Det är tråkigt att flyga!

Det tycker i alla fall jag, och har alltid tyckt. Jag har aldrig varit rädd för att flyga, som N tex är ibland. Luftgroppar och lite skakningar har aldrig stört mig speciellt. Jag blir mest riktigt, riktigt uttråkad!

Idag var jag alltså tvungen att flyga själv. Först åkte jag från Mallorca till Madrid. Ganska kort flygning, men obekväm, det var skakigt nästan hela vägen, och som sagt så var jag inte rädd, men jag mådde illa, uärk! Något mer jag fått från graviditeten, åksjuka. Väl i madrid hade jag ett par timmar innan nästa flyg och kunde äta en bra och varierad kost bestående av en ostbaguette, chips och kaffe.

Nästa flyg var från Madrid till Göteborg, med Ryanair. Det är alltid lite spännande med Ryanair... eftersom det är ett lågpris flyg fungerar det lite annorlunda. Sist jag skulle flyga med dom till exempel, samma sträcka, så bestämde jag mig en sådär 20 minuter innan boarding att det kanske var bäst att sträcka på benen lite innan de långa 3 och en halv timmarna på flyget. Jag gick därför fram emot fönstret, nära gaten, för att titta lite på flygen och se vad som hände där ute. När jag tittar bak två minuter efter så står det fullt med människor bakom mig. Dom trodde alltså att jag började bilda en kö, och så fort en rör sig, rör sig alla, man har ju nämligen inga säten bestämda på Ryanair utan får ta första bästa. Jag fick snällt stå där, först i kön, och vänta i 20 minuter tills boardingen började, och låtsas att det var min plan.

Idag tänkte jag undvika att skapa samma situation, speciellt som jag ändå hade prioriterad ombordstigning och skulle kommit på som åtminstone en av de 30 första varken jag stod i kö eller inte. Men när jag väl kom till väntehallen så fanns inga stolar lediga. Eftersom jag kände mig lite svimfärdig, och inte ville sätta mig mitt på golvet, gick jag till pelare, ganska nära gaten, som jag kunde luta mig mot. Samma historia upprepade sig! Efter två minuter stod alla bakom mig! Om jag inte skulle varit så svimfärdig och dessutom ensam, så skulle jag nog skratta högt.

Lyckades somna litegrand på flyget, och tiden gick riktigt snabbt. Piloten berättade i högtalarna att det var dags för nedstigning, och jag tänkte för mig själv att det där hade varit en riktigt bra tur. Jag lyckades somna, jag blev inte så grymt uttråkad som vanligt och det hade knappt skakat på hela vägen.

Då började det! Först lite skakningar när vi gick igenom molnen, men det var ju normalt tänkte jag. Men efter det började planet nästan slänga sig från sida till sida, det kändes som om planet gasade på och tappade fart om vartannat och det var riktigt onaturliga och obekväma ryckningar. Jag blev riktigt rädd, jag vet att jag precis skrev att jag aldrig blir det på plan, men det här var riktigt läskigt! Först blev alla tysta, sedan tittade alla runt på varandra. Efter en liten stund satt alla där och höll i sig i sätena och många i planet skrek när ryckningarna bara verkade bli värre. Allt jag kunde tänka var Det var inte så här det var meningen att det skulle gå... N skulle vara med mig här! Själva landnignen gick bra och jag kunde andas ut, men jag skakade och hormonerna började bubbla igen och jag ville bara gråta.

När jag steg av planet ville jag nästan gråta ännu mer, det var svinkallt! Det kändes som om blåsten gjorde kroppen till is på några sekunder, brrr.

Nu är jag glad att jag är hos mina föräldrar. Nu ska jag lägga mig tidigt och ladda för imorgon. Imorgon är det påskafton!