Nu är ni nyfikna va?!

Äntligen var det dags för ultraljudet! Och aldrig har jag varit så pigg som när jag steg upp i morse. Nio långa veckors väntan på att få se vår bebis igen.

Som vanligt gick ultraljudet alldeles för fort, vi var kanske där inne i 30 minuter, men det kändes mer som 3. Först tittade doktorn på hjärta, hjärna, händer, fötter osv för att se att allt såg rätt till, och det gjorde det ju förstås! Och sedan frågade han oss om vi visste om det var en pojke eller flicka, och vi sade ju att vi hade hört att det var en pojke, men så tidigt som i vecka 13, så kanske lite väl sent att se även om vår doktor då var väldigt säker på sin sak.

Den nya doktorn bekräftade att det var en pojk! Så istället för förvirrad lycka som det nog skulle blivit om han sade att det var en flicka, så var det ren lycka nu! Och ett litet sådant där ryck på axlarna som att säga Ja det är klart, det visste vi ju! Däremot låg han lite med benen ihop så det syntes inte så tydligt. Då blev jag lite besviken för jag ville kunna se själv, man hör så många historier om folk som trott dom skulle få en pojk och ut kom en flicka och tvärtom. Så jag ville liksom se tydligt, så att det inte var någon tvekan. Och det fick jag några minuter senare. Fullträff med bilden och absolut inget att tvivla på. Det var en pojke!

Dessutom var det den sötaste pojken jag någonsin sett, han låg där och svalde vatten och boxade runt. Det häftigaste tyckte jag ändå var när jag kunde se att han rörde sig och samtidigt kände det i magen.

Önskar att vi skulle fått mer kort, men det blev i alla fall ett sött kort på ansiktet.

Först tänkte jag sätta in ett kort här så ni verkligen ser att det inte går att ta fel, det är en liten snopp där. Men sedan började jag fundera och tyckte det skulle vara lite konstigt... Här är hans snopp, titta titta!!! Tänk om man skulle göra det sedan när han är ute ur magen och lite äldre. Här är min pojk, han är 10 år, titta på hans snopp! Så kan man ju inte göra. Därför bestämde jag mig för att inte sätta in den bilden här. Ni får njuta av det söta ansiktet istället!

Titta, är han inte söt!!!

Helt lugn

Förlåt att jag är tjatig, men nu är det bara en dag kvar till ultraljudet! Eller inte ens det, utan bara 16 timmar. Den här gången är jag inte lika nervös inför doktorbesöket. Förra gången var jag nervös för att allt inte skulle vara bra med bebisen, det är jag inte nu eftersom han sparkar mest hela tiden där inne. Dessutom var jag nervös över min vikt, att jag inte gått upp tillräckligt, men det är jag inte nu för nu ska vi till en annan doktor och han vet inte vad jag vägde innan. En vecka efter detta ultraljudet ska vi till vår doktor igen, så jag väntar tills dess med att oroa mig över vikten.

Nu vet jag ju även att det finns en bebis i magen. Första gången innan jag gjorde ultraljud höll jag på att dö av nervositet! Jag har nog aldrig varit så nervös i mitt liv faktiskt. Jag hade nämligen fått för mig att jag inbillat mig att jag var gravid, att jag var skengravid helt enkelt. Trodde doktorn skulle skratta mig rakt i ansiktet och säga att jag var helt knäpp i huvudet för där fanns då ingenting. Detta trots utebliven mens, plus på stickan, illamående och allt annat som händer den första tiden. Skräcken jag kände precis sekunderna innan bilden fokuserade på bebisen kommer jag aldrig glömma. Resten av det doktor besöket kommer jag knappt ihåg, jag var bara så lättad att doktorn sade att han såg en bebis där inne.

Den här gången är jag alltså helt lugn! Det är det skönt att vara, för det finns ju ingenting jag kan påverkar just nu i alla fall. Men sedan är det ju som sagt 16 timmar kvar, så det finns gott om tid att hitta något att stressa upp sig för.
Jag har till exempel hela tiden gått runt och tittat på min mage idag och tycker helt plötsligt den är pytteliten, men den tanken försöker jag trycka bort innan den utvecklas till dum ångest!

Det kanske var en mode grej...

Kom på, angående det där inlägget för ett par dagar sedan om att jag visade trosorna, att jag kanske inte var helt ute och cyklade! Såg ni i tidningen att "string-jeansen" är på gång att bli modernt nu?

Okej nu var det inte riktigt så här jag såg ut. Mina jeans var inte så här låga, dom var i vanlig höjd. Problemet var ju att gylfen inte gick att dra upp och därför bildade ett slags V där då trosorna syntes. Och tyvärr så syntes dom nog ännu mer än detta.

Skulle kunna ta ett kort på mig själv och hur det såg ut, men jag tycker det räcker med att alla i restaurangen såg det!

Koncentrations problem

Idag har det varit en sådan där jobbig måndag. Varför är det alltid måndagarna som är jobbiga? Det är precis som att helgen finns där innan så att man ska kunna vila upp sig och förbereda sig för en jobbig måndag. Fast det är klart, det är väl på grund av att den lugna och sköna helgen är där som måndagen blir stressig. Två dagar måste tas igen!
Det var egentligen inte så att jag hade jättemycket att göra, men allt verkade gå fel idag. Allt jobb som verkade gå så bra innan gick helt plötsligt inte så bra längre. Men precis som om någon högre makt visste att det inte är bra för gravida kvinnor= mig att stressa, så ordnade allt upp sig innan jag hann ta tag i det. Så nu känner jag mig lugn och redo för världen igen.

Jag har svårt att koncentrera mig på oviktiga saker som jobb just nu. Vi ska nämligen på stora ultraljudet om två dagar, och det är det enda som känns viktigt nu. N skulle nog inte bli så glad om jag sade det till honom. Visst tycker han det ska bli lika roligt som mig att gå på ultraljud. Men nu är det ju så att det inte är vilket jobb som helst vi har. Vi har vårt eget företag, och går det inte bra för företaget så går det såklart inte bra för oss. Alltså borde jag inte skriva "oviktiga saker" för det är det inte.
Men jag ser så mycket fram emot ultraljudet så jag nästan dör! Nio veckor sedan vi såg gullefjun nu, det är länge! Nu har ni bara idag och imorgon på er att gissa om det är en pojke eller flicka där inne i min mage, för sedan vet vi!
Vad tycker ni det ser ut som?

Gullefjun

Idag var det dags för nya magbilder. Det är nämligen två veckor sedan sist. Oj, vad tiden går fort!!! På ett sätt är det jättekul när det går fort, det är ju så kul med alla stadier i graviditeten. Men på något sätt vill jag inte att det ska gå för fort, jag tror jag kommer sakna den här tiden! Men så är det väl med allt bra i livet. Som tur är vet jag ju att det kommer bli jättekul och spännande efter graviditeten också. Om jag lyckas komma på hur man ska göra med en bebis vill säga.

Som vanligt trodde jag inte att det skulle synas någon skillnad idag när korten togs, men som vanligt gjorde det ju det. Även om det inte är lika mycket skillnad som förra gången. Skulle magen växa så fort hela tiden skulle jag nog se ut som en elefant ganska snart.
Som vanligt hade jag på mig samma linne, vad ni kanske inte ser är att jag har andra byxor på mig! Idag hittade jag nämligen ett par byxor till som passar mig, jag kan till och med knäppa dom! Visst dom ser exakt ut som mina graviditets-trekvarts-jeans, men ändå.

Så kläderna på bilderna ser alltså likadana ut, däremot tycker jag inte magen ser likadan ut, och då menar jag inte storleken på magen. Visst är magen ännu längre ner nu än innan? Eller är det jag som ser galet? Det kanske är för att den är rundare nu, och "spetsen" som var där tidigare inte är lika tydlig nu. Jag ser aldrig sånt här på mig själv i spegeln så jag kan studera bilderna helt förundrat i flera timmar... Och sedan några timmar till. Vissa kanske skulle kalla det fåfänga att stirra på ett kort av sig själv i flera timmar, men det gör inte jag. Det är nämligen inte mig själv jag tittar på, det är min bebis, gullefjun som min brorsdotter tycker vi ska kalla honom.



v.19+1


v.21+1

Det här är mina trosor!

Vi gick på vår favorit restaurang igår kväll. Men det gick ändå inte riktigt så bra som jag trodde det skulle göra. Visst, vi åt gott och hade det jätte trevligt tillsammans, i kanske tjugo minuter. Anledningen till att vi tycker om den här restaurangen så mycket är för att det är, förrutom god mat, så bra service där. Och eftersom vi varit där så många gånger känner alla oss och gör det ännu mer speciellt för oss. Men igår blev det lite mycket. När dom såg att jag var gravid skulle dom nämligen fira. Men inte med mig. Ägaren satte sig bredvid N och bjöd på whiskey och cigarr, vilket ju var väldigt trevligt, men sedan satt han där i en halvtimma och pratade med N medans jag satt tyst vid sidan om. Och när han gick kom en annan kypare och sedan en annan och sedan en annan och pratade. Så jag fick knappt pratat med N någonting på hela kvällen!

Dessutom hände något väldigt pinsamt. Jag hade tagit på mig en fin byx-kostym. Byxorna satt bra, men jag kunde inte dra upp gylfen. Det gör ingenting tänkte jag och tog på mig ett långt svart linne som gick över. Det var bara det att när jag gick till toaletten så tittade jag inte riktigt hur nerdraget linnet var. Så jag gick förbi en massa gäster och anställda, gick in på toaletten och möttes av en stor spegel. Linnet hade gått upp över midjan och jag hade gått genom restaurangen med helt uppknäppta byxor och visat trosorna.
Tur att jag hade fina trosor på mig...

Vackert

Klockan är sju och så här vackert är det, fortfarande, ute... Dagen fortsätter att vara bra!

Ganska underbar, speciellt underbar, helt fantastiskt underbar

Äntligen en sådan där underbar dag igen! Det känns som om det var ett tag sedan. De mesta dagarna i mitt liv är nämligen ganska underbara, men vissa dagar är så där speciellt underbara. Som idag.
Har nog varit lite stressad de senaste dagarna utan att jag kanske förstått det, men idag är jag hur avslappnad och cool som helst. Idag är livet bara lätt och allt går som det ska. Det är också första dagen på ett tag som jag inte har något speciellt att göra. Företaget sköter sig självt idag eftersom vi har duktiga personer som tar hand om det, huset är städat och fint och trädgården blommar som aldrig förr! Så idag gör jag ingenting och det är alltså riktigt underbart. Speciellt som det är riktig sommar ute.
Det är tur att solen är så stark här så man inte behöver ligga och sola så länge. Efter ungefär tio minuter är jag nämligen uttråkad, varm och sönderbiten av myggor. Men det gör inget för jag tycker det är perfekt att ligga i trädgården i tio minuter, sitta vid datorn tjugo minuter och titta på tv i tio minuter. Och sedan upprepa det tills kvällen kommer. Fast jag har inte gjort det hela dagen förstås. Jag har även ätit lunch med två väninnor och det var också kul.
Ikväll ska jag och N (kanske i alla fall) gå och äta på våran favorit restaurang. Det kommer (i så fall) fullborda den underbara dagen, och kanske till och med göra den till en helt fantastiskt underbar dag!

Hur ska detta gå?

Jag ska bli mamma! Ja, alltså jag vet att ni vet det, den här bloggen handlar ju inte om mycket annat, men ibland måste jag säga det till mig själv.

Jag tycker det är helt underbart att vara gravid och njuter av en växande mage och sparkande bebis. Men jag tror att jag glömmer bort ibland att han faktiskt ska komma ut där ifrån snart, ja för 19 veckor går fort!

Hjälp, tänk om jag inte vet vad jag ska göra med bebisen. Jag har alltid passat barn, sedan jag själv var ett barn, och visst det gick jättebra. Men det är barn! Jag ska ha en bebis, jag vet inte vad man gör med en bebis! Tänk om det inte kommer så där naturligt som alla säger att det gör. Tänk om dom skickar hem mig från sjukhuset med lite visa ord på spanska (som jag inte förstår eftersom jag inte är van vid att prata om bebisar på spanska), och så står jag där hemma som ett frågentecken.


Och en annan sak jag tänkt mycket på är hur man ska kunna uppfostra sina barn rätt. Och då menar jag inte i viktiga frågor, som att uppfostra barnen till bra individer, för det är inte ens det jag är orolig för. Jag menar att till exempel uppfostra sina barn till att inte vara rädd för insekter. Sådana knäppa saker tänker jag på. Hur ska jag kunna lära dom att insekter inte är farliga, när jag själv hoppar och springer runt och skriker för minsta lilla kryp...


Nej, nu ska jag lägga mig lite i solen och bara vara gravid. För det är jag bra på!

Var inte rädd för mig!

Men sparka då!

Haha! Jag kände honom!!! Wow! Alltså, jag har ju känt honom länge, men det var första gången jag kände honom PÅ magen! Vilken upplevelse. Jag är helt överlycklig. Jag kände att det var något benigt och litet där inne. Litet men ändå stort.
Jag var inte beredd på det, jag låg på soffan och lade handen på magen. Inte för att han sparkade men för att det är lite mysigt när man vet att någon är där inne. Då sparkade han till! Det kändes riktigt konstigt.

Jag låg sedan en timma i soffan och försökte känna honom igen. Det gjorde jag inte. Sedan låg jag en timma till och tittade på magen för att se om jag kunde se något röra sig. Det gjorde jag inte. Sedan putte jag lite här och var på magen, för att göra han lite arg så han skulle sparka bort mig. Det gjorde han inte. Jag försökte att inte andas så mycket för att det skulle synas mer. Tillslut märkte jag att det nog inte var någon bra idé att hålla andan och dessutom tror jag att jag blev lite skelögd när jag låg och stirrade så där, så jag gav upp.

Egentligen förstår jag inte att det faktiskt bor någon inne i magen. Hur ska man kunna förstå något sådant? En bebis, en levande bebis, i magen... Nej, jag vet inte. Det är nog för stort för att förstå tror jag. Jag antar att man "förstår" det i förlossningen, när huvudet är på väg att komma ut och... aaaajjjjj. Nej, nu tänker vi på något annat.

Som på att vi kanske får reda på om en vecka att det inte är en pojke där inne, utan en flicka! Jag hoppas vi vänjer oss fort i så fall med att säga "hon" istället för "han" som vi ju nu gjort i två månader. Tänk om den lilla flickan föds och vi fortfarande säger "han". Precis som om det inte är nog att hon har en mamma från Sverige, en pappa från Holland och bor i Spanien. Tänk om hon då också tror att hon är en pojke. Nej, säger dom att det är en flicka så hoppas jag vi vänjer oss fort, så stackaren inte behöver bli ännu mer förvirrad än vad som är nödvändigt.

Ryggsmärtor

Idag har det varit underbart väder! Såklart. Jag var tvungen att ta en bild till på träställningen, för att på något sätt bevisa att det var på grund av den det var blåsigt. Så idag har det varit härligt väder och jag har inte haft några problem med kläder!

Idag har jag ringt B och sagt att han måste ta hand om hunden så fort som möjligt. Den stackars hunden har inte varit på promenad nu på två dagar. Sedan våran lilla springtur sist har jag inte klarat det. Han har fått springa runt i trädgården själv, och det tycker han inte är speciellt kul. Så fort jag bara rör mig för mycket nu så får jag ont i ryggen. Idag sopade jag golven och sedan höll jag på att börja gråta av att det gjorde så ont. Fast det var nog inte så mycket av smärtan jag ville gråta, men av att jag insåg att jag knappt kan göra någonting längre innan jag får ont. Nu blir jag alltså ändå mer hjälplös och beroende av andra, och det är jag inte bra på!

Jag har inte gått till doktorn med det eftersom jag ändå inte tror dom kan göra så mycket åt det. Och jag vill ju inte besvära dom för att jag har lite ont i ryggen, det finns ju folk som har det värre. Som vanligt vill jag inte störa och vara i vägen, så jag biter ihop och låtsas som om det inte är där. Och jag är så glad att vara gravid, så lite ryggsmärtor ska inte stoppa mig!

Suck

Ja, det blev tre kakor igår. Jag tyckte det var lika bra när jag ändå låtsades vara den personen jag inte är. Dom blev färglösa, men goda. Idag har ingen kommit på kaffe...

Jag var helt slut på kvällen, ryggen värkte och tröttheten tog över. Hunden var lika trött han, han somnade med sin nya leksak under tassen.

Idag har jag tagit sista kortet på vår träställning. Nu ska den bort. För alltid. Det har blåst konstant i en vecka nu, och träställningen har gjort sitt. Den var fin de få dagarna den stod uppe. Varje gång N byggde upp den igen så började det blåsa, och nu har det alltså blåste en vecka i sträck. Jag bad N att slänga den nu, jag är helt säker på att det kommer sluta blåsa då. Och nu vill jag ha sommar. Det skulle passa bra eftersom jag hittade ett hål i mina andra linnebyxor nu, och därför inte har några bekväma långa byxor kvar att ha på mig.

Sju sorters kakor

Jag vet inte varför, men jag försöker alltid vara någon jag inte är. Idag har varit ett praktexempel.

Som när jag tog ut hunden för en promenad till exempel. Satte på mig joggingskorna eftersom jag får ont i ryggen numera när jag är ute och går, och därför tänkte att det i alla fall skulle göra det lite bättre.

Helt plötsligt fick jag för mig att jag istället skulle jogga, ja för skorna var ju på, och jag fick en sådan där super energi som jag bara får några timmar i veckan, så varför inte.

Varför inte? Jo det ska jag berätta. För det första för att jag såklart skulle få ändå ondare i ryggen av att jogga än att promenera, det är ju inte så svårt att lista ut. Och för det andra därför att jag har aldrig tyckt om att jogga och dessutom har jag ingen kondition. Ingen alls. Jag sprang i ungefär två minuter innan jag började flåsa mer än hunden och bestämde att det inte alls var någon bra idé. Dessutom fick jag, såklart, väldigt ont i ryggen efteråt. Och det är så det brukar gå när jag låtsas vara sportigare än jag är.

På eftermiddagen bestämde jag mig för att baka. Jag har nämligen alltid velat vara en sådan person som alltid har goda kakor hemma när folk kommer över för kaffe. Att alltid ha det där perfekta hemmet där det alltid är rent, aldrig finns någon smutsig disk, trädgården ser perfekt ut med massor av färgglada blommor och där det alltid luktar nybakta bullar inne i huset... Och jag glömmer bort, att jag är inte en sådan person.

Det spelar ingen roll om jag städar varje dag, det är ändå något mer som behöver göras och eftersom vi inte har tillräckligt med rum att stoppa undan allt, så ser det alltid lite stökigt ut.

Det spelar ingen roll om jag diskar tre gånger om dagen, för det finns alltid någon smutsig disk, speciellt nu som jag äter femton gånger om dagen.

Det spelar ingen roll om jag fixar och donar i trädgården en dag och planterar fina blommor. För det första så vet jag inget om blommor och tänker inte på vad för blommor jag köper, så jag brukar plantera blommor som blommar ut och sedan dör, vilket betyder att jag måste gräva upp dom igen och hitta nya. Och om jag väl köpt blommor och växter som ska hålla hela sommaren så gör dom inte det här. För jag glömmer att vattna dom.

Och sedan det där med kakor... Antingen bakar jag, men så tycker jag dom blir misslyckade och så vill jag ändå inte bjuda på dom. Eller så blir dom jättegoda och jag bjuder glatt alla som kommer och hälsar på. Vilket ju låter bra. Saken är den att gästerna blir sedan besvikna när dom nästa gång kommer och det inte finns några kakor. För oftast hälsar dom på mer än en gång vartannat år. Och tyvärr bakas det inte oftare än en gång vartannat år här.

Men jag vägrar inse att jag inte är sportig och huslig, och man måste ju få försöka ändra sig, även om man vet med sig att det inte kommer hålla.

Så idag har jag bakat en banankaka, en vaniljkaka står nu i ugnen och vem vet, det kanske blir en till kaka bakad idag?!

Banankakan färdig!

Att skaffa barn är ute!

Idag läste jag i aftonbladet.se att det inte är inne att skaffa barn. Va?! Sedan när har det varit ett mode att skaffa barn? För några år sedan skulle det varit helt inne att skaffa barn, men inte nu längre minsann! I år måste jag bara skaffa de där snygga jeansen och en bebis. Hur sjukt låter det? Nu följer jag alltså inte modet, för jag skaffar barn helt fel år verkar det som. Som tur är tror jag aldrig jag brytt mig mindre om en "modesak" än denna. Och jag tror inte många andra gör det heller.
Visst förändras mycket när man får barn, och långt i från allt blir väl bättre, men det är ju inte det som det handlar om. För det första, vad skulle hänt med världen om alla helt plötsligt slutade att skaffa barn. Och för det andra så tror jag nog att det mesta blir väldigt bra när man får barn.
Förhoppningsvis är folk inte så ytliga att dom slutar skaffa barn för att det inte är inne...

Konstiga bebissparkar

Det är så skönt att ha energi! Konstigt att det kan gå så upp och ner. Vissa dagar, som igår, har jag verkligen ingen energi till att göra någonting. Och andra dagar, som idag, så vill jag göra allting på en gång. Det är väl bara att passa på dessa dagarna antar jag!

Jag har hunnit med en massa saker redan, och har halva dagen kvar att vara duktig.

Idag börjar andra hälften av min graviditet. 20 veckor är nämligen avklarade! Jag tycker det har gått otroligt fort den senaste tiden, efter de första tre månaderna antar jag. Och det kommer säkert gå lika fort fram till slutet av graviditeten.

Ser lite fram emot tiden då man inte kan vänta på att bebisen ska komma ut. Då man är alldeles för tung och inte orkar göra någonting. Då man bara har några dagar kvar till bebisen kommer. Då solen står som starkast och man bara svettas och inte vill göra någonting annat än att sitta i en sval pool eller ett rum med aircondition...

Men just nu ska jag bara passa på att njuta av att vara gravid i den "lätta" perioden. När man inte mår illa hela dagarna och när man ännu inte för tung. Det här är verkligen en underbar period! Magen växer och bebisen sparkar. Nästa steg att se fram emot är ju att N ska kunna känna sparkarna och att det ska synas utanpå att han sparkar. Fast helst inte som i min dröm jag hade här om veckan...

Jag drömde att jag var överlycklig för att jag kunde se på magen att bebisen sparkade. Det var som små minifötter och minihänder som stack ut ca en centimeter utanför magen. I drömmen var detta jättesött, men när jag ser bilden i huvudet nu efteråt så såg det riktigt läskigt ut!!!

Bilden säger allt

Jaha, så började det blåsa igen. Och träställningen är nu nerblåst för fjärde gången. Numera pratar vi inte så mycket om det här hemma. Det blir mest en liten suck och så väntar man tills blåsten har försvunnit.
Jag tycker inte om blåst. Och det gör inte hunden heller. Jag har försökt mestadels av dagen att få ut honom ur huset, utan att lyckats. Så fort jag vänder mig om har han tassat in och lagt sig innanför dörren. Och för varje gång man tittar bort är han ett steg längre in i huset.

Jag ber om ursäkt för det konstiga inlägget igår. Vi hade väldigt bråttom, men eftersom jag var klar, och N inte var det så tänkte jag att jag skulle ha tid att skriva ett par rader i alla fall.
Men det gick till som det brukar göra i det här huset. Jag var klar i tid. N var det inte. Jag väntar. Och väntar. Och väntar. Och precis när jag börjat med något nytt, eftersom jag ändå fått vänta så länge, så är N klar. Vi måste gå! Kom igen! Då är det bara att avsluta det man håller på med fortare än fortast och så bär det iväg. Det är därför det blev ett litet hjälp till rubrik igår, eftersom jag var tvungen att skriva något och det var det enda jag hann tänka.
Det där med att tjejen alltid tar så långt tid på sig, och killen hela tiden måste vänta, har jag aldrig förstått mig på. Så är det inte här!

hjälp

Idag har jag varit busy busy hela dagen. Ikväll är det nämligen gala kväll på ett av de stora hotellföretagen här på Mallorca och vårat företag ska göra en showpresentation där. Så idag har det fixats kläder, repat och gjorts sound check. Jag är i och för sig inte med i showen, men vill ändå vara med och verka viktig... tror inte jag lyckades med det men men.
I alla fall så tänkte jag bara snabbt sticka in här för att säga att jag inte hinner skriva något kul idag, ska försöka skriva dubbelt i morgon istället! Fast egentligen kanske det inte är någon som bryr sig.
Hej hej!

Gelé klump

Idag har min kompis A gjort 3d ultraljud. Det är så häftigt, tänk vilka coola saker folk kommer på att man kan göra nu för tiden.

3d ultraljud är inte alls som 2d där man får lite försöka leva sig in i bilden, som man gör när man läser en bok, för att se vad det föreställer. Nej, på 3d ser man tydligt och klart den lilla bebisen. Man kan till och med se drag i ansiktet och kanske till och med se vem bebisen är lik. Nog för att det ser ut lite som om man skulpterat ett huvud utav en gelé klump, nästan lite läskigt om jag tänker efter...

Jag och N har inte riktigt bestämt om vi ska göra det. Eller rättare sagt, vi har inte kollat upp något om det trots att vi båda vill göra det. Det är väl det där med att skjuta upp allt som kommer in igen.

Som vanligt när det är nya saker som kommer upp, så får man alltid höra varför det inte är bra. Det här kommer väl från att folk inte tycker om förändringar, allt ska vara som det alltid är. Tills det helt plötsligt ändras ändå och folk glömmer bort att det var annorlunda förr, då brukar det gå bra.

Det enda som folk kan komma på med 3d ultraljud, för det finns ju faktiskt inget dåligt med det, är det där med att det då inte skulle finnas någon spänning kvar. Varför måste man ta reda på allt innan, då finns det ingen spänning kvar när bebisen kommer!

Hallå, jag kan lova att jag kommer vara hur spänd som helst när bebisen kommer ut. Det spelar ingen roll om jag redan då vet kön och har sett en liten gelé klump på bild. Det finns massor kvar att ta reda på om det lilla krypet! Och det är ju inte så att man ser in i framtiden precis. Bebisen lever faktiskt och finns redan på jorden, det är bara det att den är inne i magen och det är lite svårt att se den. Fast nu börjar det bli lättare, för nu kan man göra 3d ultraljud, och det är jag glad för!

A och Gs söta gelé klump

Kan själv!

Idag har jag flyttat en massa saker ut ur huset. Det har nämligen varit fullt av musikutrustning och showkläder hela vintern. Jag vet ju att jag inte borde lyfta så mycket, och fick några grabbar att lyfta det mesta, men trots det så fick jag väldigt ont i ryggen!

Jag är inte van vid att känna mig så här hjälplös. Jag brukar alltid vara den som är först fram att bära och ska aldrig ha någon hjälp med något. Hatar att känna att jag är beroende av folk.

Det har inte bara med saker som är tunga att göra, men jag vill liksom inte vara till besvär när det kommer till något...

Som när jag var i Thailand i vintras till exempel. Jag var precis i början av min graviditet, och mådde illa mest hela dagarna. Jag hade tagit mig ner till hotell restaurangen, efter att ha övertygat N att det inte var några problem för mig alls, vilket var en lögn. Jag var jättehungrig och mådde illa och var svimfärdig och skulle beställa mat att ta upp till rummet. När jag beställde så sade dom att dom kunde ta upp maten till rummet när det var klart. Vilket är helt normalt att dom gör, speciellt i Thailand. Men nej, jag väntar här det är ingen fara, hörde jag mig själv säga. Varför? Sedan fick jag sitta där på barstolen, var helt säker på att jag både skulle svimma och spy samtidigt, men vänta skulle jag, för inte ska dom behöva gå och lämna maten till mig...

Så nu försöker jag alltså vänja mig vid att få alla att göra allt för mig, och försöker konstant stoppa mig själv när Kan själv bara slinter ut av sig självt.

KAN SJÄLV!

Kläd-problem

Även om det är hur kul som helst att vara gravid, och även om det är hur kul som helst att magen växer, så finns det ett litet dilemma med det. Kläder!
Det finns ju ingenting i garderoben som passar längre. Och man vill ju inte köpa för mycket mamma kläder, för man använder dom ju inte så länge.

Några plagg har jag i alla fall lyckats införskaffa, och med det försöker jag vara så där smart och mixa och matcha... men det är lättare sagt än gjort.
Vad jag kan välja på är:
En halvlång kjol, som egentligen ska vara lång, men blir så där omodernt halvlång eftersom jag drar upp den över magen.
Ett par snygga tre kvarts jeans, problemet är bara att det blir fortfarande kallt de dagarna då solen inte är framme helt, så dom används fortfarande sparsamt.
Ett par linnebyxor, även dom helt okej, problemet är bara att jag köpte bruna byxor eftersom det var enda färgen dom hade kvar i min storlek, och jag har inget som matchar med brunt!
Ett par andra linnebyxor, som tills idag var ganska snygga, väldigt bekväma och skulle kunna användas både nu och på sommaren... Perfekt! Om det inte var så att dom gick sönder. Jag tvättade dom en gång och efter det har hela byxorna börjat ramla ihop. Det kändes sådär kul när man redan hade väldigt lite att välja mellan.


Jag har en del linnen att välja mellan:
Ett svart, ett vitt, ett rosa och ett gult. Kanske inte låter som så mycket, men eftersom jag är sådär smart och mixar och matchar som jag nämnde innan, så kan jag ju få svart & vitt, svart & rosa, svart & gult, vitt & rosa... Ja, ni fattar.
Tyvärr är det ju så, igen, att det inte är jättevarmt hela tiden, och jag kan alltså inte bara gå runt med linnen. Tröjor som passar varken har jag eller vill köpa. Så jag går runt med tröjor som efter några minuter åker upp så där charmigt (eller inte) över magen utan att jag märker det.

Mina linnebyxor som innan var ganska snygga o väldigt bekväma...

Förlossningsskräck?

Överallt på tv ser man numera program som "Barnmorskorna". Förrut hade jag inga problem att se de där programmen, tyckte det var roligt och intressant. Nu tittar jag bort eller byter kanal så fort dom kommer på! N verkar vara tvärtom, förrut brydde han sig inte det minsta om de där programmen, och nu verkar han väldigt intresserad och sätter på så fort det visas.

Egentligen är jag inte speciellt rädd för förlossningen... trodde jag i alla fall. Men det måste jag ju vara om jag håller på så, kanske har tryckt bort det till mitt undermedvetna? I så fall kan det stanna där, för det är jätteskönt att slippa oroa sig för förlossningen, det kommer ju liksom inte gå lättare eller bli mindre smärtsamt för att jag oroar mig över det hela graviditeten.

Eller så borde jag oroa mig, för att förbereda mig inför den stora dagen? Hmm, jag kanske ska sätta mig ner och titta på ett sånt där program en dag i alla fall...

Kolla vilken skillnad!

Idag är det dags att sätta in en ny bild på min mage! Det är nämligen precis två veckor sedan sist. Och visst är det stor skillnad, helt otroligt att den kan växa så mycket på så kort tid tycker jag. Jag har nog heller inte insett det förrens vi tog bilderna idag. Även om N påpekar det minst en gång (oftast 15 gånger) om dagen.

Fast jag är nog lite konstig, vilket vi ju redan konstaterat innan i den här bloggen. För även om jag tycker det är jätteroligt att ha en "stor" mage, och tycker det är jättekul att se att den växer så fort, så kan jag inte sluta att tänka att det kanske bara är en illusion.

För det första var jag tvungen att ha samma linne på mig som förra gången, för att man riktigt ska se att det är skillnad, så att det inte bara "ser ut så" för att jag har annorlunda kläder. Dessutom var jag också tvungen att ta en där jag dragit upp linnet, så man riktigt ska se att det är magen och... ja, inte bara ser ut så. Jag förstår inte riktigt min egen logik. Om det ser ut så, så är det väl för att det är så eller?

När jag tagit ett kort med samma linne, och ett kort med linnet uppdraget, kan jag ändå inte låta bli att fundera på om det bara är så att jag har ätit för mycket, att magen bara är svullen liksom. Men jag vet ju egentligen att jag bara gått upp två kilo och dessutom har jag bara ätit lite flingor på morgonen innan fotot är taget.

Nu låter det kanske som att jag är helt besatt av min kropp och vikt, men det är jag inte. Jag tycker helt enkelt det är otroligt att magen har växt så mycket på två veckor!

v.17+1

v.19+1

OBS. Jag har sett till att korten är klippta så att det är precis rätt avstånd på båda... Så att det inte bara ser ut som att jag har större mage nu!

ÖL!

Igår drack jag öl! Okej, det var ingen alkohol i ölen, men i alla fall. Vad jag undrar är varför jag blir bakfull när jag har varit ute. Det händer ju inte speciellt ofta att jag går ut nu, men när jag väl gör det känner jag mig bakfull dagen efter! Det är inte rättvist, jag dricker ju ingen alkohol!

Det har varit fint väder, om än blåsigt, i flera dagar nu. Men inte idag, såklart, för i dag skulle vi grilla hos en kompis. Vi grillade förstås ändå, och kunde sitta ute i alla fall halva tiden när det inte regnade, men det skulle ju vara trevligare med lite solsken förstås.

Lyckades simma idag med, trots min baksmälla. Med min nya mamma baddräkt. Skönt att slippa kolla så att inte ett bröst har hoppat ur bikinin hela tiden, i baddräkten fanns det gott om plats!
Bebisen har varit väldigt tyst i två dagar nu, men det kanske inte är så konstigt, de två dagarna innan hade han ju gymnastikpass så det räckte för en vecka!

Smakar som öl, ger dig samma baksmälla som öl, men utan alkohol, mmm

Bloggstressen!!!

Idag skriver jag bloggen ganska sent. Har haft mycket att göra. Men även om jag haft mycket att göra så har jag tänkt hela tiden på att jag måste ha tid att skriva något i min blogg. Tänk om jag skulle missa en dag! Jag har ju skrivit varje dag sedan jag startade för drygt en månad sedan.

När jag kom hem så läste jag snabbt igenom aftonbladet.se, som jag försöker göra varje dag, bara för att låtsas att jag håller mig uppdaterad om världen... För det är jag inte. Jag verkar bara dras till bilderna och alla de mest löjliga och obetydliga artiklar. Och idag var inget undantag.

Idag läste jag en artikel som hette "Bloggstressen som kan döda". Bloggare som jag är så var jag ju tvungen att läsa vad den handlade om, för jag vill ju inte dö! Dom hänvisade till en artikel i "New York Times" där dom tog upp extrema fall av bloggare. (Ja, herregud, det hoppas jag verkligen att det var!) Den handlade om bloggare som tjänar pengar på sina bloggar (jag andas ut, jag tjänar då inga pengar på min blogg), som alltid känner pressen av att vara först med nya inlägg och få så många läsare som möjligt. Det var visst två stora bloggare som dött från stress!
Men det stod även att många vanliga bloggare (det är väl där jag kommer in då) också känner pressen att prestera, varken det gäller betal blogg eller vardags blogg.

Jag citerar:
"Det som framkallar stress kan vara ditt bloggande, men det kan också vara tusen andra orsaker. Har du en stressig vardag så är det extra viktigt att äta regelbundet, ta korta raster ofta och motionera. Ta hand om dig själv. Viktigt att komma ihåg är att det finns många välmående och framgångsrika bloggare där ute."

Efter att läst artikeln pustar jag ut, nog för att jag gick och tänkte på min blogg under min stressiga dag, men eftersom jag äter regelbundet (läs: hela tiden), tar massor av korta (och långa) pauser och dessutom simmar (!!!) så är jag nog ute ur riskzonen!

Fråga barnmorskan

När man är gravid så har man ju självklart 10000000 frågor om allt; graviditet, födseln, den första tiden hemma med bebisen osv. Alltid när man kommer till doktorn/ barnmorskan så verkar man glömma bort alla frågor! Varför är det så? Då är det ju i alla fall bra att man kan hitta alla sina svar på internet nu för tiden!
Det här hittade jag till exempel, kanske kan vara till nytta?


Fråga Barnmorskan

Har jag större chans att bli gravid om min man har boxershorts än om han har vanliga kalsonger?
SVAR: Ja, men chansen är ännu större om han inte har kalsongerna på sig.

Hur vet jag lättast exakt när jag blivit gravid?
SVAR: Ha samlag en gång per år.

Min bror säger att eftersom min man har en stor näsa och gener för stora näsor är dominanta, så kommer mitt barn också att få en stor näsa. Är det sant?
SVAR: Det är större sannolikhet att din bror kommer att få en stor smäll.

Sedan jag blev gravid har mina bröst, min bak och till och med mina fötter växt. Är det något som blir mindre under graviditeten?
SVAR: Ja, urinblåsan.

Ju mer gravid jag blir, desto oftare ler främlingar mot mig. Varför?
SVAR: För att du är fetare än de.

När bör man ta ryggmärgsbedövning?
SVAR: Så fort man vet att man är gravid.

Finns det någon anledning för mig att stanna i förlossningssalen när min fru får värkar?
SVAR: Inte om inte "underhåll" betyder någonting för dig.

Jag är pryd. Vem kommer att se mig i mitt utsatta läge under förlossningen?
SVAR: Enbart auktoriserad personal - läkare, sköterskor, barnmorskor, fotografer, florister, städpersonal, journalister osv.

Orsakas hemorrojder av förlossningen?
SVAR: Förlossningen orsakar vadhelst du har lust att skylla på den.

Hur rengör man matbehållarna?
SVAR: Duscha varje dag och använd ren BH. Det är betydligt bättre än att koka dem.

Knock knock

Usch, ibland är det tråkigt att vara en sådan där person som gör allt som ska göras på en gång. Som idag. Jag har absolut inte känt för att göra någonting idag, men eftersom jag ska starta "mitt nya liv" så har jag gjort det ändå. För det mesta när man väl gör det som behöver göras så brukar det kännas lätt och bra. Det gör det inte idag. Idag vill jag bara sova, fastän jag inte är trött, jag vet inte varför.

Det enda som känns roligt idag är att jag känt bebisen mer än vanligt. Han sparkade på hela natten, eller åtminstone de gångerna jag var vaken. Det var när jag låg på magen så han kanske inte var så glad över det. Och jag har till och med känt honom ett par gånger på dagen idag. Annars har det alltid bara varit på kvällen han "knackat på".

Who's there???

Tonfisk och sardiner

Ja, så var doktorbesöket över. Fem veckors väntan över på 15 minuter. Och det är klart att allt såg bra ut. Han gjorde i och för sig inget ultraljud, men vi fick lyssna på hjärtat och det slog på precis som det skulle.
Att han inte gjorde ultraljud betyder att vi fortfarande inte vet helt säkert om det är en pojk där inne. Det betyder i sin tur att vi kommer fortsätta kalla bebisen för "han" i tre veckor till, till nästa ultraljud. Vilket betyder att det kommer bli ännu mer förvirrande om dom skulle säga att det är en flicka.

Jag hade gått upp 2,2 kilo. Riktigt stolt över mig själv. Bra att jag hade gått upp någonting, och bra att jag inte gått upp 4 kilo på två veckor som min våg visar. Ännu en anledning att gömma den vågen!

Det som doktorn ändå mest pratar om när vi är där tycker jag, är att jag ska äta bra och nyttigt. Kände mig ju lite falsk när jag nickade och sade att visst, men det gör jag! när jag igår tryckte i mig både en pizza och nachos. Med andra ord, bara ost.
Han räknade upp vad som var extra viktigt och bra att äta: Tonfisk, sardiner, bönor... Jag började undra om han hade en lista på allt jag inte tycker om där på datorn. Sedan satt N och doktorn där, igen, och suckade och himlade med ögonen tillsammans. Äh, det finns väl mycket annat jag kan äta! Bebisen mår ju bra eller hur?!

Är det verkligen en pojke?

Idag har jag äntligen tagit mig till bassängen igen. Har inte simmat på 2 och en halv vecka. Kände äntligen att jag hostar så pass lite att dom andra i bassängen inte tror att jag kommer dit med en dödlig sjukdom. Jag kände förstås inte alls för att gå, men jag ska ju bli en sådan där person som inte skjuter upp allt. Idag är det måndag, så det kändes som om det var en bra dag att börja mitt nya liv.

Dessutom har jag lyckats få allt jobb gjort som måste göras idag, nu är det bara storstädningen som ska göras, och eftersom jag varit och simmat så har jag massor av energi att göra det! Okej, massor kanske är att överdriva, men man måste ju peppa sig själv lite.

Imorgon är det doktorbesök på schemat! Det var ca fem veckor sedan sist så det ska bli jättekul. Hoppas vi får göra ett ultraljud igen och se så att det lille mår bra, och se om det faktiskt är en pojk. Samtidigt som det ska bli roligt att gå så oroar man sig förstås alltid, över allt. Orolig för att jag inte gått upp i vikt, orolig att jag gått upp för mycket i vikt (vilket det mer lutar till nu), orolig att något ska ha gått fel med bebisen sedan sist, att han kanske inte växt tillräckligt eller något annat värre, och orolig att jag har en cysta.

Fast om jag ska vara rationell så spelar det nog inte så mycket roll om jag gått upp för mycket eller för lite eftersom bebisarna brukar ta vad dom behöver ändå. Och visst måste han ha växt, magen har det ju definitivt. Och inte tror jag det är något annat fel på bebisen heller, jag känner ju honom varje dag. Det enda som jag kanske fortfarande tror är att jag har en cysta, men det tror jag i så fall är ofarligt för både mig och bebisen. Jag har haft det förrut och dom verkar försvinna av sig själva.

Så nu ska jag sluta att oroa mig och sätta igång med städningen!

Pojke eller flicka?

Den tråkiga mamman

Som jag ju skrivit förr har vi en hund hemma hos oss. Inte våran hund, bara en låne-hund om man nu kan kalla det för det. N är helt förälskad i den här hunden och vill nog inte att han ska flytta ut någonsin. Jag tycker också om hunden och även om jag aldrig varit någon djur älskare så tycker jag det är riktigt roligt att ha han här.

Saken är den att genom att ha hunden här så ser jag redan hur våra föräldraroller kommer bli. Det är alltid jag som tar ut honom för hans dagliga promenader, alltid jag som ser till att han har mat och vatten i skålarna och alltid jag som säger till på skarpen när det är något han inte får göra. N är den som leker och gullar med honom och låter honom göra allt! Så fort jag tittar bort så har N slängt mat till honom när vi sitter och äter, eller tagit upp honom i knät i soffan, där han absolut inte får vara!

Ibland är jag på övervåningen, där han heller inte får vara, och hör N viskandes där nere Var är Anna, leta efter Anna, ja där uppe! Och sedan säger han till mig med sina hundögon (N alltså) Han gick upp alldeles själv, han saknade dig! Och sedan är det upp till mig att lära honom, på nytt, att inte gå upp på övervåningen.

Så jag kommer alltså vara den tråkiga mamman som alltid säger vad barnen inte får göra, och skäller ut dom när dom gör det, och N kommer vara den coola pappan som bara leker med barnen och låter dom göra allt dom vill så fort jag tittar bort.

N säger förstås att så kommer det inte alls bli, det är klart att vi måste komma överens och hålla på alla regler tillsammans bla bla bla. Men vänta bara, jag vet nog hur det kommer att bli!

Han hoppade upp hit alldeles själv!

Soliga dagar

Idag är det söndag OCH sol! Då behöver man inte känna sig skyldig för att man inte får något jobb gjort, då nästan måste man ta det lugnt och njuta av vädret! Nog för att en söndag och en onsdag ser precis likadan ut i min lilla värld, men det behöver man ju inte hänga upp sig på.

Först sov jag länge. För det är ju ändå inte så varmt förrens efter 12 snåret. Sedan gick jag och åt lunch med en kompis. Kina mat, gott! Inte lika gott som thai mat men miljoner gånger godare än Indisk mat! Sedan, eftersom det är så fint väder, så promenerade vi ner mot hamnen och åt mjukglass. Mums, jag vet inte vad jag skulle gjort utan glass. Igår var jag tvungen att åka till bensin stationen och köpa glass vid 23 på kvällen, för våran råkade vara slut och jag var bara tvungen att äta glass.

Jag fick höra att det skulle bli dåligt väder imorgon igen, så då fick jag ännu mindre dåligt samvete för jobbet och lade mig på solstolen i trädgården. Har datorn här ute också förstås, under träställningen som förresten fortfarande står stadigt... fast mest för att det inte varit någon storm sedan sist han satte upp den tror jag.
Nu är det klart med skrivandet för nu ska jag ligga i solen ett par timmar till!

Vaddå solsemester?

Jag bor utomlands! Folk åker hit på semester. Folk sparar pengar i ett helt år för att att komma hit och spendera en vecka eller två. Jag bor här!

Sånt där inser man när man har en dag som denna. Ännu en dag med strålande solsken. Ännu en dag med mig och N sittande i solen i hamnen, med en god pa amb oli framför oss. Aaaahhh. Lycka. Jag vet inte vad det är som ger mig så mycket energi sådana här dagar. Solen, den friska luften, pa amb olin, det goda spanska kaffet... Eller kanske kombinationen av allt.
Helt plötsligt, utan att ha tänkt på det har massor av jobb och nödvändiga saker blivit gjort, och det känns som om alla pusselbitar faller på plats.

Sedan kanske allt ändras imorgon, och jag blir stressad och känner att det finns massor kvar att göra igen. Men sådana här dagar, när jag är så här positiv, finns det inget som kan gå fel! Ibland blir jag avundsjuk på mig själv...

Gravid-klubben, har jag missat den?

Idag har det gått lite bättre. Även om jag har spenderat hela dagen på soffan, så är det jobb på datan som har gjorts! Och det känns som att det går framåt äntligen. Kan inte säga att den där super energin kommit tillbaka, men jobbar på det. Har till och med lagt in en tvätt, och eftersom tvättmaskinen tar tre timmar (!) har jag tid att förbereda mig psykiskt på att sedan vika tvätten...
Jag har i och för sig inte börjat städa, eller leta lägenheter, men jag kan ju inte göra allt för mycket på en dag. Jag är ju gravid, måste ju få ta det lite lugnt också... Nej, usch, jag kan inte ens skriva det! Jag är inte en sådan som kan skylla bort allt på graviditeten.

Ibland undrar jag om jag bara har turen att ha en bra graviditet, om jag skulle bete mig anorlunda annars. Tycker man hör så många historier om gravida tjejer som blir helt galna under graviditeten, gormar och skriker över minsta lilla, gråter för allt, inte gör något annat än att sova, beordrar sin man att hämta och köpa och göra allt... ja, rent av ändrar personlighet. Ibland undrar jag om det är något dom "passar på" att göra när dom är gravida. Bara för att dom kan. Det kanske finns någon hemlig gravid klubb som jag missat? Där dom har möten och kommer överens om allt dom ska passa på att göra, och ser till att andra gör det så att det verkar normalt? Jag har helt missat det i så fall, och har alldeles för dåligt samvete för att försöka få alla att tjäna mig och bara mig för att jag är gravid. Jag är så glad att vara gravid så jag skulle kunna springa runt och tjäna alla andra i stället, bara som tack till graviditets guden, eller vem man nu ska tacka.

Så jag kanske skulle sett ut om jag gick med i gravid-klubben!

Ska bara

Varför måste jag skjuta fram allt? Varje dag tänker jag att Från och med idag ska jag göra allt som behöver göras med en gång! Och varje dag bryter jag löftet.

I början av graviditeten var jag helt plötsligt jättepysslig och full med energi, städade, diskade, lagade mat, jobbade och allt på samma gång, och fick allt gjort. Jag tänkte att det måste vara för att jag nu börjar bli vuxen, men det var det nog inte, för nu är jag tillbaka i mina vanliga gamla rutiner.


Jag har egentligen massor att göra; städa, diska, köpa mer saker till trädgården, ringa jobbsamtal, hitta lägenheter för personal... och vad gör jag? Just det, ingenting!
Jag skulle kunna skylla det på att det är så fint väder idag, nästan 25 grader och sol, men jag har bara legat i solen i kanske 10 minuter och det syns.
Nej nu ska jag sätta igång! Ska bara vila lite först... blev lite trött efter maten.

Växer så det knakar..?

Igår fick N för sig att min mage hade blivit såååå mycket större! Han kunde inte sluta prata om det och tjatade om att vi skulle ta ett kort igen. Nu hade vi ju tagit ett kort redan 3 dagar innan och jag förklarade för honom att den kan faktiskt inte ha växt så mycket på 3 dagar, så det är ju lite löjligt att redan ta ett kort till.
Fast igentligen vad jag tänkte, och ville säga var Jag vet! Den är jättestor! Titta, titta, man kan nästan se hur mycket den växer!!!
Vi tog ett kort, jag jämförde med söndagens kort och den var inte det mista större... såklart.

Trädgård och araknofobi

Den här dagen började igentligen inte så bra. Precis som jag trodde blev det en sen kväll igår, och på grund av det en lat morgon. Jag hade ingen energi alls. Kände mig faktiskt lite bakfull... det är väl inte rättvist när man suttit där en hel kväll utan en droppe alkohol.

Tog i alla fall hunden för en promenad till slut och märkte då vilket underbart väder det var! Fick upp N från soffan och så åkte vi iväg och handlade mat. På vägen hem stannade vi i trädgårdsaffären och blev helt plötsligt helt fulla av energi och entusiasm. Köpte en massa grejer.

Sedan satte vi igång med vårat super team work igen, och på bara ett par timmar var träställningen uppe igen (för tredje gången), rabbatterna rensade och blommor planterade. Jag bestämde mig alltså för att inte vänta på att mamma kommer hit, eftersom det faktiskt inte är förrens i juni, utan att ta det i egna händer. Klarade mig bra från äckliga larver som ger mig allergier, men har myggbett från topp till tå!


Var så nöjd när allt var klart, stod där och berömde det fina arbetet vi hade gjort, precis sådär som N alltid brukar göra.

Var också väldigt stolt över mig själv att jag än en gång inte började skrika och gråta över några små spindlar och småkryp, som ju är min största fobi.

Första året när vi flyttade in här, och jag äntligen fick min trädgård, så förstod jag att det inte skulle bli helt lätt att komma bort från alla insekter. Så när jag så rensade rabatterna pratade jag högt för mig själv och sade att Det var du som ville ha en trädgård, så skärp till dig och gräv! Jag vet inte om folk tyckte jag var lite konstig, men när det kommer till insekter och spindlar så får dom tycka vad dom vill. Jag hatar dom! Insekterna alltså.


Som tur är Peppar peppar har vi väldigt lite insekter inne i huset, men en kväll, när jag hade en kompis över för första gången såg jag den största spindeln jag någonsin sett i mitt liv. Den stod där och tittade på mig i hallen. Den var brun och hårig! Jag började gorma och skrika, och nästa sekund stod jag uppe på soffkanten, medans min kompis tittade konstigt på mig. Ska väl tilläggas att det var en av de första gångerna jag ens träffade den här tjejen, åtminstone ensam.
Jag fick i alla fall henne att damsuga upp den här enorma spindeln, som jag är säker på rymt från något terrarium någonstans, och sedan fick jag henne att slänga hela damsugaren, med spindeln i, i kanalen här utanför. Jag var ju förstås rädd att spindeln skulle komma och jaga upp mig annars! Damsugaren hade kostat oss över 500 euros och N var måttligt road.
Jag tror folk tycker jag är lite konstig när jag berättar den här historien också. Men det spelar ingen roll, dom såg aldrig spindeln!

Nytt på bebis fronten

Nu har jag kännt lillen i magen i ungefär en vecka, och nu är jag säker på att det måste vara bebisen! Det är ju lite svårt att veta i början om det faktiskt är han eftersom jag inte haft någon sparkande bebis i magen förrut. Men nu har det hållt på så mycket, och det är en ny känsla jag inte kännt förrut, det bara måste vara det. Det är ju lite svårt att förklara, och om man frågar andra hur dom kände det får man ju miljoner olika svar. Det känns som sprattel, det känns som bubblor, det känns som puffar, det känns som... Ja den listan kan man fortsätta skriva på i en evighet. Jag tycker det känns som ett liten finger som knackar lite på magen där inne. Det är min lilla son!

Det kommer kännas lite konstigt vid nästa ultraljud om doktorn ändrar sig förresten. Om han säger att nej, jag hade fel, det är en flicka. Även om jag vet att det var väldigt tidigt att säga i vecka 13 så blir det ju ändå så att man ställer in sig på att det faktiskt är en pojk där inne. Självklart spelar det ingen roll vad det är för kön så länge bebisen är frisk och bla bla bla (rabblar den vanliga ramsan som alla föräldrar måste göra när dom pratar om sådant här), det skulle vara lite konstigt i några dagar bara.

För övrigt har jag varit lite stressad över att jag inte gått upp någonting alls under graviditeten, för det ska man ju faktiskt göra! Och doktorn rynkar alltid på ögonbrynen så där obehagligt när sköterskan berättar hur mycket jag väger. Så nu har jag ätit massor den senaste veckan (eller lite till, för det var ju påsk också strax innan), eftersom det är dags för ett återbesök hos doktorn om en vecka, och jag vill inte se de där rynkande ögonbrynen!
Idag ställde jag mig på vågen, det var väl en knapp vecka sedan jag gjorde det sist, och då har jag plötsligt gått upp mer än ett kilo! Va? På knappt en vecka! Då blev jag ju stressad över det istället. Är det inte så att jag ätit ovanligt mycket onyttiga saker dom senaste dagarna, hmmm. I så fall är det ju inte på grund av bebisen jag gått upp. Då räknas det ju inte. Jag blir galen. Jag tror helt enkelt att jag inte ska ställa mig på vågen här hemma, det räcker väl en gång i månaden hos doktorn! Kanske ska gömma vågen här hemma... Fast då vet jag ju var den är...

April, april

Idag är det första april, då ska man luras... eller bli lurad. Jag har inte lurat någon, och har heller inte blivit lurad. Tror jag. Hmmmm.
Försökte läsa aftonbladet.se förrut, men eftersom jag är så rädd att bli lurad så kunde jag inte ta något seriöst. Cigarett paket och mobil i ett, Sälar hittades på E4, Drar ut blindtarmen -genom hans mun, helt plötsligt går det inte att tro på något!

Ikväll ska våra vänners bar öppna för säsongen. Vi var där och tittade hur det gick för dom förrut. Dom har Nintendo Wii i baren nu!!! Jag tror jag får förbereda mig på en lång kväll där idag. Som jag skrivit förrut så tycker jag väldigt mycket om Wii. När jag väl har börjat spela så kan jag inte sluta. Jag vill gärna vara bra på allt också, annars är det ju inget kul. När jag spelar eller tävlar i något blir jag väääldigt inne i det, folk tror nog att jag är en sådan där typ som alltid måste vinna, men så är det inte, jag måste helt enkelt bara vara bra. Det är när jag gör värre ifrån mig än vad jag vet att jag kan som jag blir galen.


Jag lärde mig ganska tidigt att det inte var någon idé för mig att vara besatt av att vinna, eller vara bäst på saker. För det är jag inte... på något. Jag är helt enkelt ganska bra på det mesta. Gud vad tråkigt det låter. Fast jag försöker göra det till något positivt och tänka att det är bättre att vara ganska bra på det mesta, än jättebra på en sak och jättedålig på resten. Fast skulle jag nu vara jättebra på en sak och jättedålig på resten skulle jag nog tänka tvärtom. Det kallas att vara positiv och nöjd med sitt liv!

Det moderna sällskapsspelet