, och det som är kvar är väldigt långt så han kan ju alltid kamma det över de kala fläckarna. Jag har alltid tyckt att combovers är lite roliga, Oskar kanske kan bli den yngsta med det? Än så länge är vi inte där men vem vet, det kanske kommer?!
fredag 19 december 2008
Färdig!
Muuuu
Nu trodde ni att jag hade försvunnit igen va?! Men nej då, jag har faktiskt blivit ganska så datorberoende redan. Det är bara det att förutom att Oskar varit sjuk har det inte hänt mycket. Så nu ska ni bara få höra om Oskars förkylning. Väldigt roligt. Hmm.
Dagen efter vi varit på sjukhuset var han fortfarande inte bättre, andningen var tung och snabb och det syntes att han kämpade. Vi tänkte åka in till sjukhuset igen men han var så glad och pigg hela dagen och framåt eftermiddagen började det lätta så vi struntade i det till slut.
Igår märkte jag att han börjat äta mindre. Lika ofta som vanligt men mycket mindre varje gång. Han sov nästan hela dagen och var väldigt grinig när han var vaken. Andningen var mycket bättre men annars verkade han sämre än innan. Han sov mycket på eftermiddagen vilket han aldrig brukar göra och han somnade varje gång han åt.
Idag var det samma visa. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen eftersom vi inte kunde bestämma om vi skulle åka in till sjukhuset igen och dom rådde oss att åka in. Så vi förberedde oss för ännu en lång dag på sjukhuset, tog med dator och tidningar.
Det var helt tomt när vi kom till barnakuten. Sammanlagt tog det en timma, det måste vara något slags rekord. Eller? Alla sköteskor sade att dom tyckte det var rätt av oss att komma in. Det kändes bra att höra. Varför vet jag inte. Det är klart att man ska åka in om man är orolig, och strunta helt på om någon annan tycker att det är onödigt. Egentligen borde man väl vilja höra att det var onödigt att man kom in, då vet man istället att inget är fel på ens lilla bebis. Men på något konstigt sätt kändes det bra.
Läkaren var väldigt bra, han gav oss mycket information och svarade på alla frågor vi hade. Vad vi kom fram till var att Oskar blivit så trött och grinig för att han inte fått tillräckligt med mat. Han har tyckt det var jobbigt att äta nu när han varit sjuk. Det har gått i en dålig cirkel helt enkelt. Han hade gått ner 110 gram sedan vi var där i tisdags. Dom rådde mig att amma som vanligt och pumpa och ge honom på flaska.
Så nu har jag börjat bli en kossa. Vilket känns helt okej. Jag börjar bli lite sugen på att snart gå ut och kanske ha en kväll med bio och middag med N eller gå ut någonstans och lyssna på ett band eller... ja vad som helst egentligen. Och då är det ju bra att veta att man kan pumpa och ge honom på flaska.
Efter att Oskar ätit och jag pumpat så gav jag flaskan till N. Har tyckte det skulle bli så härligt att äntligen få mata honom. Han har varit lite avundsjuk på mig nämligen, som får en annan närhet till Oskar. Men han vägrade att ta flaskan. Tänkte inte så mycket på det, trodde nog att han ätit tillräckligt helt enkelt. Senare försökte jag igen med flaskan och han drack med god aptit, blev förbannad när det tog slut. Sedan på kvällen, samma sak, jag ammade först, pumpade och gav flaskan till N. Tvärstopp! Han vägrade igen. Jag tog över och Oskar började dricka med en gång. Jag gav snabbt flaskan till N igen men Oskar skrek som en stucken gris. Sedan kunde inte jag heller ge honom den.
Det var precis som om han trodde att N skulle tvinga i honom något annat. Ungefär som att ”nähä du, jag vet att det bara är den där tanten som har mjölk, försök inte”. Jag hoppas vi kan vänja honom vid att ta flaskan av andra, han kanske måste vänja sig vid att det faktiskt är mjölk där i först.
Det bästa med dagen var, förrutom att höra att det inte var något allvarligt med Oskar, att det är helt okej att honom ute nu när andningen är bra. Jag har nämligen inte varit utomhus på hela veckan och klättrar på väggarna här. Så om jag inte skriver imorgon ska kan det vara att jag inte velat gå inomhus igen...
Dagen efter vi varit på sjukhuset var han fortfarande inte bättre, andningen var tung och snabb och det syntes att han kämpade. Vi tänkte åka in till sjukhuset igen men han var så glad och pigg hela dagen och framåt eftermiddagen började det lätta så vi struntade i det till slut.
Igår märkte jag att han börjat äta mindre. Lika ofta som vanligt men mycket mindre varje gång. Han sov nästan hela dagen och var väldigt grinig när han var vaken. Andningen var mycket bättre men annars verkade han sämre än innan. Han sov mycket på eftermiddagen vilket han aldrig brukar göra och han somnade varje gång han åt.
Idag var det samma visa. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen eftersom vi inte kunde bestämma om vi skulle åka in till sjukhuset igen och dom rådde oss att åka in. Så vi förberedde oss för ännu en lång dag på sjukhuset, tog med dator och tidningar.
Det var helt tomt när vi kom till barnakuten. Sammanlagt tog det en timma, det måste vara något slags rekord. Eller? Alla sköteskor sade att dom tyckte det var rätt av oss att komma in. Det kändes bra att höra. Varför vet jag inte. Det är klart att man ska åka in om man är orolig, och strunta helt på om någon annan tycker att det är onödigt. Egentligen borde man väl vilja höra att det var onödigt att man kom in, då vet man istället att inget är fel på ens lilla bebis. Men på något konstigt sätt kändes det bra.
Läkaren var väldigt bra, han gav oss mycket information och svarade på alla frågor vi hade. Vad vi kom fram till var att Oskar blivit så trött och grinig för att han inte fått tillräckligt med mat. Han har tyckt det var jobbigt att äta nu när han varit sjuk. Det har gått i en dålig cirkel helt enkelt. Han hade gått ner 110 gram sedan vi var där i tisdags. Dom rådde mig att amma som vanligt och pumpa och ge honom på flaska.
Så nu har jag börjat bli en kossa. Vilket känns helt okej. Jag börjar bli lite sugen på att snart gå ut och kanske ha en kväll med bio och middag med N eller gå ut någonstans och lyssna på ett band eller... ja vad som helst egentligen. Och då är det ju bra att veta att man kan pumpa och ge honom på flaska.
Efter att Oskar ätit och jag pumpat så gav jag flaskan till N. Har tyckte det skulle bli så härligt att äntligen få mata honom. Han har varit lite avundsjuk på mig nämligen, som får en annan närhet till Oskar. Men han vägrade att ta flaskan. Tänkte inte så mycket på det, trodde nog att han ätit tillräckligt helt enkelt. Senare försökte jag igen med flaskan och han drack med god aptit, blev förbannad när det tog slut. Sedan på kvällen, samma sak, jag ammade först, pumpade och gav flaskan till N. Tvärstopp! Han vägrade igen. Jag tog över och Oskar började dricka med en gång. Jag gav snabbt flaskan till N igen men Oskar skrek som en stucken gris. Sedan kunde inte jag heller ge honom den.
Det var precis som om han trodde att N skulle tvinga i honom något annat. Ungefär som att ”nähä du, jag vet att det bara är den där tanten som har mjölk, försök inte”. Jag hoppas vi kan vänja honom vid att ta flaskan av andra, han kanske måste vänja sig vid att det faktiskt är mjölk där i först.
Det bästa med dagen var, förrutom att höra att det inte var något allvarligt med Oskar, att det är helt okej att honom ute nu när andningen är bra. Jag har nämligen inte varit utomhus på hela veckan och klättrar på väggarna här. Så om jag inte skriver imorgon ska kan det vara att jag inte velat gå inomhus igen...
tisdag 16 december 2008
Stackars, stackars lilla Oskar
Ja Oskar sov natten efter förra inlägget, och hela dagen efter, och i natt. För nu har han varit riktigt sjuk stackarn. Han hade feber i två dagar och igår började hostan bli riktigt jobbig. Vi gick till läkarstationen tidigt på morgonen idag och han skickade oss vidare till Östra sjukhuset. Han hostade mycket och hade lite svårt att andas. Det tog förstås hela dagen på sjukhuset, usch vad mycket väntan det är alltid. Vi kom till sjukhuset klockan tio och kom där ifrån klockan fyra. Och då var Oskar ändå högt prioriterad.
Ett tag såg det ut som om vi var tvungna att stanna för natten, men som tur var blev andningen lite lättare efter att han fått andas in lite olika saker. Vi blev hemskickade med recept och diagnosen luftrörs katarr. Det är bara inte rättvist att små bebisar ska behöva bli sjuka!
Liten och sjuk med plåster på fingret
Nu har han i alla fall skrattat och pratat en hel del under kvällen och verkar må lite bättre, och nu sover han sött i sin säng.
söndag 14 december 2008
Ännu mera sömnbrist snack
Det blev inte mer sömn idag. Eller jo, på ett sätt blev det det. Oskar mådde verkligen inte bra och även om det märktes att han ville sova så vaknade ha så fort han hostade. Det blev ännu en lång natt. Enda skillnaden var att jag bad N att ta honom runt fem på morgonen. Det var första gången. Jag brukar tänka att det är onödigt att väcka honom när jag ändå vaknar och när jag ändå ammar. Men nu hade det blivit lite väl många sömnlösa nätter det sista och efter att jag ammat Oskar så väckte jag N. Jag lade mig i rummet bredvid. Vaknade så fort han började gråta och fick kämpa för att slappna av och ligga kvar. Det är inte så att jag inte tror att N kan ta hand om sin son, det är bara ren vana. Det gick ändå bra och det var grymt skönt att slippa gå upp och jag kunde somna om snabbt igen. Kanske inte lika skönt för N att jag upptäckt detta, för det lär inte vara sista gången jag väcker honom! Oskar har mått dåligt hela dagen så risken är väldigt stor att det blir ännu en orolig natt.
N tyckte nog att även om det är jobbigt att vara vaken de timmarna på natten/morgonen, så var det mysigt med lite egentid med sin son. Och det tyckte jag också att det var.
Idag träffade jag tomten. Åtminstone såg jag tomten. Varje år samlas vi hos moster M någon vecka innan jul. Hela tjocka släkten kommer dit. Och det är många. Alla barn skriver sina önskelistor och dom lägger vi sedan ut på bordet på altanen. Sedan dricker vi kaffe och glögg och äter en massa godsaker, tills någon fått syn på tomtens lykta i skogen. Tomten kommer!!! Alla springer då till fönstret och vinkar på tomten. Tomten vinkar tillbaka, tar önskelistorna och ger sig sedan av. Vad jag kommer ihåg brukar vi även lägga ut pepparkakor och glögg till tomten, men det var det ingen som gjorde i år. Kan det ha med världskrisen att göra tro? Det verkade ju i och för sig inte som om det snålades med kakor där inne i huset.
Alla spanar efter tomten
Det är en jättemysig tradition och jag hoppas att den fortsätter i många år. Frågan är om den gör det för vi börjar bli väldigt många nu. Förr var det mamma och hennes syskon= 7 plus deras alla barn, men nu börjar även många av barnen (= jag och mina kusiner) få barn.
Jag älskar att ha en stor släkt, alla i mammas släkt bor nära varandra och det är underbart att träffas. Jag har alltid, pga detta antar jag, velat ha många barn, så att mina barn också ska få uppleva hur mysigt det är. Men nu är jag nästan 30 (hjälp) och har bara ett barn än så länge, så jag får nog ge upp den idén. Dessutom märker man när man fått barn att det inte är så jätteenkelt hela tiden, det är ju faktiskt en hel del jobb också. Även om det är hur underbart som helst så kan jag säga att jag fått en nyvunnen respekt för min mormor som orkade med sju ungar...
N tyckte nog att även om det är jobbigt att vara vaken de timmarna på natten/morgonen, så var det mysigt med lite egentid med sin son. Och det tyckte jag också att det var.
Idag träffade jag tomten. Åtminstone såg jag tomten. Varje år samlas vi hos moster M någon vecka innan jul. Hela tjocka släkten kommer dit. Och det är många. Alla barn skriver sina önskelistor och dom lägger vi sedan ut på bordet på altanen. Sedan dricker vi kaffe och glögg och äter en massa godsaker, tills någon fått syn på tomtens lykta i skogen. Tomten kommer!!! Alla springer då till fönstret och vinkar på tomten. Tomten vinkar tillbaka, tar önskelistorna och ger sig sedan av. Vad jag kommer ihåg brukar vi även lägga ut pepparkakor och glögg till tomten, men det var det ingen som gjorde i år. Kan det ha med världskrisen att göra tro? Det verkade ju i och för sig inte som om det snålades med kakor där inne i huset.
Alla spanar efter tomten
Det är en jättemysig tradition och jag hoppas att den fortsätter i många år. Frågan är om den gör det för vi börjar bli väldigt många nu. Förr var det mamma och hennes syskon= 7 plus deras alla barn, men nu börjar även många av barnen (= jag och mina kusiner) få barn.
Jag älskar att ha en stor släkt, alla i mammas släkt bor nära varandra och det är underbart att träffas. Jag har alltid, pga detta antar jag, velat ha många barn, så att mina barn också ska få uppleva hur mysigt det är. Men nu är jag nästan 30 (hjälp) och har bara ett barn än så länge, så jag får nog ge upp den idén. Dessutom märker man när man fått barn att det inte är så jätteenkelt hela tiden, det är ju faktiskt en hel del jobb också. Även om det är hur underbart som helst så kan jag säga att jag fått en nyvunnen respekt för min mormor som orkade med sju ungar...
lördag 13 december 2008
Glad Lucia?!
Idag skulle jag och Oskar gå och lussa klockan nio. Min plan var då att gå upp vid åtta, amma Oskar och göra oss iordning. Nu blev det inte riktigt så. Efter klockan två på natten så tror jag nämligen inte att vi sov någonting. Vilket betyder att jag kanske fick två timmars sömn. Visst har man superkrafter som mamma, och klarar väldigt mycket mindre sömn än normalt, men två timmar och dessutom bara några få timmar natten innan... det klarar inte ens jag! Stackars Oskar har precis blivit av med en förkylning men är nu förkyld igen! Han hostar jättemycket, hosta som riktigt river i halsen. Usch. Så han vaknar förstås så fort han hostar. Vi kom i alla fall iväg och lussade och sedan sov jag två timmar på dagen, det var riktigt skönt. Hoppas på mer sömn i natt. Jag förstår inte hur han klarar av så lite sömn själv, han har ju inte sovit mer än vanligt på dagen.
Säger man glad Lucia? Annars vet jag inte vad man ska säga. Vi gick i alla fall till min mormor, min moster och min mamma och lussade tillsammans med några av Oskars kusiner och sysslingar. Mysigt! Oskar var en liten söt tomte med fina skor på för första gången.
På eftermiddagen bakade vi pepparkakor och drack glögg hos min bror. Också mysigt. Jag gjorde några pepparkakor och funderade på hur man hade tålamod att göra sådant när man var liten, jag tröttnade nämligen väldigt fort. Och så drack jag lite glögg, som man alltid måste göra, och påminde mig själv om hur mycket jag faktiskt inte tycker om det.
Jag tycker om december månad. I vår lilla vrå har vi julfri zon vilket kan vara ganska skönt, men jag tycker verkligen om jul måste jag säga. Vi har ju dessutom firat jul på båtar där vi jobbat de senaste åren. Eller firat kanske jag inte ska säga, tillbringat jul kanske är bättre, för så jättemycket firande har det inte blivit alls. Så nu är det extra roligt i år. Det är kanske också extra roligt eftersom vi nu har barn, även om Oskar är alldeles för liten för att förstå något av det.
Utslagen tomte! God natt Zzz
Säger man glad Lucia? Annars vet jag inte vad man ska säga. Vi gick i alla fall till min mormor, min moster och min mamma och lussade tillsammans med några av Oskars kusiner och sysslingar. Mysigt! Oskar var en liten söt tomte med fina skor på för första gången.
På eftermiddagen bakade vi pepparkakor och drack glögg hos min bror. Också mysigt. Jag gjorde några pepparkakor och funderade på hur man hade tålamod att göra sådant när man var liten, jag tröttnade nämligen väldigt fort. Och så drack jag lite glögg, som man alltid måste göra, och påminde mig själv om hur mycket jag faktiskt inte tycker om det.
Jag tycker om december månad. I vår lilla vrå har vi julfri zon vilket kan vara ganska skönt, men jag tycker verkligen om jul måste jag säga. Vi har ju dessutom firat jul på båtar där vi jobbat de senaste åren. Eller firat kanske jag inte ska säga, tillbringat jul kanske är bättre, för så jättemycket firande har det inte blivit alls. Så nu är det extra roligt i år. Det är kanske också extra roligt eftersom vi nu har barn, även om Oskar är alldeles för liten för att förstå något av det.
Utslagen tomte! God natt Zzz
fredag 12 december 2008
En liten dator
Nu har jag fått en liten dator! En sådan där liten minidator som finns nu för tiden. Är det inte helt otroligt att man kan köpa en laptop billigare än en mobiltelefon nu. Jag tycker det är helt suveränt att den är så liten och lätt, den väger ett kilo och jag kan lätt stoppa ner den i skötväskan om jag känner för det. Enda nackdelen är att tangenterna är lite väl små på denna datorn, men det vänjer jag mig nog vid snabbt. Så nu ska jag alltså se om jag kan bli datorberoende igen. För som ni har märkt så kom jag ju inte in i bloggandet igen, som jag trodde att jag skulle göra. Och jag vågar inte säga att jag kommer att göra det nu heller, vi får vänta och se. Det är i alla fall helt otroligt underbart att han min egen dator igen!
Mycket har förstås hänt sedan sist. Oskar har blivit döpt till exempel. Det var mysigt. Han skrattade och pratade först med prästen så att hon kom av sig och sedan grät han när han fick vattnet på sig och när han lyftes upp. Så ungefär som det ska vara.
Han har i veckor haft hysteriska skrikanfall varje gång innan han somnat, åtminstone dagtid, men nu börjar det äntligen försvinna och han har lättare för att sova. Nätterna ser olika ut varje dag och jag tror egentligen det är mer frustrerande att inte veta om man ska få sova bra eller dåligt, än att faktiskt sova dåligt. Jag är fortfarande glad att han i alla fall inte vaknar och gråter men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte längtar efter att sova en hel natt i rad.
Vi har även varit på vår första semester, vi bilade till Holland och stannade en vecka. Bilturerna gick mycket bättre än jag trott så det var riktigt skönt. Nu har jag och Oskar firat vår första Sinter Claas, vilket är lite motsvarande jul här i Sverige, det var roligt. Hoppas på att fira Sinter Claas i Holland och jul i Sverige varje år.
Så nu har släkt och vänner där också fått se vårt lilla underverk.
Nu är det skönt att vara tillbaka hemma igen. Nu jobbar jag hårt på att få Oskar att somna själv, utan hjälp av vaggning och amning, och det fungerar ganska så bra faktiskt. Allt annat flyter på som det ska med. Vi har fått både svenska och holländska passen för Oskar nu, alla julklappar är inhandlade, vilket är väldigt tidigt för oss, och vi känner oss organiserade, precis som man ska vara i Sverige. Ta seden dit man kommer heter det ju, och det gör vi definitivt!
Idag ska vi ta en härlig lång promenad, fika -igen, ta seden dit man kommer, och invänta lucia firandet imorgon. Ah, allt känns bara bra...
Mycket har förstås hänt sedan sist. Oskar har blivit döpt till exempel. Det var mysigt. Han skrattade och pratade först med prästen så att hon kom av sig och sedan grät han när han fick vattnet på sig och när han lyftes upp. Så ungefär som det ska vara.
Han har i veckor haft hysteriska skrikanfall varje gång innan han somnat, åtminstone dagtid, men nu börjar det äntligen försvinna och han har lättare för att sova. Nätterna ser olika ut varje dag och jag tror egentligen det är mer frustrerande att inte veta om man ska få sova bra eller dåligt, än att faktiskt sova dåligt. Jag är fortfarande glad att han i alla fall inte vaknar och gråter men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte längtar efter att sova en hel natt i rad.
Vi har även varit på vår första semester, vi bilade till Holland och stannade en vecka. Bilturerna gick mycket bättre än jag trott så det var riktigt skönt. Nu har jag och Oskar firat vår första Sinter Claas, vilket är lite motsvarande jul här i Sverige, det var roligt. Hoppas på att fira Sinter Claas i Holland och jul i Sverige varje år.
Så nu har släkt och vänner där också fått se vårt lilla underverk.
Nu är det skönt att vara tillbaka hemma igen. Nu jobbar jag hårt på att få Oskar att somna själv, utan hjälp av vaggning och amning, och det fungerar ganska så bra faktiskt. Allt annat flyter på som det ska med. Vi har fått både svenska och holländska passen för Oskar nu, alla julklappar är inhandlade, vilket är väldigt tidigt för oss, och vi känner oss organiserade, precis som man ska vara i Sverige. Ta seden dit man kommer heter det ju, och det gör vi definitivt!
Idag ska vi ta en härlig lång promenad, fika -igen, ta seden dit man kommer, och invänta lucia firandet imorgon. Ah, allt känns bara bra...
måndag 10 november 2008
Ica är bra!
Igår kväll kom äntligen N efter en lång lång bilresa. Så skönt att ha hela våran lilla familj samlad! Och så fick han ju fira sin första farsdag litegrand också. Oskar hade gjort ett fint kuddfodral med en bild av Oskar och N och gjort ett tryck av hans fötter formade som ett hjärta. Och så fick han tårta förstås.
Idag har vi varit på Ica Maxi. Det är som en dröm att gå där inne. Oj vad mycket det finns att välja mellan. Massor av hyllor fyllda av bröd till exempel. På Mallorca får man välja mellan rostbröd eller baguetter. Det kanske är svårt för er att förstå att vi kan tycka det är roligt att gå och shoppa mat på Ica Maxi, men om ni skulle bott på Mallorca ett tag så skulle ni förstått!
Imorgon blir det en pappersarbets-dag. Skatteverket here we come! Åh vad skönt det är att vara i Sverige. Det spelar ingen roll om det regnar och blåser... inte just nu i alla fall.
Ska försöka sätta in nya bilder så snart som möjligt. Har inte riktigt kommit in i allt ännu, men nu är ju familjen som sagt samlad så vi får se om vi kommer in i någon slags rutin. Fast det har vi ju aldrig gjort förrut om jag tänker efter, så varför skulle vi göra det nu?!
Idag har vi varit på Ica Maxi. Det är som en dröm att gå där inne. Oj vad mycket det finns att välja mellan. Massor av hyllor fyllda av bröd till exempel. På Mallorca får man välja mellan rostbröd eller baguetter. Det kanske är svårt för er att förstå att vi kan tycka det är roligt att gå och shoppa mat på Ica Maxi, men om ni skulle bott på Mallorca ett tag så skulle ni förstått!
Imorgon blir det en pappersarbets-dag. Skatteverket here we come! Åh vad skönt det är att vara i Sverige. Det spelar ingen roll om det regnar och blåser... inte just nu i alla fall.
Ska försöka sätta in nya bilder så snart som möjligt. Har inte riktigt kommit in i allt ännu, men nu är ju familjen som sagt samlad så vi får se om vi kommer in i någon slags rutin. Fast det har vi ju aldrig gjort förrut om jag tänker efter, så varför skulle vi göra det nu?!
torsdag 6 november 2008
Sverige är ett bra land
Ja, så är det faktiskt. Sverige är ett bra land! Det finns många för- och nackdelar med både Sverige och Spanien, men just nu ser jag bara de bra sidorna med Sverige. Som till exempel att kunna hitta vad man än söker i affärer. Det finns allt här! Jag ska göra en liten farsdag present till N, från Oskar förstås, och jag fick en idé av något speciellt som jag inte ens visste om det var möjligt att göra. Kan inte skriva vad i fall N skulle titta in här. I alla fall hittade jag allt jag behövde snabbt och enkelt i ett shoppingcenter. Skulle det var på Mallorca skulle jag få ge upp innan jag började.
Jag och Oskar har varit här i fyra dagar nu och hunnit med en massor. Promenader och fikor står högs på listan förstås. Usch, ska jag fortsätta med dessa fikorna i fyra månader så kommer vågen nog inte längre vara så snäll mot mig. Sedan har vi hälsat på kompisar förstås. Känns mest som att jag gått hem till folk för att få lunch tillagat till mig, men det är faktiskt dom som har frågat! Och jag har inte tackat nej! Jag har fortfarande inte listat ut hur man har en liten bebis utan rutiner och lagar mat. N har fått laga mycket mat under de här månaderna!
Oskar är nu tio veckor. För tre nätter sedan var jag väldigt stolt över honom, han sov sex timmar i rad!!! Mina bröst blev tio gånger större än normalt och stenhårda. Eller ja, det ena blev tio gånger större och det andra femton, eftersom han bara åt på en sida gången innan. I alla fall, nu börjar det tänkte jag, nu kommer han sova längre och längre på nätterna och inte behöva äta var tredje timma längre.
Så var det ju inte förstås, för nu har han sovit väldigt dåligt i två nätter, vaknat i stort sätt varje timma och bara gnällt. Han har bara varit nöjd när han fått äta igen och somna i min famn. Inte mycket sömn för mig med andra ord.
Nu är det nästan läggdags för mig igen. Idag hoppas jag på mycket sömn!
Jag och Oskar har varit här i fyra dagar nu och hunnit med en massor. Promenader och fikor står högs på listan förstås. Usch, ska jag fortsätta med dessa fikorna i fyra månader så kommer vågen nog inte längre vara så snäll mot mig. Sedan har vi hälsat på kompisar förstås. Känns mest som att jag gått hem till folk för att få lunch tillagat till mig, men det är faktiskt dom som har frågat! Och jag har inte tackat nej! Jag har fortfarande inte listat ut hur man har en liten bebis utan rutiner och lagar mat. N har fått laga mycket mat under de här månaderna!
Oskar är nu tio veckor. För tre nätter sedan var jag väldigt stolt över honom, han sov sex timmar i rad!!! Mina bröst blev tio gånger större än normalt och stenhårda. Eller ja, det ena blev tio gånger större och det andra femton, eftersom han bara åt på en sida gången innan. I alla fall, nu börjar det tänkte jag, nu kommer han sova längre och längre på nätterna och inte behöva äta var tredje timma längre.
Så var det ju inte förstås, för nu har han sovit väldigt dåligt i två nätter, vaknat i stort sätt varje timma och bara gnällt. Han har bara varit nöjd när han fått äta igen och somna i min famn. Inte mycket sömn för mig med andra ord.
Nu är det nästan läggdags för mig igen. Idag hoppas jag på mycket sömn!
måndag 3 november 2008
Nu jäklar ska det bloggas!!!
4 ynka inlägg i oktober... Ja, ja, vi får se om det blir som jag tror och vill nu. Alltså ändring på det! Nu är jag nämligen i Sverige. Men, vi går bak i tiden lite...
För en vecka sedan var vi alltså på två månaders kontroll. Oskar var 60cm lång och vägde 5.2 kilo. Stor pojke. I alla fall om man ska lyssna på doktorn, han sade att han var som en 6 månaders bebis. Och visst är det så att spanska bebisar är lite mindre än nordeuropeiska bebisar, men lägg av, 6 månaders bebis?! Lite till överdrift tror jag. Jag har tittat i olika tabeller, även det spanska, och han ligger precis på normalkurvan på vikten, och är ca 3cm längre än normalt. Så lite lång är han. Såklart. Han kan ju inte bara vara lik sin pappa, något måste han ju få från mig också.
Stackars Oskar fick också sina första sprutor. USCH. Han grät, men det gick ganska fort över faktiskt. Men aj vad ont det gjorde! På mig alltså. Framåt kvällen fick han dock lite feber och var riktigt ledsen. Låren där sprutorna sattes svullnade också upp. Men han fick lite febernedsättande och så var det bra.
Kolik gråtet försvann helt. Det bara vände på en dag. Åh vad underbart. Vi fick tillbaka en fantastiskt glad liten kille. Nu både ler och skrattar och pratar han mest hela tiden. Och visst gråter han ibland, men som en normal bebis. Inte så där så han blir stel som en pinne och lila i ansiktet. Tack gode gud. Han mår mycket bättre nu.
Nu är vi alltså i Sverige. Och ja visst var det så att vi hade bokat med Sterling! Det var inte kul att höra att dom gick i konkurs 3 dagar innan vi skulle flyga. Som tur var fick jag pengarna tillbaka från VISA kortet. Jag letade febrilt efter nya biljetter med något annat företag, det var inte lätt! Tillslut fick jag flyga med lufthansa och köpa en tur och retur biljett för myket pengar, försöker just nu förtränga hur mycket. Hela grejen med den här resan är ju att vi inte riktigt vet hur länge vi vill och kommer att stanna. Som vanligt kör vi med "vi tar det som det kommer" uttrycket. Men nu har jag en biljett för mig och Oskar den 7e mars, så det är bara att se om den kommer att användas eller inte. Just nu hoppas jag det. 4 månader i Sverige... Ja, det låter bra just nu.
N är inte här ännu, han städar ut huset som vi ska lämna på Mallorca, vi ska flytta till något annat ställe. Dessutom väntar han på att bilen ska bli fixad. Sedan blir det gasen i botten för honom, han ska köra upp till Sverige själv stackarn. Jag tror han hinner kommer innan hans första farsdag i alla fall.
Nu är jag trött. Men förhoppningsvis tar det inte långt tid innan nästa inlägg kommer!!!
För en vecka sedan var vi alltså på två månaders kontroll. Oskar var 60cm lång och vägde 5.2 kilo. Stor pojke. I alla fall om man ska lyssna på doktorn, han sade att han var som en 6 månaders bebis. Och visst är det så att spanska bebisar är lite mindre än nordeuropeiska bebisar, men lägg av, 6 månaders bebis?! Lite till överdrift tror jag. Jag har tittat i olika tabeller, även det spanska, och han ligger precis på normalkurvan på vikten, och är ca 3cm längre än normalt. Så lite lång är han. Såklart. Han kan ju inte bara vara lik sin pappa, något måste han ju få från mig också.
Stackars Oskar fick också sina första sprutor. USCH. Han grät, men det gick ganska fort över faktiskt. Men aj vad ont det gjorde! På mig alltså. Framåt kvällen fick han dock lite feber och var riktigt ledsen. Låren där sprutorna sattes svullnade också upp. Men han fick lite febernedsättande och så var det bra.
Kolik gråtet försvann helt. Det bara vände på en dag. Åh vad underbart. Vi fick tillbaka en fantastiskt glad liten kille. Nu både ler och skrattar och pratar han mest hela tiden. Och visst gråter han ibland, men som en normal bebis. Inte så där så han blir stel som en pinne och lila i ansiktet. Tack gode gud. Han mår mycket bättre nu.
Nu är vi alltså i Sverige. Och ja visst var det så att vi hade bokat med Sterling! Det var inte kul att höra att dom gick i konkurs 3 dagar innan vi skulle flyga. Som tur var fick jag pengarna tillbaka från VISA kortet. Jag letade febrilt efter nya biljetter med något annat företag, det var inte lätt! Tillslut fick jag flyga med lufthansa och köpa en tur och retur biljett för myket pengar, försöker just nu förtränga hur mycket. Hela grejen med den här resan är ju att vi inte riktigt vet hur länge vi vill och kommer att stanna. Som vanligt kör vi med "vi tar det som det kommer" uttrycket. Men nu har jag en biljett för mig och Oskar den 7e mars, så det är bara att se om den kommer att användas eller inte. Just nu hoppas jag det. 4 månader i Sverige... Ja, det låter bra just nu.
N är inte här ännu, han städar ut huset som vi ska lämna på Mallorca, vi ska flytta till något annat ställe. Dessutom väntar han på att bilen ska bli fixad. Sedan blir det gasen i botten för honom, han ska köra upp till Sverige själv stackarn. Jag tror han hinner kommer innan hans första farsdag i alla fall.
Nu är jag trött. Men förhoppningsvis tar det inte långt tid innan nästa inlägg kommer!!!
söndag 26 oktober 2008
Mot kallare lander!
Oj det var längesedan jag skrev nu! Har varit busy busy. Mest med en skrikande bebis tyvärr. Stackars Oskar har haft sá ont i magen och har grátit mycket. Trodde att han hade kolik men nu vet jag inte riktigt, Nu har han nämligen haft tvá underbara dagar med nästan bara leenden, och dá glömmer man det där. Ja, ja, kolik eller annan magont, det spelar ju inte sá stor roll vad det kallas. Han har haft ont helt enkelt. Jag hoppas ju nu att det redan börjar vända, men det är bara att vänta och se.
I morgon ska vi pá tvámánaderskontroll! Hjälp vad stor han är! Vi har inte varit där pá en mánad nu sá det ska bli väldigt spännande att se hur mycket han växt. Att det är mycket vet jag. Han är sá stor nu... Har växt ut nästan alla sina 56 kläder.
Vi har bestämt oss för att dra át kallare länder i vinter. Alltsá Sverige. Sá 1a november tar jag och Oskar flyget och N kommer efter med bilen. Vi har tänkt stanna allt mellan 2 och 5 mánader. Vi tar det som det kommer. Precis som vi alltid gör. Vad jag ville säga med detta var mest att jag tror jag kommer ta upp bloggningen igen när jag kommer till Sverige. För jag saknar det faktiskt. Spelar ingen roll om nágon läser, jag tycker helt enkelt om att skriva av mig lite.
Ska försöka skriva hur det gick hos doktorn imorgon, annars hörs vi ifrán Sverige!
I morgon ska vi pá tvámánaderskontroll! Hjälp vad stor han är! Vi har inte varit där pá en mánad nu sá det ska bli väldigt spännande att se hur mycket han växt. Att det är mycket vet jag. Han är sá stor nu... Har växt ut nästan alla sina 56 kläder.
Vi har bestämt oss för att dra át kallare länder i vinter. Alltsá Sverige. Sá 1a november tar jag och Oskar flyget och N kommer efter med bilen. Vi har tänkt stanna allt mellan 2 och 5 mánader. Vi tar det som det kommer. Precis som vi alltid gör. Vad jag ville säga med detta var mest att jag tror jag kommer ta upp bloggningen igen när jag kommer till Sverige. För jag saknar det faktiskt. Spelar ingen roll om nágon läser, jag tycker helt enkelt om att skriva av mig lite.
Ska försöka skriva hur det gick hos doktorn imorgon, annars hörs vi ifrán Sverige!
torsdag 9 oktober 2008
Höst
Dåligt väder igen. Usch. Jag vet att det är höst och helt normalt att det blir lite dåliga dagar här och där, men det är ju så tråkigt! Idag både blåser och regnar det, det går ju inte göra någonting. Jag blir så rastlös när jag bara sitter hemma. Hoppas det blir bättre framåt dagen så att jag åtminstone kan ta mig ut på en promenad.
Oskar har sovit så bra i natt. Inte konstigt eftersom han inte sov något natten innan, men ändå. Han vaknade med fyra timmars mellanrum. Vilken lyx!!! Så nu är jag full av energi. Lite synd då att vädret är så dåligt alltså...
Men, som tur är har jag en liten underbar kille att leka med för att fördriva tiden!
Glad kille!
Inte alltid lätt att hålla ögonen i styr...
Oskar har sovit så bra i natt. Inte konstigt eftersom han inte sov något natten innan, men ändå. Han vaknade med fyra timmars mellanrum. Vilken lyx!!! Så nu är jag full av energi. Lite synd då att vädret är så dåligt alltså...
Men, som tur är har jag en liten underbar kille att leka med för att fördriva tiden!
Glad kille!
Inte alltid lätt att hålla ögonen i styr...
tisdag 7 oktober 2008
Uppdatering
Nu har vi haft några riktigt fina dagar igen. Jag älskar hösten och våren här när det är fint väder. När solen skiner och värmer, men man slipper att gå runt och svettas. Så där har det varit i några dagar nu.
Så vad har hänt... Massor! Förstås, jag har en liten bebis här som ändras för varje dag som går i stort sätt. Han har blivit så stor, han växer så det knakar. Jag läste i en spansk "mamma" tidning, som jag nu börjat läsa massor av och är jättestolt att jag förstår så pass mycket, att bebisarna växer normalt 150g på en vecka de första tre månaderna. Oops, Oskar har gått upp ungefär ett halvkilo på tio dagar. Så nu gör det inget när spanjorerna säger "men vad stor han är!", för det är han väl då. Han har också blivit mycket längre. Han var 56cm på månadskontrollen, och storlek 56 passar bra, men pyjamaserna börjar bli små i benen, så han är säkert lite längre än det nu.
Dessutom har han blivit stor på det sättet att han hänger med så mycket mer nu. Han lyssnar när vi pratar, han ler stort och ofta, han studerar sina leksaker länge och han är riktigt stark i nacken. Han visar också vad han vill. Självklart genom skrik, det finns ju liksom inte så många andra sätt. Men man hör verkligen skillnad på skrik och gråt nu. Han vill ha massor av uppmärksamhet när han är vaken och det är inte ofta han vill ligga ner numera, förrutom under mobilen eller på babygymmet.
Oj vad mycket att titta på!
Han har nu fått ett svenskt personnummer... nästan. Ett samordningsnummer fick han. Konstigt. Men det får man visst numera när man inte bor i Sverige. Vad jag förstår ska man ändra till vanligt personnummer om man flyttar till Sverige. Hans personnummer blev 080888-xxxx istället för 080828-xxxx. Många åttor alltså! Det ska ju vara turligt eller hur!?
Dessutom har alla papper för ett holländskt pass äntligen lämnats in, så om tre till fyra veckor har han ett pass också. Om gräns-gubbarna (så heter det va?) verkligen tror på att det är han är en annan femma. Det ser verkligen inte ut så på kortet. Vi får se till så att min söta pojke får ett riktigt sött kort för det svenska passet i stället!
Oskar har haft en gråtvecka, han har gråtit väldigt mycket mer än han brukar. Det är riktigt jobbigt när man inte kan göra något för honom... Men nu har han varit tillbaka till sitt vanliga nästan-alltid-glad igen. Han har dock mycket ont i magen, och har haft det hela tiden nästan. Så nu har vi fått skaffa några slags droppar till honom, vi får hoppas dom hjälper honom så att han slipper ha ont.
Ja, det var allt om Oskar det, eller nej, jag skulle nog kunna skriva väldigt mycket mer, men allt för nu. Och jag... Jag är förvånandsvärt pigg för det mesta, även om det blir färre timmars sömn. Visst sover han bra för det mesta. Men inte är man van vid att vakna med ca tre timmars mellanrum, och inte är jag van vid att gå upp vid åtta på morgonen. Men som sagt, pigg och glad! Hittar på mycket på dagarna, antingen är jag och N ute på äventyr med vår lilla bebis, eller så är jag ute och tar långpromenader. Graviditetskilona försvann i stort sätt med en gång. Efter en vecka hade jag tre kilo kvar att gå ner. Blev väldigt förvånad hur fort det kan gå! Den lilla degmagen finns där tyvärr ännu, men det är svårt att göra något åt den för tillfället. Det får jag få tag i när den lilla har fått lite mer rutiner så jag vet när jag har tid för träning.
För är det något jag lärt mig under de här veckorna så är det att så fort man tror han fått en rutin så ändras den!
Så vad har hänt... Massor! Förstås, jag har en liten bebis här som ändras för varje dag som går i stort sätt. Han har blivit så stor, han växer så det knakar. Jag läste i en spansk "mamma" tidning, som jag nu börjat läsa massor av och är jättestolt att jag förstår så pass mycket, att bebisarna växer normalt 150g på en vecka de första tre månaderna. Oops, Oskar har gått upp ungefär ett halvkilo på tio dagar. Så nu gör det inget när spanjorerna säger "men vad stor han är!", för det är han väl då. Han har också blivit mycket längre. Han var 56cm på månadskontrollen, och storlek 56 passar bra, men pyjamaserna börjar bli små i benen, så han är säkert lite längre än det nu.
Dessutom har han blivit stor på det sättet att han hänger med så mycket mer nu. Han lyssnar när vi pratar, han ler stort och ofta, han studerar sina leksaker länge och han är riktigt stark i nacken. Han visar också vad han vill. Självklart genom skrik, det finns ju liksom inte så många andra sätt. Men man hör verkligen skillnad på skrik och gråt nu. Han vill ha massor av uppmärksamhet när han är vaken och det är inte ofta han vill ligga ner numera, förrutom under mobilen eller på babygymmet.
Oj vad mycket att titta på!
Han har nu fått ett svenskt personnummer... nästan. Ett samordningsnummer fick han. Konstigt. Men det får man visst numera när man inte bor i Sverige. Vad jag förstår ska man ändra till vanligt personnummer om man flyttar till Sverige. Hans personnummer blev 080888-xxxx istället för 080828-xxxx. Många åttor alltså! Det ska ju vara turligt eller hur!?
Dessutom har alla papper för ett holländskt pass äntligen lämnats in, så om tre till fyra veckor har han ett pass också. Om gräns-gubbarna (så heter det va?) verkligen tror på att det är han är en annan femma. Det ser verkligen inte ut så på kortet. Vi får se till så att min söta pojke får ett riktigt sött kort för det svenska passet i stället!
Oskar har haft en gråtvecka, han har gråtit väldigt mycket mer än han brukar. Det är riktigt jobbigt när man inte kan göra något för honom... Men nu har han varit tillbaka till sitt vanliga nästan-alltid-glad igen. Han har dock mycket ont i magen, och har haft det hela tiden nästan. Så nu har vi fått skaffa några slags droppar till honom, vi får hoppas dom hjälper honom så att han slipper ha ont.
Ja, det var allt om Oskar det, eller nej, jag skulle nog kunna skriva väldigt mycket mer, men allt för nu. Och jag... Jag är förvånandsvärt pigg för det mesta, även om det blir färre timmars sömn. Visst sover han bra för det mesta. Men inte är man van vid att vakna med ca tre timmars mellanrum, och inte är jag van vid att gå upp vid åtta på morgonen. Men som sagt, pigg och glad! Hittar på mycket på dagarna, antingen är jag och N ute på äventyr med vår lilla bebis, eller så är jag ute och tar långpromenader. Graviditetskilona försvann i stort sätt med en gång. Efter en vecka hade jag tre kilo kvar att gå ner. Blev väldigt förvånad hur fort det kan gå! Den lilla degmagen finns där tyvärr ännu, men det är svårt att göra något åt den för tillfället. Det får jag få tag i när den lilla har fått lite mer rutiner så jag vet när jag har tid för träning.
För är det något jag lärt mig under de här veckorna så är det att så fort man tror han fått en rutin så ändras den!
lördag 4 oktober 2008
Tråkigt
Precis när jag trodde att jag blivit bra på att blogga igen så slutade jag helt. Hmm. Jag kan skylla det på att vår andra dator håller på att krasha, och att min lillebror och hans flickvän varit här i en vecka. Men ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag kommer fortsätta eller inte... Jag både vill och inte vill, har svårt att hitta motivationen. Ni kan ju alltid försöka motivera mig om det är så att ni vill att jag ska fortsätta skriva.
Usch, idag är en sådan där riktigt tråkig dag. Mulet och kallt och tråkigt ute och dessutom mjölkstockning och feber. Hoppas själv på ett roligare inlägg snart!
Usch, idag är en sådan där riktigt tråkig dag. Mulet och kallt och tråkigt ute och dessutom mjölkstockning och feber. Hoppas själv på ett roligare inlägg snart!
torsdag 25 september 2008
Stolt mamma
Igår hade jag en underbar heldag med min lilla familj. Vi åkte bland annat till Palma och jag skulle försöka få ett passfoto gjort medans N gjorde ett annat ärende. Det gick förstås inte så bra, till en början i alla fall. Jag väckte Oskar, som förstås sov gott efter bilturen, och han blev inte glad! Grät och höll ögonen stängda. Visste att det inte skulle fungera om han inte var mätt och belåten och det började bli matdags. Jag satte mig på en ganska tom uteservering (det regnade hela dagen), hade förberett mig idag med dubbla linnen, filt och hela köret i fall jag skulle vara tvungen att amma ute bland folk. Har inte behövt göra det så många gånger, så jättevan är jag ju inte. Det gick hur bra som helst, såklart. När han ätit klart lade jag han i vagnen, och där var ögonen! Han var nöjd och glad och tittade sig runt. Nu så tänkte jag, fortsätt så!!! Pratade med honom medans jag småsprang mot fotografen. Det kändes som om jag var på väg att ta någon slags tenta eller nåt, var nästan nervös. Ville verkligen att vi skulle lyckas idag så att vi skulle få det gjort.
Och det lyckades! Han satt på mitt knä så fint och tittade in i kameran. Det är inte speciellt lätt kan jag säga, att hålla upp en fyra veckors bebis rakt mot kameran, så att mina händer inte syns och allt vad det nu var... han kan ju inte hålla upp huvudet själv! Fick i alla fall tagit kort. Fotografen valde vilket kort som skulle tryckas ut, eftersom han var tvungen att ta bort mina händer från fotot, se till att ögonen syntes bra och så vidare. När jag fick korten höll jag på att skratta i hjäl mig! Det gjorde N också när han såg dom, och vi tar fortfarande upp dom då och då och skrattar lite. Det ser inte alls ut som Oskar! Dessutom ser han mer ut som 2-3 år än fyra veckor. Skumt! Men, men, passfoto blev det i alla fall så nu kan vi ansöka om Holländskt pass till honom!
Idag var vi hos vår virriga doktor på efterkoll för mig. Han var inte så virrig idag för han hade någon akut operation han var tvungen att springa iväg till, så han hade väl inte tid att vara virrig helt enkelt. Han hann i alla fall kolla om allt såg bra ut, vilket det gjorde.
Sedan passade vi på att gå till barnläkaren eftersom Oskar blev fyra veckor idag och vi skulle komma tillbaka när han var en månad. Nu väger han 4 kilo och är 56cm lång! Läkaren gav ifrån sig något puffande ljud, och jag frågade snabbt om det var ett bra eller dåligt ljud. Hon var helt imponerad över hur mycket han gått upp sedan sist, och att han växt 5cm på fyra veckor. Härligt! Vad skönt det är när någon säger till en att allt är bra. Visst tycker jag att han äter jättebra, men man vet ju liksom inte innan någon bekräftat det. Gud vad han är duktig vår lilla kille... Så igår var jag stolt för att han poserade framför kameran (och för att han sov otroligt bra i natt efter att ha sovit i stort sätt hela dagen igår), och idag är jag stolt för att han växer så bra!
Oskar fick sitta en del i sin bärsele när vi var ute på äventyr idag, och det tyckte han om!
tisdag 23 september 2008
Hösten är nära
Igår shoppade jag lite! Kändes konstigt att köpa "vanliga" kläder... utan att tänka på att en stor mage ska få plats. Köpte en skitsnygg höstjacka och två par byxor. Jag bara älskar när höstkläderna kommer! Det är så skönt att bylta på sig lite efter en lång sommar. Sommaren är min favorit säsong, men klädmässigt så är det definitivt hösten!
Imorgon ska vi till Palma, så då blir det nog lite mer shopping kan jag tänka mig. Vi ska försöka oss på att ta ett passfoto till Oskar igen också. Igen också... kan man skriva så? Det gick ju inte så bra sist. Bebisarna måste ha ögonen öppna, och han var då bara 13 dagar tror jag, så det var inte så lätt. Vi får se om det går bättre denna gången!
Just nu ligger Oskar och sover i sin säng. Han måste drömma en himla mycket för då och då rycker han till så både armar och ben flyger i luften. Han gör alltid så när han sover. Dessutom "pratar" han mer i sömnen än när han är vaken tror jag... Undra vad dom kan drömma om dom små liven? Nej, nu ska jag nog också i säng. Jag är trött och man vet ju aldrig hur natten kommer att se ut. Även om han sover väldigt bra för det mesta så är det väldigt olika hur ofta han vaknar för mat och hur länge han äter, och hur tidigt han vaknar!
Imorgon ska vi till Palma, så då blir det nog lite mer shopping kan jag tänka mig. Vi ska försöka oss på att ta ett passfoto till Oskar igen också. Igen också... kan man skriva så? Det gick ju inte så bra sist. Bebisarna måste ha ögonen öppna, och han var då bara 13 dagar tror jag, så det var inte så lätt. Vi får se om det går bättre denna gången!
Just nu ligger Oskar och sover i sin säng. Han måste drömma en himla mycket för då och då rycker han till så både armar och ben flyger i luften. Han gör alltid så när han sover. Dessutom "pratar" han mer i sömnen än när han är vaken tror jag... Undra vad dom kan drömma om dom små liven? Nej, nu ska jag nog också i säng. Jag är trött och man vet ju aldrig hur natten kommer att se ut. Även om han sover väldigt bra för det mesta så är det väldigt olika hur ofta han vaknar för mat och hur länge han äter, och hur tidigt han vaknar!
måndag 22 september 2008
Bye bye
Musen är inte längre med oss... Vi har nu inga husdjur längre.
Idag är det riktigt oväder ute och eftersom N skulle spela utomhus idag så blev showen inställd! Så ikväll ska vi ha vår första riktiga familjekväll. N är nu och hämtar hem chinamat och hyr en film, så snart ska vi ha myskväll! Därför blir det nget mer här idag.
Idag är det riktigt oväder ute och eftersom N skulle spela utomhus idag så blev showen inställd! Så ikväll ska vi ha vår första riktiga familjekväll. N är nu och hämtar hem chinamat och hyr en film, så snart ska vi ha myskväll! Därför blir det nget mer här idag.
söndag 21 september 2008
Ett underbart leende!
Idag log Oskar mot mig!!! Och jag vet att ni säkert sitter där nu och säger Ja, ja, det var säkert bara gaser... Men nej! Han log mot mig, stort och brett och flera gånger på rad när jag pussade på honom och gullade. Ahhh vad härligt det var. N kom direkt och Oskar log en gång mot honom också, fast bara EN gång, mot mig log han MÅNGA gånger... såklart!
Dessutom har han blivit väldigt fascinerad av sin mobil över sängen nu, han kan ligga där länge och lyssna och titta. Det är så skoj att se att han hänger med. Han kan sitta och studera våra ansikten länge med, fast inte lika länge som vi studerar hans! Det går nämligen åt mycket tid om dagen till det.
Jag skulle vilja säga att han har fått en första lilla rutin också, fast jag är rädd att det kommer att ändras om jag säger det... Efter att han vaknat, vilket kan vara allt från 6-9 på morgonen, så är han jättepigg och glad i ca tre timmar. Efter det sover han i tre timmar, åtminstone har han gjort det i flera dagar nu. Det är skönt att man vet att han kommer sova ganska länge då, så att man kan passa på att göra saker, som städning och så. Fortsätter han med det så blir det nog lite träning på Wii fit vid den tiden!
Nu har vi inte längre hunden hemma... Jag ringde hans ägare och sade att han måste hämta upp honom nu. Jag tycker det blir för jobbigt att ha honom här när jag har Oskar. För det första är det svårt att ta honom på promenader och för det andra så är jag trött på allt hundhår här hemma. Det spelar verkligen ingen roll hur mycket vi städar. Jag får ju dåligt samvete också när jag inte ger han den uppmärksamheten han behöver och vill ha.
Jag trodde nog jag skulle bli lite ledsen när han försvann, men med Oskar här så känns det faktiskt bara skönt.
Musen är kvar.
Vad duktig jag är på att blogga nu förresten... Trodde inte det skulle blir så ofta nu.
Det blir många sovkort. Men det är svårt att låta bli när han är så här vacker!
fredag 19 september 2008
Oskar och musen mår bra
I natt har Oskar sovit som en ängel. Och det var tur det, för jag var trött! Natten innan sov han nämligen inte speciellt mycket. Han vaknade varje timma och åt hela tiden. Jag kunde somna 15-20 minuter mellan gångerna och drömde att mina bröstvårtor blödde för att han åt så mycket. Vaknade och såg till min stora lättnad att så inte var fallet. Jag trodde att han skulle sova hela dagen igår eftersom han ju också måste vara trött efter en sådan natt, men nej. Han sov gott i tre timmar på förmiddagen och var sedan vaken till elva på kvällen! Och då fick jag kämpa för att få honom att somna eftersom han var riktigt övertrött. Men i natt har han alltså sovit jättebra och man kan ju inte klaga om man har en sådan natt här och där, han har sovit väldigt bra över lag. Nu mår han också mycket bättre, hostar knappt någonting mer, så skönt!
Tyvärr så har musen det också väldigt bra ännu. Han har varit här ett tag nu, och efter att musfällorna har kommit på plats verkar han ha det ännu bättre. N har försökt med alla sina knep, har lagt på ost, nötter, kex. Allt som händer är att musen går till fällan, tittar glatt Ah, mat igen! Tar maten och går sin väg. Hur är det möjligt??? Han måste vara väldigt mätt och belåten!
Idag var jag, N och Oskar i hamnen och fikade igen. Jag gick in på Mango för första gången på länge. Åhhhhh vad jag vill ha allt! Det blir nog snart en stor shopping dag. Nu har dom även kläder för män på Mango nu, så nu kan jag och N gå och shoppa tillsammans! Höst kläder är definitivt mina favoriter! Så skönt att bylta på sig efter en lång, varm sommar!
Oskar älskar sin bilstol!
torsdag 18 september 2008
JAG BOR HÄR!!!
Idag är Oskar tre veckor gammal! Tiden går redan fort.
Är det inte konstigt ibland att folk tar så mycket saker för givet? Ni ska bara veta alla blickar vi fick när vi var ute och promenerade varje dag; jag, Oskar och mina föräldrar. Dom tittade ner i vagnen, vände sig mot varandra och viskade med förskräckta blickar. Ett par vågliga folk vågade ställa frågan som alla ställde sig, dom tog mod till sig och frågade lite försiktigt: Hur gammal är han? Men är det inte jobbigt att flyga ner hit med en sådan liten? Eftersom jag fick sådana blickar från början så förstod jag ganska snabbt att det var det dom tänkte Men Gud! Flyga hit med en liten bebis som bara är några dagar gammal, stackars liten! När dom frågar är det helt okej och man kan förklara och skratta lite, men till dom andra som bara antar och fördömmer vill jag bara skrika JAG BOR HÄR!!!!!!!!! Vad tror dom egentligen, att man bokar en sista minuten biljett från sjukhussängen och åker direkt när man kommer ut? Ja, ja det är sånt man får ta. Jag har säkert förutfattade meningar av folk ibland jag med utan att jag tänker på det.
Det här är alltså förstås turisterna. Av spanjorerna är det en helt annan historia. Dom tittar förtjust ner i vagnen Åh vad han är söt bla bla bla och då säger jag stolt Ja visst är han, han är BARA tre veckor idag!! Då får jag alltid till svars Men oj, han är ju jättestor!!!
Stor?!? Han väger 3570 g och är 51cm lång, hur kan han vara jättestor?
Jag tror att många tycker han ser större ut för att han har så mycket hår, det måste vara det helt enkelt, för han är ju faktiskt inte jättestor, han är en helt vanlig liten bebis! En väldigt söt sådan!
Jag tror att Oskar mår lite bättre nu. Han har hostat mindre i alla fall. Fast nu ikväll verkar det lite värre igen... Nej usch, jag vet inte. Visst är förkylningar alltid lite värre på kvällarna? Han verkar vara okej i alla fall. Han äter ju fortfarande som han ska, sover bra, är glad när han är vaken och har inte fått någon feber.
Just nu ligger han och sover en lite rastlös sömn i vagnen, vi har precis varit på kvällspromenad. Han verkar drömma mycket, viftar på armarna, ger i från sig lite ljud och gör en massa grimaser. Han är så söt!
Sluta ta kort på mig när jag sover!
Jag och Oskar leker
tisdag 16 september 2008
Min lilla älskling är sjuk...
Oskar är sjuk! Inte ens tre veckor gammal och redan sjuk, stackarn! Han hostar och är snorig. Han verkar i och för sig inte bry sig om det speciellt mycket, han sover och äter och gråter inte mer än vanligt, så kanske gör det mer ont på mig än honom? Usch, det låter som det river i hela halsen när han hostar...
Jag har inte varit så orolig eftersom han inte verkade sjuk förrutom hostan, men idag var vi hos doktorn och hon gjorde mig orolig. Vi skulle gå i dag vilket fall som helst eftersom det var dags att väga Oskar igen. Doktorn tyckte inte alls att hostan lät bra och sade att vi måste vara uppmärksamma på några förändringar hos honom, som feber, tung andning eller liknande. Hon ville också att vi skulle sätta på varmvattnet i badrummet och sitta där inne i ångan med honom några gånger om dagen. Så efter det doktorsbesöket blev jag alltså orolig.
Han har gråtit lite mer än vanligt idag, men han sover och äter normalt så jag tror ändå att han är okej. Jag försökte mig på ett litet "ångbad" på eftermiddagen, men vi hade inte tillräckligt med varmvatten av någon anledning, så det blev inte mycket med det. Han får sova med oss i sängen hela natten i natt så att jag kan hålla extra koll på honom. Mest för min egen skull för jag kommer aldrig kunna sova om han ligger i sin egen säng och jag inte kan se honom riktigt! Och så är det ju mysigt att sova bredvid honom också...
3570 gram vägde han idag, så han hade gått upp i vikt som han ska. Jag är glad att amningen fungerar bra!
Idag har mina föräldrar åkt hem, så nu är det bara lilla familjen C här hemma igen. Det var skönt att ha dom här, speciellt som man är ganska trött i början. Men nu börjar jag känna mig som vanligt igen, alla krämpor i stort sätt helt borta och inte lika trött. Usch, vad tråkigt det kommer att bli med alla ensamma promenader nu! Det är klart att N kommer gå med ibland på dagen, men kvällspromenaden får jag och Oskar klara själva.
Här är Oskar med sin första leksak som han fått av hans mormor och morfar. Mycket passande är det en insekt, som jag ju inte är så förtjust i. Men som tur är så är jag inte rädd för just denna, och jag tänkte det var bra om Oskar kan lära sig att inte vara rädd för insekter, så att han kan ta bort alla från mig när han blir större!
För övrigt har vi en liten mus i vårt tvättrum, så numera vågar jag knappt gå in dit... Mer om den kommer säkert i ett senare inlägg, nu ska jag glömma bort att den finns igen!
lördag 13 september 2008
Svalare dagar
Nu har det alltså gått över två veckor. Tänk vad fort det går, inte bara tiden, men vad fort det går att komma in i allt. Det känns ju som om jag alltid varit mamma.
Än så länge har Oskar inte några rutiner. Fast det gör ingenting, det har ju vi knappt heller. Så länge han sover så här bra på natten är jag super glad! Han har haft några dagar och nätter då han varit väldigt rastlös, inte riktigt hittat sin ro, men idag är han tillbaka till lugnet själv. Åh vad han är underbar. Förlåt men det är svårt att skriva ett inlägg utan att skriva det, eftersom det är det som kommer i huvudet så fort jag tänker på honom.
På dagarna försöker vi hitta på lite saker. Nyblivna mormor och morfar är ju här nu, så en del promenader med kaffe och glass och så blir det. Framför allt vill jag ut och hitta på saker, inte sitta inlåst hemma. Jag vill kunna känna att man inte blir låst för att man har en bebis, för det behöver man ju absolut inte bli. Jag känner än så länge att jag kan göra allt jag gjorde innan. Det enda som ändrats är att det tar lite längre tid att komma ut ur huset, speciellt då jag försöker tajma allt så mycket som möjligt med amning och så vidare. Måste jag amma när jag är ute någonstans så gör jag det, men kan jag hålla mig till innan och efter så är det såklart skönare.
Det har varit väldigt varmt och svettigt för både honom och mig sedan han föddes. Jag har tyckt det varit svårt att veta vad jag ska göra för honom. Tycker inte om att ha aircondition på hela tiden, jag vill ju inte att han ska bli sjuk. Nu har det äntligen kommit ett åsk oväder i alla fall, efter att det varit så kvavt att vi knappt kunnat andas på ett par dagar. Graderna gick ner en massa så nu är det svalare och skönare. Solen får såklart gärna komma tillbaka, men jag hoppas och tror att graderna kommer vara närmare 25 än 35 nu!
Än så länge har Oskar inte några rutiner. Fast det gör ingenting, det har ju vi knappt heller. Så länge han sover så här bra på natten är jag super glad! Han har haft några dagar och nätter då han varit väldigt rastlös, inte riktigt hittat sin ro, men idag är han tillbaka till lugnet själv. Åh vad han är underbar. Förlåt men det är svårt att skriva ett inlägg utan att skriva det, eftersom det är det som kommer i huvudet så fort jag tänker på honom.
På dagarna försöker vi hitta på lite saker. Nyblivna mormor och morfar är ju här nu, så en del promenader med kaffe och glass och så blir det. Framför allt vill jag ut och hitta på saker, inte sitta inlåst hemma. Jag vill kunna känna att man inte blir låst för att man har en bebis, för det behöver man ju absolut inte bli. Jag känner än så länge att jag kan göra allt jag gjorde innan. Det enda som ändrats är att det tar lite längre tid att komma ut ur huset, speciellt då jag försöker tajma allt så mycket som möjligt med amning och så vidare. Måste jag amma när jag är ute någonstans så gör jag det, men kan jag hålla mig till innan och efter så är det såklart skönare.
Det har varit väldigt varmt och svettigt för både honom och mig sedan han föddes. Jag har tyckt det varit svårt att veta vad jag ska göra för honom. Tycker inte om att ha aircondition på hela tiden, jag vill ju inte att han ska bli sjuk. Nu har det äntligen kommit ett åsk oväder i alla fall, efter att det varit så kvavt att vi knappt kunnat andas på ett par dagar. Graderna gick ner en massa så nu är det svalare och skönare. Solen får såklart gärna komma tillbaka, men jag hoppas och tror att graderna kommer vara närmare 25 än 35 nu!
Här är Oskar på promenad idag!
fredag 12 september 2008
Foton
Ett av teamen i båtracet (behöver jag säga att en av personerna är min man?!)
Underbara Oskar sover Zzzzzzz
Oskars första bad hemma
torsdag 11 september 2008
Jag är vuxen!
Ja, det blir inte många inlägg numera. Vet ni varför? Jag är vuxen! Jag har en bebis att ta hand om. Och det är underbart!!! Han är underbar. Jag vill inte göra något annat än att sitta och titta på honom eller ligga och mysa med honom aaahhhh. Idag är han två veckor, stor pojke.
En vecka har gått sedan jag skrev, det har hänt mycket. Bland annat har årets händelse i Alcudia varit. Bamboo Annual Boatrace. Japp, ett helt galet båtrace som "uppfanns" för tre år sedan. Två personer teamar upp och skaffar sig en gummibåt och några åror, sedan ska dom paddla en speciell runda på kanalerna och sjön och svepa öl och... Ta sig i mål så fort som möjligt helt enkelt. Det blir mer och mer seriöst (samtidigt som det är väääldigt oseriöst) för varje år. I år spelades en film in från båtracet, och det finns till och med en oficiell sång numera.
Mina föräldrar är här nu och det har blivit en massor av promenader med lilla Oskar. Jag och N och Oskar var i Palma en dag för att fixa papper. Vi har nu ansökt om svenskt personnummer och vi har i stort sätt alla spanska papper. Vi försökte fixa ett holländskt pass också men det gick mindre bra. Bebisarna måste ha öppna ögon på sitt passfoto. Ja, försök få en 12 dagars bebis att sitta där med öppna ögon... Inte lätt! Oskar vägrade. Så det är bara att vänta och testa en annan dag. Som tur är har vi inte jättebråttom, så vi får väl vänta ett par veckor tills han är vaken lite oftare.
Tyvärr så fungerar det inte att ladda upp bilder idag, ska försöka att göra det imorgon!
En vecka har gått sedan jag skrev, det har hänt mycket. Bland annat har årets händelse i Alcudia varit. Bamboo Annual Boatrace. Japp, ett helt galet båtrace som "uppfanns" för tre år sedan. Två personer teamar upp och skaffar sig en gummibåt och några åror, sedan ska dom paddla en speciell runda på kanalerna och sjön och svepa öl och... Ta sig i mål så fort som möjligt helt enkelt. Det blir mer och mer seriöst (samtidigt som det är väääldigt oseriöst) för varje år. I år spelades en film in från båtracet, och det finns till och med en oficiell sång numera.
Mina föräldrar är här nu och det har blivit en massor av promenader med lilla Oskar. Jag och N och Oskar var i Palma en dag för att fixa papper. Vi har nu ansökt om svenskt personnummer och vi har i stort sätt alla spanska papper. Vi försökte fixa ett holländskt pass också men det gick mindre bra. Bebisarna måste ha öppna ögon på sitt passfoto. Ja, försök få en 12 dagars bebis att sitta där med öppna ögon... Inte lätt! Oskar vägrade. Så det är bara att vänta och testa en annan dag. Som tur är har vi inte jättebråttom, så vi får väl vänta ett par veckor tills han är vaken lite oftare.
Tyvärr så fungerar det inte att ladda upp bilder idag, ska försöka att göra det imorgon!
torsdag 4 september 2008
1 vecka gammal
Oskar fyller en vecka! Känns som om jag haft honom hos mig alltid...
Han har varit underbar, sovit hela nätterna i fyra nätter i rad nu, bara vaknat för mat. Duktig pojke! Han har ju däremot ingen rytm alls, så bland sover han hela dagarna och ibland är han vaken hela dagarna.
Jag måste säga om förlossningen, att även om jag fick lite panik i slutet när det gick så fort, så tyckte jag ändå att jag hade en riktigt bra förlossning. Och den där kvinnliga läkaren ändrade jag min inställning till under dagen. Hon var bestämd men bra. Det var nog inte så att dom inte lyssnade på mig, det är ju inte alltid lätt för dom heller att veta hur fort eller långsamt det kommer att gå. När jag skrek att jag kände huvudet så förstod dom nog inte att jag faktiskt kände det med handen... Jag hade liksom inte tid att förklara.
De 24 timmarna jag var hemma med värkar var inte speciellt jobbigt. Det enda som var jobbigt var ca två timmar på sjukhuset då jag var helt slut, innan jag tog ryggmärgsbedövningen. Sedan kunde jag ju sova i tre timmar, vilket var underbart, det var skönt att samla krafter. Även om det nu blev så att det gick så fort att jag inte behövde speciellt mycket av dom krafterna. Om jag kommer vara med om fler förlossningar får dom gärna vara likadana!!! Jag har en kompis som var i förlossningssalen i 20 timmar... 20 timmar! Nej tack, en minut räckte gott och väl!
Idag var vi på 1 veckas kontroll. Oskar hade gått ner till 3210g, men det verkade som om han får tillräckligt med mat. Vi ska tillbaka om 10 dagar och se om han gått upp i vikt. Alla reflexer och sånt som dom kollade var också bra.
Jag är bara så grymt stolt hela tiden. Vi har redan varit ute en massa på små promenader och det är så underbart att gå med honom där i vagnen. Det är varmt för han stackarn, men han mår bra. Han är den absolut finaste bebisen i hela världen!!!
Han har varit underbar, sovit hela nätterna i fyra nätter i rad nu, bara vaknat för mat. Duktig pojke! Han har ju däremot ingen rytm alls, så bland sover han hela dagarna och ibland är han vaken hela dagarna.
Jag måste säga om förlossningen, att även om jag fick lite panik i slutet när det gick så fort, så tyckte jag ändå att jag hade en riktigt bra förlossning. Och den där kvinnliga läkaren ändrade jag min inställning till under dagen. Hon var bestämd men bra. Det var nog inte så att dom inte lyssnade på mig, det är ju inte alltid lätt för dom heller att veta hur fort eller långsamt det kommer att gå. När jag skrek att jag kände huvudet så förstod dom nog inte att jag faktiskt kände det med handen... Jag hade liksom inte tid att förklara.
De 24 timmarna jag var hemma med värkar var inte speciellt jobbigt. Det enda som var jobbigt var ca två timmar på sjukhuset då jag var helt slut, innan jag tog ryggmärgsbedövningen. Sedan kunde jag ju sova i tre timmar, vilket var underbart, det var skönt att samla krafter. Även om det nu blev så att det gick så fort att jag inte behövde speciellt mycket av dom krafterna. Om jag kommer vara med om fler förlossningar får dom gärna vara likadana!!! Jag har en kompis som var i förlossningssalen i 20 timmar... 20 timmar! Nej tack, en minut räckte gott och väl!
Idag var vi på 1 veckas kontroll. Oskar hade gått ner till 3210g, men det verkade som om han får tillräckligt med mat. Vi ska tillbaka om 10 dagar och se om han gått upp i vikt. Alla reflexer och sånt som dom kollade var också bra.
Jag är bara så grymt stolt hela tiden. Vi har redan varit ute en massa på små promenader och det är så underbart att gå med honom där i vagnen. Det är varmt för han stackarn, men han mår bra. Han är den absolut finaste bebisen i hela världen!!!
måndag 1 september 2008
Det sade bara plopp!
På väg till doktorn på tisdagen var både jag och N förväntansfulla. Något hade ju börjat hända och vi ville få höra från doktorn att ja nu är det förlossning på gång. Det fick vi ju inte direkt höra, som det lät på doktorn så var det mer troligt att det skulle ta en vecka än en dag.
Dagen fortsatte och sammandragningarna fortsatte. De gjorde ju som sagt ondare än innan, men inte alls så ont som jag förstod att det skulle göra. Jag gick till säng vid tolv och tittade lite på tv. N kom hem från jobbet klockan ett. Precis då fick jag en sammandragning som gjorde mycket mer ont än de andra och jag förstod med en gång att det var en "riktig" värk. Jag tittade på tv i sovrummet i kanske en timma, N somnade. Sedan kunde jag bara inte ligga kvar där. För varje värk som kom gjorde det ondare och ondare och det var omöjligt att ligga ner. Jag gick ner till vardagsrummet. Jag försökte verkligen sova i mellan värkarna, som kom med ca 10 minuters mellanrum. Man hör ju hela tiden att när värkarna börjar bör man försöka sova för att klara av förlossningen. Men det var bara helt omöjligt. Hur ska man kunna somna på en sådan kort stund?
Natten gick och värkarna fortsatte. Värkarna gjorde ont men det var inte så jobbigt tyckte jag eftersom jag kände mig helt som vanligt mellan värkarna och kunde andas ut. Jag tyckte inte heller det var speciellt jobbigt att inte sova, tyckte det var hur spännande som helst att sitta och klocka värkar och veta att snart var det dags.
När N kom upp på morgonen så var det fortfarande runt tio minuter mellan värkarna, hade alltså inte hänt speciellt mycket. Vi pratade om det och diskuterade om han skulle ställa in sin show direkt eller om vi skulle avvakta. Värkarna kunde ju avta, jag har hört många som haft värkar så där i två eller till och med tre dagar. Han ringde i alla fall och varnade dom att det kanske skulle hända idag och att han skulle höra av sig längre fram på dagen.
Värkarna avtog lite fram på förmiddagen, dom var lika intensiva men kom väldigt oregelbundet och inte så ofta som innan. Jag blev lite besviken och ville inget hellre än att ha mer ont! Det är väl ändå gången i livet man vill ha ont... Jag, N och Cachao gick ut på en promenad och jag fick stanna med jämna mellanrum och luta mig mot N när värkarna kom, det gjorde ondare för varje timma som gick. Det var snart uppe i var tioende minut igen, men ville inte komma tätare. På eftermiddagen hade jag i alla fall så ont att N sade att han förstås inte kunde gå och jobba. Han skulle vara långt bort och det skulle ta tid för honom att komma hem om det skulle sätta igång.
N åkte och hämtade thaisoppa framåt kvällen. Promenader och stark mat, det ska ju hjälpa vad jag hört. Vilket fall som helst var soppa det enda jag kunde tänka mig att äta den dagen. Strax efter att maten var uppäten började det äntligen hända saker. För varje värk var det en minut mindre i mellan. Det var bara tre minuter mellan ett tag och vi började bli stissiga, nervösa och förväntansfulla. Nu hade N städat hela huset... Jag tror det var någon slags terapi. Vi packade ner de sista sakerna i BB väskan, eller väskorna rättare sagt, det blev en hel del grejer till slut. Det gick upp lite till fem minuter mellan och jag ville vänta lite till, ville verkligen inte vara på sjukhuset längre än vanligt. Problemet var att nu gjorde det så ont så jag hade svårt att stå ut. Jag lutade mig mot en vägg eller N vid varje värk och gungade fram och tillbaka. Aj aj aj. Nu var det dags att åka! Jag hade gått med värkar i 24 timmar.
Var nervös för att sitta i bilen i ca 50 minuter som det tog till sjukhuset. Det gjorde ju så mycket ondare när jag satt ner! Det gick ändå bra, jag kramade sönder N's hand medans han körde och lyfte mig från sätet med den andra armen.
Väl framme på sjukhuset fick jag lägga mig på en brits och kolla ctg kurvan. Det kom en kvinnlig doktor som undersökte mig. Hon konstaterade att jag börjat öppna mig men att det inte var någon panik ännu. Hur mycket jag öppnat mig sade hon inte. Jag tyckte inte om doktorn, det kändes som hon var en sådan där person som rullar på ögonen så fort man säger något. Dessutom var jag inte glad av att ligga där med banden runt magen när det gjorde så grymt ont att ligga ner när värkarna kom. Såg på ctg kurvan att värkarna var uppe i nästan 100% i styrka. Vad det betyder vet jag inte, men det var precis så det kändes, att det bara inte kan göra ondare än så där. Hon frågade om jag ville ha epidural. Jag sade nej. Tyvärr blir man heller inte erbjuden något annat, dom har inte lustgas eller akupunktur eller andra lyxgrejer som finns i Sverige.
Vi fick ett rum där vi kunde ställa av våra saker, det var alltså där vi skulle spendera tiden runt förlossningen. Sovrum, vardagsrum och badrum. Bra rum. Jag satte mig i badet eftersom det kändes som om det skulle lindra smärtan. Det gjorde det inte! Jag var uppe på fem minuter igen. N tittade på mig bekymrat och frågade om jag inte skulle tänka på den där epiduralen i alla fall. Nu visste jag nämligen inte var jag skulle ta vägen när värkarna kom, det gick inte att försöka vara tyst och lugn längre och min kropp skakade av trötthet. Jag hade ju inte sovit något natten innan och bara ca 3 timmar natten innan det. Jag bestämde mig för att det var dags för smärtlindring, jag förstod inte längre varför det skulle vara bra att stå där med en sådan smärta i "onödan".
Epidural= himmelriket!!! Ja, så var det verkligen. På bara några sekunder försvann smärtan. Det var inte heller speciellt smärtfyllt att få den. Det var lite läskigt att inte se vad läkaren gjorde, men det var nog lika bra. Jag fick en värk precis som han satte in den så jag hade fullt upp med att försöka hålla mig still. Dom tog även hål på hinnorna så att vattnet gick.
Jag kom till sjukhuset klockan två på natten, runt fyra var smärtan alltså som bortblåst och jag fick lägga mig och sova med ctg banden på. Aaaahhhh, det var skönt! Jag sov i tre timmar. Klockan sju kom doktorn tillbaka och kollade kurvan. Hon frågade om jag hade ont. Det hade jag inte, men kände ett tryck neddåt. Helt normalt sade hon. Hon skulle komma tillbaka runt kvart över åtta för att se om det var dags att gå till förlossningsrummet och börja krysta.
En kort stund efter att hon gått fick jag väcka N. Jag MÅSTE på toa sade jag. Det var ett enormt tryck neddåt och allt jag visste var att om jag inte kom på toa NU så visste jag inte vad som skulle hända. Det är nog ingen fara sade N, vänta du lite, hon kommer ju snart igen. Jag väntade några minuter till men när värkarna och därmed trycket kom så fick jag panik. Det här går bara inte!!! Tryck på knappen, jag måste få gå på toa NU!!! Jag hade ju banden och allt på mig så jag kunde inte bara gå. N tryckte på knappen och doktorn kom. Hon undersökte mig och sade att nej, du behöver nog inte gå på toa, det ser ut som att det är dags att börja krysta. Hon sade till oss att hon skulle gå och förbereda förlossningsrummet och att dom där kunde sätta in rör för att ta ut urinet om jag fortfarande kände att jag behövde kissa.
Med en gång hon lämnde rummet började jag småskrika. Det kändes väldigt konstigt och jag kände att jag bara var tvungen att börja krysta där och nu. N försökte lugna mig och säga till mig att inte krysta medans jag skrek att jag måste, så där höll vi på i vad som kändes en evighet men nog inte var längre än några minuter. Jag började få panik! Jag kände ju att huvudet var på väg ut, det kändes som att om jag bara skulle krysta en gång så skulle huvuvdet vara ute. Jag beredde mig på att göra det där i rummet utan läkarna som enligt mig aldrig kom. Till slut kom dom i alla fall med britsen, efter att hört hur jag skrek som en stucken gris. Det gjorde jag också genom hela korridorerna, hela sjukhuset måste hört mig. Jag låg på sidan och var säkert på att huvudet redan var halvvägs ute. Jag kände efter, och visst var det det! En del av ett hårigt huvud kände jag. Jag skrek att han kommer nu, jag känner huvudet, men ingen lyssnade eller trodde mig.
Väl inne på förlossningsrummet ville dom att jag skulle lägga mig på rygg så jag kunde flyttas till sängen bredvid. Det här såg jag som en omöjlighet, hur rör man sig när man har ett huvud mellan benen? Dessutom sade dom till N att stanna utanför rummet för han måste få på sig en rock först. Jag blev skitförbannad. Jag skulle hellre slängt ut alla läkare och bara haft N där. Dom lyssnade ju ändå inte!
Den virriga doktorn, alltså min doktor, som ju skulle ta hand om förlossningen, såg jag stående med sina civila kläder i någon korridor på vägen till rummet. Han såg lite halvt chockad ut.
Jag lades på sängen i gynställning och hörde läkarna konstatera att Oj då, huvudet är faktiskt halvvägs ute, du kan börja krysta nu. Tack f#"¤ för det!!! Samtidigt kom min doktor och N in på rummet.
När jag skulle börja krysta så visste jag helt plötsligt inte hur jag skulle göra. Jag var ju i mer eller mindre chocktillstånd! Jag började andas som jag gjort med värkarna innan och den kvinnliga doktorn fick säga till mig hur jag skulle ta ett djupt andetag och trycka på. Två gånger gjorde jag det och han var ute! Jag var nog inte inne i förlossningsrummet mer än en minut.
Det var en underbart känsla när huvudet kom ut, tyckte inte det gjorde jätteont, det var mer än skön känsla att veta att nu var det värsta över. Resten av kroppen bara flöt med. Han skrek med en gång och det var ett sådant underbart ljud! Han lades på min mage innan dom tog undan honom för vägning och avtorkning. Jag fick sys fyra stygn, jag visste inte att jag spruckit så det gjorde alltså inte ont. Stygnen kändes men det var ju förstås inget mot smärtan innan, så inget att tänka på.
Jag rullades tillbaka till vårt rum där vi fick vila oss i väntan på att vår son skulle få komma till oss. Här lägger dom alla bebisar i kuvös i en timma för att dom inte ska bli så chockade över värmen. Det kändes som en evighet innan han kom. Men det var skönt att vila lite och vi ringde den närmsta famliljen och skickade meddelande till alla. Vi bestämde oss för att kalla honom Oskar. Oskar kom till världen 08.17 den 2008-08-28, en underbar kille på 3380g, 51cm och massor av fint mörkt hår!
Hur allt gick efter får ni snart reda på, men jag tycker det här inlägget blev tillräckligt långt!!! Trött och överlycklig kan tiden efter sammanfattas med i alla fall!
Dagen fortsatte och sammandragningarna fortsatte. De gjorde ju som sagt ondare än innan, men inte alls så ont som jag förstod att det skulle göra. Jag gick till säng vid tolv och tittade lite på tv. N kom hem från jobbet klockan ett. Precis då fick jag en sammandragning som gjorde mycket mer ont än de andra och jag förstod med en gång att det var en "riktig" värk. Jag tittade på tv i sovrummet i kanske en timma, N somnade. Sedan kunde jag bara inte ligga kvar där. För varje värk som kom gjorde det ondare och ondare och det var omöjligt att ligga ner. Jag gick ner till vardagsrummet. Jag försökte verkligen sova i mellan värkarna, som kom med ca 10 minuters mellanrum. Man hör ju hela tiden att när värkarna börjar bör man försöka sova för att klara av förlossningen. Men det var bara helt omöjligt. Hur ska man kunna somna på en sådan kort stund?
Natten gick och värkarna fortsatte. Värkarna gjorde ont men det var inte så jobbigt tyckte jag eftersom jag kände mig helt som vanligt mellan värkarna och kunde andas ut. Jag tyckte inte heller det var speciellt jobbigt att inte sova, tyckte det var hur spännande som helst att sitta och klocka värkar och veta att snart var det dags.
När N kom upp på morgonen så var det fortfarande runt tio minuter mellan värkarna, hade alltså inte hänt speciellt mycket. Vi pratade om det och diskuterade om han skulle ställa in sin show direkt eller om vi skulle avvakta. Värkarna kunde ju avta, jag har hört många som haft värkar så där i två eller till och med tre dagar. Han ringde i alla fall och varnade dom att det kanske skulle hända idag och att han skulle höra av sig längre fram på dagen.
Värkarna avtog lite fram på förmiddagen, dom var lika intensiva men kom väldigt oregelbundet och inte så ofta som innan. Jag blev lite besviken och ville inget hellre än att ha mer ont! Det är väl ändå gången i livet man vill ha ont... Jag, N och Cachao gick ut på en promenad och jag fick stanna med jämna mellanrum och luta mig mot N när värkarna kom, det gjorde ondare för varje timma som gick. Det var snart uppe i var tioende minut igen, men ville inte komma tätare. På eftermiddagen hade jag i alla fall så ont att N sade att han förstås inte kunde gå och jobba. Han skulle vara långt bort och det skulle ta tid för honom att komma hem om det skulle sätta igång.
N åkte och hämtade thaisoppa framåt kvällen. Promenader och stark mat, det ska ju hjälpa vad jag hört. Vilket fall som helst var soppa det enda jag kunde tänka mig att äta den dagen. Strax efter att maten var uppäten började det äntligen hända saker. För varje värk var det en minut mindre i mellan. Det var bara tre minuter mellan ett tag och vi började bli stissiga, nervösa och förväntansfulla. Nu hade N städat hela huset... Jag tror det var någon slags terapi. Vi packade ner de sista sakerna i BB väskan, eller väskorna rättare sagt, det blev en hel del grejer till slut. Det gick upp lite till fem minuter mellan och jag ville vänta lite till, ville verkligen inte vara på sjukhuset längre än vanligt. Problemet var att nu gjorde det så ont så jag hade svårt att stå ut. Jag lutade mig mot en vägg eller N vid varje värk och gungade fram och tillbaka. Aj aj aj. Nu var det dags att åka! Jag hade gått med värkar i 24 timmar.
Var nervös för att sitta i bilen i ca 50 minuter som det tog till sjukhuset. Det gjorde ju så mycket ondare när jag satt ner! Det gick ändå bra, jag kramade sönder N's hand medans han körde och lyfte mig från sätet med den andra armen.
Väl framme på sjukhuset fick jag lägga mig på en brits och kolla ctg kurvan. Det kom en kvinnlig doktor som undersökte mig. Hon konstaterade att jag börjat öppna mig men att det inte var någon panik ännu. Hur mycket jag öppnat mig sade hon inte. Jag tyckte inte om doktorn, det kändes som hon var en sådan där person som rullar på ögonen så fort man säger något. Dessutom var jag inte glad av att ligga där med banden runt magen när det gjorde så grymt ont att ligga ner när värkarna kom. Såg på ctg kurvan att värkarna var uppe i nästan 100% i styrka. Vad det betyder vet jag inte, men det var precis så det kändes, att det bara inte kan göra ondare än så där. Hon frågade om jag ville ha epidural. Jag sade nej. Tyvärr blir man heller inte erbjuden något annat, dom har inte lustgas eller akupunktur eller andra lyxgrejer som finns i Sverige.
Vi fick ett rum där vi kunde ställa av våra saker, det var alltså där vi skulle spendera tiden runt förlossningen. Sovrum, vardagsrum och badrum. Bra rum. Jag satte mig i badet eftersom det kändes som om det skulle lindra smärtan. Det gjorde det inte! Jag var uppe på fem minuter igen. N tittade på mig bekymrat och frågade om jag inte skulle tänka på den där epiduralen i alla fall. Nu visste jag nämligen inte var jag skulle ta vägen när värkarna kom, det gick inte att försöka vara tyst och lugn längre och min kropp skakade av trötthet. Jag hade ju inte sovit något natten innan och bara ca 3 timmar natten innan det. Jag bestämde mig för att det var dags för smärtlindring, jag förstod inte längre varför det skulle vara bra att stå där med en sådan smärta i "onödan".
Epidural= himmelriket!!! Ja, så var det verkligen. På bara några sekunder försvann smärtan. Det var inte heller speciellt smärtfyllt att få den. Det var lite läskigt att inte se vad läkaren gjorde, men det var nog lika bra. Jag fick en värk precis som han satte in den så jag hade fullt upp med att försöka hålla mig still. Dom tog även hål på hinnorna så att vattnet gick.
Jag kom till sjukhuset klockan två på natten, runt fyra var smärtan alltså som bortblåst och jag fick lägga mig och sova med ctg banden på. Aaaahhhh, det var skönt! Jag sov i tre timmar. Klockan sju kom doktorn tillbaka och kollade kurvan. Hon frågade om jag hade ont. Det hade jag inte, men kände ett tryck neddåt. Helt normalt sade hon. Hon skulle komma tillbaka runt kvart över åtta för att se om det var dags att gå till förlossningsrummet och börja krysta.
En kort stund efter att hon gått fick jag väcka N. Jag MÅSTE på toa sade jag. Det var ett enormt tryck neddåt och allt jag visste var att om jag inte kom på toa NU så visste jag inte vad som skulle hända. Det är nog ingen fara sade N, vänta du lite, hon kommer ju snart igen. Jag väntade några minuter till men när värkarna och därmed trycket kom så fick jag panik. Det här går bara inte!!! Tryck på knappen, jag måste få gå på toa NU!!! Jag hade ju banden och allt på mig så jag kunde inte bara gå. N tryckte på knappen och doktorn kom. Hon undersökte mig och sade att nej, du behöver nog inte gå på toa, det ser ut som att det är dags att börja krysta. Hon sade till oss att hon skulle gå och förbereda förlossningsrummet och att dom där kunde sätta in rör för att ta ut urinet om jag fortfarande kände att jag behövde kissa.
Med en gång hon lämnde rummet började jag småskrika. Det kändes väldigt konstigt och jag kände att jag bara var tvungen att börja krysta där och nu. N försökte lugna mig och säga till mig att inte krysta medans jag skrek att jag måste, så där höll vi på i vad som kändes en evighet men nog inte var längre än några minuter. Jag började få panik! Jag kände ju att huvudet var på väg ut, det kändes som att om jag bara skulle krysta en gång så skulle huvuvdet vara ute. Jag beredde mig på att göra det där i rummet utan läkarna som enligt mig aldrig kom. Till slut kom dom i alla fall med britsen, efter att hört hur jag skrek som en stucken gris. Det gjorde jag också genom hela korridorerna, hela sjukhuset måste hört mig. Jag låg på sidan och var säkert på att huvudet redan var halvvägs ute. Jag kände efter, och visst var det det! En del av ett hårigt huvud kände jag. Jag skrek att han kommer nu, jag känner huvudet, men ingen lyssnade eller trodde mig.
Väl inne på förlossningsrummet ville dom att jag skulle lägga mig på rygg så jag kunde flyttas till sängen bredvid. Det här såg jag som en omöjlighet, hur rör man sig när man har ett huvud mellan benen? Dessutom sade dom till N att stanna utanför rummet för han måste få på sig en rock först. Jag blev skitförbannad. Jag skulle hellre slängt ut alla läkare och bara haft N där. Dom lyssnade ju ändå inte!
Den virriga doktorn, alltså min doktor, som ju skulle ta hand om förlossningen, såg jag stående med sina civila kläder i någon korridor på vägen till rummet. Han såg lite halvt chockad ut.
Jag lades på sängen i gynställning och hörde läkarna konstatera att Oj då, huvudet är faktiskt halvvägs ute, du kan börja krysta nu. Tack f#"¤ för det!!! Samtidigt kom min doktor och N in på rummet.
När jag skulle börja krysta så visste jag helt plötsligt inte hur jag skulle göra. Jag var ju i mer eller mindre chocktillstånd! Jag började andas som jag gjort med värkarna innan och den kvinnliga doktorn fick säga till mig hur jag skulle ta ett djupt andetag och trycka på. Två gånger gjorde jag det och han var ute! Jag var nog inte inne i förlossningsrummet mer än en minut.
Det var en underbart känsla när huvudet kom ut, tyckte inte det gjorde jätteont, det var mer än skön känsla att veta att nu var det värsta över. Resten av kroppen bara flöt med. Han skrek med en gång och det var ett sådant underbart ljud! Han lades på min mage innan dom tog undan honom för vägning och avtorkning. Jag fick sys fyra stygn, jag visste inte att jag spruckit så det gjorde alltså inte ont. Stygnen kändes men det var ju förstås inget mot smärtan innan, så inget att tänka på.
Jag rullades tillbaka till vårt rum där vi fick vila oss i väntan på att vår son skulle få komma till oss. Här lägger dom alla bebisar i kuvös i en timma för att dom inte ska bli så chockade över värmen. Det kändes som en evighet innan han kom. Men det var skönt att vila lite och vi ringde den närmsta famliljen och skickade meddelande till alla. Vi bestämde oss för att kalla honom Oskar. Oskar kom till världen 08.17 den 2008-08-28, en underbar kille på 3380g, 51cm och massor av fint mörkt hår!
Hur allt gick efter får ni snart reda på, men jag tycker det här inlägget blev tillräckligt långt!!! Trött och överlycklig kan tiden efter sammanfattas med i alla fall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
