Första olyckan

Jag har undrat när den skulle komma. O har inte slagit sig någonting och jag vet inte om jag varit överbeskyddande eller haft en väldans tur. Men idag hände det alltså.

Vi var inne på en affär och jag satte O på golvet då jag själv skulle ta ut något ur min väska som var på golvet. O Lutade sig framåt för att krypa (på sitt eget lilla sätt) men på något sätt, jag vet inte om han fastnade eller slant, så landade han pladask med ansiktet ner i golvet.

Det blev ett par sekunders tystnad och sedan tjöt han. Blodet sprutade, tänderna hade åkt ut och vi fick ringa ambulans för att åka fort till sjukhuset. Åtminstone var det så situationen utspelade sig i mitt huvud. Oj vad mycket man hinner tänka på några sekunder.
Vad som verkligen hände var att jag tog upp O och han blödde en hel del i från munnen. Som tur var så var bästa kompisen med, och van som hon är då hon har tre barn, lugnade hon snabbt ner mig och förklarade att det ser alltid värre ut än vad det är när det blöder i munnen. Jag tryckte lite med en servett och vi såg att det inte var så farligt. Min lilla viking grät bara i en minut och sedan var det bra. Det syns knappt nu, skönt att det läker så fort i munnen.

Usch, det här var nog bara början. Eller?!